Åter på banan


Hej allihop!

Nu är jag tillbaks igen. Tentaplugget fick frysas under några dagar och bytas ut mot kompisaktiviteter.
Mycket skratt, mycket natur, mycket sol (och skugga!). Lite vatten också - både ur kran, från luften och nerifrån. En och annan hink var inblandad. Alla ombyten jag hade med mig gick åt.

Imorgon är det munta. Med den läskiga Stränga Överläkaren. Jag är faktiskt lite nervös...
Samtidigt som allt jag varit med om har gett mig perspektiv på pluggandet. Det finns saker som är viktigare än att tillfredsställa överläkaren genom att kunna alla små detaljer. Något säger mig dessutom att det inte skulle spela någon roll hur mycket jag kunde, han skulle inte vara nöjd ändå.

Jag försöker inbilla mig att det inte spelar någon roll hur det går i morgon. Klart att jag kommer att bli ledsen om jag kör. Ändå tror jag inte att det skulle kännas så värst hemskt.
I en muntasituation står man visserligen i underläge, precis på samma sätt som när ma hamnar i en övergreppssituation. Någon som är "starkare" än en själv nedvärderar en. Kan man bli mindre? Omedvetet väcker det en massa gamla minnen som jag måste försöka värja mig emot.
Den rent kunskapsmässiga biten kommer att gå nra. Jag kan det jag ska kunna. Däremot måste jag lära mig att hantera mina spöken så att framställningen av kunskapen blir lite bättre.
Jobbar på det...

Hur lite krävs för att få mig på fall?

Idag är jag ensammast i hela världen.

Jag sprang på en av de människorna som gör hela livet så outhärdligt. Bara så där på stan, utan att jag var beredd på det. Bannade mig själv för att jag inte alltid är beredd. Samtidigt som jag vet att det är ett framsteg att inte alltid vara på min vakt.

Där var han. Jag såg honom och han såg mig. Hela världen började skaka.

Jag
skakar fortfarande.

Darrbent och blek gick jag förbi med huvudet högt. Hans blick brände i min nacke. En ilning gick längs ryggraden. Höll andan för att han inte skulle komma ikapp och ta tag i min tröjrygg.
  Som att syrebrist skulle hjälpa mot det.

Det blev inte mer än så. Men det räckte för min del. Tillräckligt för att jag skulle återuppleva allt. Tillräckligt för att kroppen skulle känna. Tillräckligt för att bilderna skulle börja fara förbi.

Hem till en tom lägenhet. Koppen te jag gjorde står fortfarande kvar på köksbordet. Lite kallare nu än för några timmar sen. Kudden är välkramad. Persiennerna nere. Vill inte se världen utanför. Vet att jag borde äta middag, men jag mår bara illa.
  Ringde en telefonrunda till vännerna. Inget svar, bortrest, upptagen, ska och träna, mår för dåligt själv. Ingen hade tid i dag. Ingen hade tid just nu.

Idag är jag ensammast i hela världen.

...

"Man måste hitta orden, för utan ord finns nästan ingenting..."
                                                 -Szymon Laks, ur ouvertyren till "Musik från en annan värld"

Mental träning (eller: självmanipulation...)

Lagom höga mål är bra. Tillräckligt höga krav för att få tentan godkänd, men samtidigt tillräckligt låga krav för att jag ska känna att jag hinner med.

Mina pluggdagar går ut på självförtroende-boostring.

Det är så lätt att se allt man inte kan. För att kunna allt på den här nivån är omöjligt. Det finns mängder av saker man inte kann. Alltid.
  Men det finns också mängder av saker som jag faktiskt kan. Den nivån jag brukar kunna saker på är oftast tillräcklig. Så länge jag har självförtroendet att tro att jag kan tillräckligt. Då kan jag fundera fram svar på skriftliga, se säker ut och övertyga på muntliga och i kliniken brukar kunskapsbrist inte vara något problem.

Därför lägger jag upp mål som jag vet att jag klarar. Hinner lära mig tillräckligt mycket nytt för att jag ska känna att det går framåt, men ändå ha tillräckligt med tid på mig för att det ska vara okej att ha svårt att koncentrera sig.

Dagens självförtroendekur blev lagom. Jag har sluppit den successivt stegrande paniken och jag kan mer nu än jag kunde i morse. Två till såna här dagar och tentan kommer att gå lysande!


Anmälningsplikt

Enligt svensk lag måste man som sjukvårdspersonal anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn under 18 år far illa. Denna plikt gäller även tex lärare. Det är en sträng lag som kräver att man anmäler just på misstanke om att ett barn far illa. Man behöver alltså inte alls vara säker, det är socialtjänstens ansvar att utreda. Det kan gälla misstanke om vanvård, föräldrars oförmåga och/eller fysiska och sexuella övergrepp.

Arbetar man i hälso- och sjukvård, socialtjänst och kriminalvård har man plikt att anmäla även om man inte har träffat barnet, men misstänker att det finns risk att barnet far illa. Det kan t ex innebära att man har en patient som man vet är förälder men som man misstänker inte klarar av det uppdraget, utan att faktiskt ha träffat barnet.

I dessa fall upphör alltså tystnadsplikten att gälla och kräver tvärt om att man berättar (även om man fortfarande inte kan prata fritt, tystnadsplikten begränsar fortfarande det som inte berörs av en socialanmälan).

Äntligen lite ilska

Under helgen fick jag ett mail som gav mig anledning att fundera kring anmälningplikten en vända till.

Jag förstår varför anmälningsplikten vid barnmisshandel finns inom sjukvården, jag tycker till och med att det är rätt. Det behöver däremot inte betyda att jag tycker att systemet är bra. Bara att jag inte lyckas fundera ut något bättre.

Det hela grundar sig i mitt tvivel på att det alltid är bra att involvera föräldrarna i vården kring barnet. I en fungerande familj med fungerande föräldrar är jag övertygad om att det i längden är bra med involverade föräldrar. Men det finns faktiskt familjer där det inte är så. Det finns faktiskt familjer där barnen skulle må bättre av att slippa tvånget på att allt ska delas med föräldrarna. 
  Att barnen inte vågar berätta hur det går till hemma av rädsla för vad som händer när man då kommer hem är klassisk. Man ska lita på och berätta. Säger de. Men så bryter de förtroendet och berättar för föräldrarna: "Lisa berättade faktiskt att..." Många blåmärken i betalning blir det då.

Jag blir så arg! Arg på systemet för att det inte kan fungera bättre. Arg på mig själv för att jag inte hade vett nog att stå på mig och säga ifrån. Arg för att jag inte förstod bättre än att tro att jag var värd det.

Kämpa på där ute! Jag tänker på dig!

Utvecklingen går framåt

Jag har lärt mig hur man gör länkar. Har ni märkt det..? ;)

Hypochondria is the only illness that I don't have

För er som gillar galjhumor kan jag rekommendera Trillian's Psych' Humor. Tyvärr måste man nog vara lite luttrad i gemet för att uppskatta den... Men ta er gärna en titt och bedöm själva!

Drömskola

Drömmer jag? Eller är det på riktigt?

Jag är så trött att allt känns som en dröm. Kroppen känns lite dimmig, som jag alltid har tänkt mig att de är i drömmarna. Tung. Tankarna far iväg i fantasier som är helt fantastiska. Jag ligger och tränar på att ligga alldeles stilla. Utan att spänna en muskel.

Trots det kommer inte sömnen. Sömnigheten, men inte sömnen.

Så jag tog paus från sömn-lektionen och bloggar lite på rasten. Snart ringer det in igen och då är det dags för en ny omgång. Ligga stilla, andras, låta tankarna fara iväg. Kanske kan jag få sömnen med mig denna gång.

Insikten trillade ner

Idag är min sista lugna dag innan tentaplugget drar igång. Den ska jag njuta ordentligt av. Sen blir det plugg i några dagar, tenta och nästa vecka projektredovisning.
  För ett tag sen skrev jag om misstänkta tentafjärilar i magen. Fjärilar var det, men inte på grund av tentan. En vecka efter tentan börjar jag jobba som läkarassistent på en medicinavdelning. Ett litet sjukhus, bara två medicinavdelningar. Istället för att anställa ordentligt med underläkare har de anställt mig. Självklart med någon över mig, men de förväntar sig ändå ett "seriöst ansvarstagande" från mig och i praktiken kommer jag att bli underläkare på avdelningen. Nervöst! Samtidigt som det är väldigt spännande...

Mjölken var riktigt tjock...

...när den rann ur paketet ner i min kaffekopp i morse. Vad konstigt, den borde inte ha hunnit bli dålig än. Jag köpte den ju igår!

Som vanligt är svaret enklare än vi först tror när något verkar märkligt. En snabb titt på paketet räckte för att inse att det inte alls var mjölk utan filmjölk som rann ner i min kaffekopp.

I slasken med detta och nytt kaffe i koppen. Med riktig mjölk i.

AT - bu eller bra?

En artikel i veckans nummer av läkartidningen diskuterar om AT-tjänsten borde finnas kvar. Personligen tycker jag att det känns tryggt med ytterligare 1½ års "praktik" innan jag får kalla mig legitimerad. De lyfter fram att kvaliteten på AT-tjänsten varierar mycket beroende på var i landet man gör det. Det är visserligen sant att det är ett problem, men det är väl inget argument för att ta bort den. Snarare ersätta den med något bättre i så fall.
  Ett annat argument de för fram mot AT:n är att många länder ute i Europa bara har sex år innan legitimering medan vi i Sverige har sju till åtta år. Visst blir det svårt när kollegor från andra länder kommer hit och kan söka ST-tjänst redan efter sex år. Men personligen skulle jag inte vilja sänka min kompetens. I alla fall där jag pluggar är utbildningen ordentligt komprimerad som den är, att trycka in även AT:n under grundutbildningstiden känns inte realistiskt som systemet ser ut nu.

Läs artikeln och fundera på vad du själv tycker!

För er som behöver skratta åt hypokondrin

Det är säkert jätteförbjudet att kopiera in en Nemi-serie till sin blogg. Därför får ni nöja er med länken!

Ibland är det rätt att slopa envisheten

När det började ljusna strax innan fyra gav jag upp. Då nyttjade jag det lilla pillret som är alldeles för likt pollenpillret (se Dagens tabbe). Denna gång tog jag rätt piller och har sovit gott sedan dess.

Nu vaknade jag till ett färdigt frukostbord med nybakt bröd! Vilken lyx!

Tack alla underbara vänner, och just nu framför allt du, Skrållan! Det här kommer att bli en bra dag... :) 

Nattvaka

Klockan är mitt i natten och jag kan inte sova. Ett par timmars sömn fick jag innan jag vaknade. Inga mardrömmar, bara slutsoven.

Men det kan ju inte vara på riktigt!

Klart att jag fortfarande måste vara trött, även om det inte känns så. Avslappning är bra har jag hört, så det har jag testat. Legat och lyssnat på koltrasten och flugsnapparen som sjunger i takt utanför fönstret. Tung i hela kroppen. Andas in. Andas ut.

In.

Ut.

Vaken är jag likförbannat. Till slut gav jag upp. Har kroppen fått för sig att den inte är trött får jag väl acceptera det.
  När jag vaknar av mardrömmar är jag rädd och har ett massivt adrenalinpåslag att lugna. Nu finns det ingen stress att dämpa. Kanske kroppen/hjärnan bara behöver tröttas ut. Formulera ett blogginlägg tar en liten stund, läsa lite i boken. Gå en kort-promenad genom lägenheten...
  Morgondagen (ja, alltså idag) är ledig så egentligen har jag ingen brådska med att somna. I natt har jag tid att sova dåligt. Ingen idé att stressa över det.
  Väntar jag tillräckligt länge kommer jag att bli trött. Säkert finns det något inspelat program på DVD:n som jag kan fördriva tiden med så länge...


Skott i jorden

I början av maj skrev jag två inlägg om "doktorsblomman" (Pelargonium graveolens och Väntrumsjakt). Skottet har nu fått rötter och blivit planterat. En liten fin kruka på fönsterbrädan med en liten blomma som jag har lyckats få till. Som jag än så länge har lyckats hålla vid liv. Det bådar gott det här! Nu gäller det bara att komma ihåg att vattna också...

Termen "framsteg" är relativ

Idag har jag blivit bortskämd. Fantastiskt! :)

Några av mina vänner har varit här och pysslat om mig. Lagat mat, städat och pratat om allt och inget. Precis vad jag behövde!
  Flashbacksen (eller vad de nu heter i plural...) kommer oftare och oftare. Terapeuten jublar och säger "framsteg". Det är tydligen bra att känna allt det jobbiga... Jag vet att hon har rätt, men fy tusan vad det är jobbigt!

Det går i perioder. Snart kommer det att bli bättre ett litet tag igen. Jag längtar!

En av vännerna stannar över natten. Skönt att slippa vara ensam. Jag tror att jag överlever även den här gången... ;)

Arbetsmiljö?

Det är ju så att man storknar!

Gå in på www.yetanotherkandidat.blogg.se och läs inlägget "en gåta?". Jag blir så arg! Hur kan det vara okej att bli behandlad så? Om och om igen. För det här är ingen engångsföreteelse, det här är kandidatvardagen. Kämpa på! Stå på dig!

Kommentarer tack!

Jag har skrivit ett inlägg som ska fungera som introduktion till dem som kommer nya till bloggen. Läs gärna igenom och kom med lite kommentarer! Vad hade ni velat veta när ni kom hit till bloggen? Finns det något ni fortfarande undrar över som skulle passa bra i intro-inlägget? Blev det för långt?

Skicka ett mail eller lämna en kommentar!

Välkommen!

Vad kul att du har hittat hit!

Vill du veta mer om vem jag är, klicka på mailadressen längst upp till höger på startsidan så kommer du till min profilsida.

Ärligt talat startade jag den här bloggen av helt egoistiska skäl. Jag behövde få lite ordning på tankarna och det finns inget bättre sätt att tvingas strukturera upp dem än att låta någon läsa!
Snabbt insåg jag, när mail började droppa in, att den här bloggen var till nytta även för andra. Det finns många som har varit med om jobbiga saker - av olika karaktär, svårighet och längd. Få människor i denna värld har ett perfekt liv, men det kan lätt kännas som att "alla andra" har det så bra. "Alla andra" är perfekta.

Jag är inte perfekt. Men jag klarar mig bra ändå. Det kan du också göra!

Det pratas sällan om det jobbiga och många känner sig ensamma. Jag hoppas på att kunna visa att det finns fler där ute. Och att det är helt okej att må dåligt. Det behöver inte göra en "konstig" eller annorlunda.
Skulle du råka vara en av de få perfekta människorna utan det minsta problem är du välkommen du med. Jag hoppas att även du ska hitta något som är värt att läsa på denna blogg.

Under kategorin fakta ligger inlägg om saker som kan behöva förtydligas. Ta gärna en titt in där om det är något du undrar över. Finns det något du skulle vilja ha ett faktainlägg om är det bara att lämna en kommentar eller skicka ett mail.
Kategorin citat innehåller inte uteslutande citat, utan även sånt som andra skrivit om, tex tidningsartiklar.
Slaget om vardagsrutinerna är mitt eget lilla projekt för att så småningom kunna återta en fungerande vardag. Rapporter om hur det går kommer efter hand. Tidigare har frukostrutinen, disken och tvättkorgen stått i fokus. De fungerar nu hyfsat och fronten har flyttats vidare mot pappersinsamlingen.
Under läkare hittar du situationer och tankar kring mina studier och jobb, men även funderingar kring läkarrollen generellt. Till och från dyker det upp patienthistorier. Pga tystnadsplikten hittar jag på friskt kring dem, men den grundläggande känslan är alltid äkta. 
Kolla gärna in även länkarna och se om du hittar något som passar dig!

I menyn på startsidan finns rubriken Tre saker att le åt. Det är ett försök till att lägga märke till fler positiva saker i vardagen. Varje dag skriver jag upp tre saker som under dagen fått mig att le. Kan tyckas banalt, men små försök är bättre än inget. Lite bättre hoppas jag att min dag kan bli.

Jag har valt att vara anonym eftersom många i min närhet fortfarande inte vet vad jag har varit med om.
Varför då?
För att jag skäms.
Jag vet att jag inte borde det. Det är ju andra människor som har gett sig på mig, det borde inte jag skämmas för. Men det gör jag ändå. Kanske kan den här bloggen till slut ändra på det...

Om du har några tankar eller frågor som du inte vill skriva som en kommentar här i bloggen får du gärna skicka ett mail. Adressen är drmaskros@live.se och jag svarar så fort jag får möjlighet.

Gäsp!



 

   Och med det sagt tar vi och kryper till kojs.
   God natt!







Total förvirring

Huvudet fungerar inte som det ska. Sirapshjärna. Eller Hjärna inlagd i sirap.

Ska sova, måste sova. Måste få igång rutinerna så att världen kan börja fungera igen. Just nu har jag en svarslatens på ca tio minuter. Klart patologiskt om man befinner sig på neurologen. Tur att jag ligger hemma i min säng. Förvirrad för mig själv, ingen annan att störa.

Kunde tidigare under dagen inte betämma mig för om det var vårtermin eller hösttermin. Sommarlov? Julafton? Ingen känsla för hur de närmsta dagarna/veckorna skulle se ut. Men jag hade ju vårjackan med mig. Då borde det betyda att det snart är sommar och inte vinter. Så måste det vara...

Jag planerar att minska förrvirringsgraden under helgen. Ter jag mig lika förvirrad, säg på söndag, får ni gärna lämna en liten kommentar med en välformulerad pik. Då vet jag och får se till att hitta på något för att lösa det här.

Frukostprojektsrapport

Ordentlig frukost två dagar i rad! Välbehövt med lite ordning efter helgens lilla bakslag... :)

Korridor-loppet

Senare under dagen satt vi på läkarexpeditionen. Dörren öppen så att man kan ha lite koll på vad som händer utanför. Snabba fötter kommer genom korridoren. En liten parvel har springtävling med en sjuksköterska genom korridoren. Förvånat tittar jag ut efter dem.

Inser att vi befinner oss i samma korridor som barnmottagningen. Det är troligen ett "arbetsprov" på en patient med astma, berättar min handledare som sett mitt förvånade ansiktsuttryck.

Underbart! Jag vill också ha springtävling i korridoren!

Innan jag började plugga hade jag inte en tanke på att jobba med barn, men ju mer jag håller på desto mer sugen blir jag. Jag längtar till barnkursen!

Bortglömd

"Sätt dig här och ta en kopp kaffe så länge så hämtar jag dig när det är dags för undersökningen."

Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Jag borde veta att man inte kan lita på att människor kommer ihåg när de säger att de ska göra det. Jag borde veta att man ska vara alert och ta tag i saker själv. Om man vill få ut något av den här utbildningen vill säga. Men det vill man ju...

Kaffet var gott så jag sörplade på i godan ro och läste tidningen som låg på bordet. Hann igenom en artikel till mitt projekt dessutom. Skönt att få lite saker gjort!

"Nu har han fått komma in på salen. Snart ska de söva. Jag hämtar dig när läkaren kommer."

Sen var det tyst. Jag läste vidare. En timme efter att det hela startat (ca tjugo minuter efter hon varit inne sista gången) började jag ana att jag borde ta lite eget ansvar.
  Korridoren var tom. Jag visste inte vilken av de stängda dörrarna jag borde knacka på. Tittade ut i väntrummet. Patienten var borta. Men just ja, det visste jag ju redan eftersom de tagit in honom på salen. Inget att hämta där heller.

Till slut hittade jag en sköterska som visste vilken dörr jag skulle knacka på. Där inne står läkare, sjuksköterskor och en anhörig. I full färd att genomföra undersökningen.

"Oj då! Jag glömde visst dig!" sa sjuksköterskan.

Alla glömmer. Visst är det så. Och hade det varit en engångsföreteelse hade det inte varit något att klaga över. Men som kandidat är det något vi möter varje vecka. Är man inte på hugget blir man bortglömd. *suck* En timmes väntan i onödan...
 

Norsk matematik


KRAM!

Sakta men säkert börjar jag kravla mig mot banan igen. Måste börja samla krafter till sluttampen av terminen!

Tack för mailen ni har skickat! Och för kommentarerna som ni har lämnat här på bloggen! Många av er skriver att ni gärna skulle vilja säga något men vet inte vad. Det räcker alldeles utmärkt! Att få lite respons och medmänsklighet gör att jag får lite kämparglöd tillbaks och orkar lite till.

Det kommer att ta tid det här och det kommer att vara kämpigt. Det är bara att acceptera att det är så. Varken rättvist eller roligt, men så är det. Jag ska envist ta mina steg framåt, med lite lagom mått av bakslag ibland. På så vis blir bakslagen en del av vägen, inte nederlag varje gång. De är en del av alltihop. Nödvändigt men jättejobbigt.

Äta, dricka och sova är det viktigaste. Utan det kollapsar allt.

Och människor som stöttar.

Jag skickar tillbaks alla kramar jag fått de senaste dagarna! Hoppas att ni också kan få nytta av dem!


Bakslag i kämparglöden

Frukostdags. Men maten växer i munnen. Till och med frukten. Nu ger jag upp det här.

Hela mitt liv är en kamp. Jag vet att det är illa att jag har tappat vardagsrutinerna. Jag vet att jag skulle må så mycket bättre med mat i magen, rena kläder och en god natts sömn. Men jag orkar inte kämpa dygnet runt. Och det är just vardagsrutinerna som är det tunga. Skoljobbet och allt det andra jag har för mig är inget problem. Men att få till livet. Det som finns när inget annat finns. Usch nej!

Sen finns det "kloka" människor som när jag klagar kläcker ur sig att 'livet är jobbigt.' Med ett hurtgigt leende som efterklang.
  De har rätt. Livet går upp och ner. Det kommer att dyka upp jobbiga saker om och om igen. Det måste man lära sig att leva med.

Men det finns också gränser. Vissa saker ska man inte behöva vara med om. Vissa saker ska man inte behöva lära sig hantera. Antagligen har dessa "kloka" människor inte råkat ut för något av det slaget utan tror att man klagar över livets vanliga små och stora besvär.

Jag är ledsen. Jag orkar inte hurtigt säga att 'ja, ja, det var jobbigt, men livet går vidare'. Jag måste lära mig att leva en gång till. Säkert går det, men det är enormt tungt. Just nu är jag fruktansvärt less på alltihop och vill bara ge upp. Just nu orkar jag inte kämpa något mer.

Så idag blir det ingen frukost. Trots att jag vet att det gör att jag kommer att orka ännu sämre. Trots att jag vet att jag borde göra annorlunda. Jag orkar inte kämpa just nu...


En spark i baken

Den där sunda ineffektiviteten...

När man använder den som ursäkt för att slippa göra saker. Bara tränger undan allt man borde ta tag i. Då kanske det inte blev som jag tänkte när jag skrev de tidigare inläggen.

Nej, idag är inteffektiviteten inte sund utan bara ineffektiv. Kom igen nu, dags att kliva utanför dörren och få något gjort. Inga fler ursäkter!

Tack ni underbara sjuksköterskor!

Ibland är allting bara så enkelt. Som kandidat på akuten kan man lätt bli ganska ensam. Och förvirrad. Inte helt optimalt eftersom att man inte får göra någonting utan att fråga någon innan. Man har ingen koll på hur rutinerna fungerar och plötsligt är alla bara borta. Man inser att alla är någonstans där man själv med största sannolikhet borde vara, men uppenbarligen inte är.

Man vet inte var man ska lägga papper man har, var man ska leta efter papper man inte har. Man vet inte hur man ordinerar prover eller vem man ska prata med. Samtidigt som man gärna vill ta hand om patienten på ett bra sätt och dessutom gärna ge ett förtroendeingivande intryck.

Idag landade en hand på min axel. "Du, visst har du pratat med Patient X?" Ånej. Vad har jag missat nu? "Jo, jag råkade se i journalen att hen gick på Mottagning X under hösten. Jag skrev ut några mottagningsanteckningar som jag tror att det är bra om du läser."

Hon hade både sett mig och tänkt på mig. Hon hjälpte lilla mig, trots att jag bara är en fjuttig kandis. Vad mycket enklare jobbet blev sen! Tyvärr innefattade det att hon fick stå ut med mina förvirrade frågor under förmiddagen (eftersom jag äntligen hade hittat någon som svarade). Men det innebar också att jag på eftermiddagen faktiskt kunde lösa de flesta problemen själv. Tack så mycket för hjälpen!

Malena Ernman

Musik har alltid varit en stor del av mitt liv och kommer förhoppningsvis alltid att vara det. Jag kan inte påstå att jag är något schlagerfan däremot. Men ikväll ska jag titta!

Jag förstår att många är skeptiska inför våra chanser ikväll. Men ikväll är det inte placeringen som är det viktiga. Tycker jag i alla fall.
  Malena Ernman är en häftig person. Även om man inte gillar opera tycker jag att man kan ta sig en titt på vad hon har gjort innan melodifestivalen. Möjligen går det att kalla mig kultursnobb, men personligen tycker jag att det är mycket mer imponerande att få till en riktig musikerkarriär framför att bli artist och superkänd.

Hennes blogg finns på http://www.malenaernman.com och har för tillfället ett stort fokus på Moskva.


Kattelegrafen

"You see, wire telegraph is a kind of a very, very long cat. You pull his tail in New York and his head is meowing in Los Angeles. Do you understand this? And radio operates exactly the same way: you send signals here, they receive them there. The only difference is that there is no cat."
                                                      - Albert Einstein


Tentafjärilar?

En vecka kvar till tentaplugget drar igång. Jag tror att jag börjar bli lite nervös. Visst är det en stor tenta, men det brukar inte påverka mig så mycket. Det brukar gå okej och min ambitionsnivå när det gäller tentor ligger inte högre än så. Ändå börjar fjärilarna i magen dyka upp.

Antingen är jag på väg att bli som alla andra, eller så är det något annat som spökar. Återkommer om en insikt trillar ned... ;)

Sund ineffektivitet

En parallell mellan förra inlägget och mig och mina kandiskollegor. Inom utbildningsvärlden är många lärare lite extra nervösa när de ska undervisa läkarstudenter. Vi är tydligen väldigt krävande. Dömer snabbt. Kritiska.

Kan inte det också ha att göra med stressande ineffektivitet?

Jag har svårt att acceptera att "alla" läkarstudenter bara är otrevliga. Höga krav ställs från olika håll. Mycket kunskap ska in, vi ska spendera mycket tid på sjukhuset, vi ska veta vad vi pratar om, kunna fatta svåra beslut, vi ska vara "goda" människor med ett trevligt leende och stor vishet. Samtidigt som patienterna strömmar till och vi ständigt ställs i situationer som vi ännu inte behärskar, men tvingas hantera ändå.

Sen vill vi gärna ha ett liv utanför sjukhuset också.

För att hinna med måste man vara effektiv. Om seminariet/övningen/föreläsningen inte är bra blir det slöseri med vår värdefulla tid, eftersom den är ineffektiv. "Jag hade kunnat göra så mycket mer om..."

Inte konstigt att det finns de som blir nervösa för att undervisa oss om de granskas efter den mallen. Är det inte perfekt duger det inte.

Jag vill inte vara så stressad! Jag vill vara läkare och kunna ha ett liv utanför sjukhuset utan att varje minut måste vara optimalt utnyttjad. Jag vill att några medelmåttiga minuter utan maximala prestationskrav ska finnas under mitt dygn. Det skulle både jag och alla runtomkring mig tjäna på. Man blir mycket trevligare om man inte har krav på att allt måste vara perfekt.

Jag vill spara energin till de tillfällen då den verkligen behövs. Däremellan låta lite sund ineffektivitet smyga sig in i tillvaron. Jag vill ha tid att inte alltid behöva vara så effektiv.

Tidspress

Två timmar över. Jag fick ett hål mitt i klinikplaceringen. Vad skulle jag göra med denna oändliga tidsrymd?

Det stressade mig. Hur kan mer tid stressa? Så mycket som jag har att göra  borde jag väl snarare välkomna lite extratid.

Det är där problemet ligger - mycket att göra. När man har mycket att göra måste man vara effektiv. Annars hinner man inte med. Ineffektivitet ger tidsbrist, tidsbrist gör en stressad. Det har gått så långt att ineffektiv tid i sig är stressande.

Jag använde mina två timmar till att träna på att vara ineffektiv. För vad lever man för liv om varje minut måste vara optimalt utnyttjad? Snacka om prestationsångest!

Samvetskval

Det där med anmälan till socialtjänsten är en fundering som jag inte har lyckats släppa. Patienten ligger fortfarande kvar på avdelningen. Hon är fortfarande arg och sårad. Samtidigt som jag blir mer och mer övertygad om att vi gjorde rätt.

Trots det växer det dåliga samvetet. Vem är jag att förstöra någons liv? Jag vet att det inte är rationellt att känna så, men jag gör det ändå.
  Försöker intala mig själv att till och med mamman till slut kan tycka att en anmälan var bra. En soc-utredning behöver inte sluta med att föräldrar och barn skiljs åt. Det finns massor av stöd att erbjuda utan att man för den sakens skull blir av med vårdnaden. Det skulle de ju kunna må bättre av allihop. Intalar mig själv. Övertalar.

Vi gjorde rätt, det tvivlar jag inte på. Jag får väl helt enkelt se det dåliga samvetet som ett friskhetstecken. Det ska inte vara enkelt att föreslå att någons barn ska bli omhändertaget. Det ska ta emot litegrann så att det verkligen är genomtänkt och befogat. Det är sunt att ha ett samvete.

(Gå gärna ner och läs kommentarerna till det förra inlägget - "Anmälningsplikt" - och ge er in med era åsikter, känslor och tankar!)

Diskonalle

Vad irriterande den blinkande nallebjörnen var. Så såg den inte ut när jag la ut den. Inte diskoblinkandes och skrikandes utan lugn och fridfull. Om allt betedde sig så där när man ska sova vore det inte så konstigt med sömnbesvär... ;)

Ja, ja. Ni får ha överseende. Den kommer att bli kvar ändå.

Äntligen på väg tillbaks!

Förut brukade jag klura mycket. När jag väntade på bussen, i kassakön, på långtråkiga lektioner... Tankarna for iväg alldeles av sig själv och började jobba med något. Ofta var det ett mattetal som jag inte lyckats lösa under lektionen som kom upp. Eller texter som skulle formuleras. Runt, runt tills rätt svar, en färdig text eller vad det nu var ploppade ut.

Så var det förut. Lite knäppt, på gränsen till nördigt, men sån är jag när jag mår bra. Eller bättre.
  Under flera år har min hjärna varit "avstängd". Tankarna har inte kommit om jag inte har pressat fram dem. Inte ens då har jag lyckats hålla tråden speciellt länge. När jag började plugga trodde jag att det helt enkelt berodde på att jag inte var tillräckligt smart. Mycket information skulle in och det var väl bara så att jag var inte bättre än så här. 
 
Senare fick jag lära mig att jag snarare skulle kalla det koncentrationssvårigheter än dum i huvudet och att det är ett väldigt vanligt symtom på PTSD. Skönt! Jag fick hitta på nya pluggmetoder eftesom de gamla inte längre fungerade, men det blev ändå hanterbart.
  Trots att jag då lyckas lära mig det jag ska kunna, och lite till, i skolan så har funderandet varit borta. Så fort jag inte måste tänka är hjärnan "avstängd".

Tills jag idag på bussen kom på mig själv med att sitta och jämföra Ohms lag med formeln för medelartärblodtrycket. En massa bitar från gymnasiefysiken föll på plats. Några år för sent. Men ändå!
  Nörden i mig är på väg tillbaks! :)

Nattande mitt i natten




Jag sover fortfarande inte. Men nu tar snart batteriet i datorn slut. Då får vi somna tillsammans, datorn och jag. Usch att sänggåendet ska vara ett sånt problem! Jag önskade mig mindre mardrömmar av tomten.
  Tyvärr kunde han inte göra något åt det. Så nu får jag fortsätta att jobba på det själv istället. Te för mysfaktorn (rooibos!), lugn bra musik, avslappning. Tänka på allt spännande jag ska få vara med om i morgon. Imorgon blir en bra dag.

Tystnadsplikt

Om någon av er förskräckt noterat att jag skriver om patienter här på bloggen kan jag lugna er med att tystnadsplikten fortfarande är intakt! Jag ändrar och skalar av patienterna så att inte ens deras behandlande läkare eller anhöriga skulle känna igen dem.

Det kanske innebär att några av er kan tycka att jag ljuger. Men jag lever hellre med det än en bruten tystnadsplikt. Det jag försöker fånga upp är de känslor och frågor patienterna väcker hos mig, och de är helt utan förvrängning eller "lögn". ;)

Anmälningsplikt

På avdelningen ligger en sprutmissbrukande kvinna med en allvarlig infektion. Med sig har hon sin tre månader gamla son.

Det får det att knyta sig i min mage. Inte enbart på infromationen ovan, naturligtvis, men efter att ha sett henne och sonen i några dagar. Idag tog vi ett långt samtal med kvinnan och gjorde sedan en anmälan till socialen. Precis som vi måste. Anmälningsplikt.

Samtidigt som vi ska stötta och vara något för patienten att lita på. Hur går det ihop? Hade varit lättare om vi var på en barnavdelning och hade barnet som patient... Så var det inte nu. Och vi, som ska vara de som hjälper kvinnan, var nu även de som tar hennes barn ifrån henne. Det var i alla fall så hon kände.

Hon blev riktigt arg. Med all rätta kan man tycka. En svår situation som alltid blir fel på något sätt. Även om det är helt självklart att en anmälan ska göras. Knepigt!

Skuggan kandidaten

Som kandidat är man den ständiga skuggan. Man måste ständigt jaga sin handledare och syns för det mesta knappt alls.

Ni som är kandidater förstår säkert vad jag menar. Ni andra: tänk er att ni varje vecka börjar på en ny arbetsplats - ibland flera gånger per vecka. Inte veta hur rutinerna går till, inte hunnit läsa in sig tilllräckligt på teorin kring det nya området (hur ska vi hinna det, vi är ju på sjukhuset hela dagarna!), inte veta var alla papper finns, inte hitta till klädförrådet, inte veta om det är okej att ta kaffe i personalrummet eller om man då riskerar en utskällning, ingen aning om var toaletterna finns. Tänk att varje gång behöva avbryta ronden och informera: "Jag skulle behöva kissa, var kan jag hitta en toalett?" (Även om man självklart uttrycker sig på ett annat sätt.) 
  Råkar man titta bort några sekunder har handledaren sprungit iväg och själv står man kvar som ett vilset lamm. Vilket gör att man har stenkoll på åt vilket håll rocken flyger och följer snabbt efter utan att veta var vi är på väg. Hur många kandidater har inte sprungit efter sin handledare in på toaletten?

Dessutom förväntas man alltid vara på hugget, visa att man är intresserad, vara trevlig och glad. Nya människor hela tiden, både handledare och annan personal på avdelningen. Om man skulle vara borta en dag är det ingen som märker något, för ingen visste att man skulle vara där. 
 
Nä, just idag är ingen bra dag. Jag är less på den totala avsaknaden av kontinuitet. Inte nog med att man tvingas byta avdelning titt som tätt. Helt plötsligt kommenderas man iväg till en annan stad!
 
Jag trivs med att människor vet vem jag är. Jag trivs med att veta hur de jag jobbar med fungerar. Jag trivs med att någon saknar mig när jag är borta. Jag trivs med att höra hemma någonstans. Och jag är ledsen, men jag orkar inte vara glad, trevlig och engagerad varje dag. Det händer att jag inte är på topp - faktiskt.
  Betyder det att jag är en dålig kandidat? Betyder det att jag kommer att bli en dålig läkare?

Inte alls!! Men tyvärr känns det som att det uppfattas så...

Sweet dreams




Så här känns det just nu. Kanske dags att krypa till kojs. Jag tar med mig denna lilla lurviga sak i drömmarna och hoppas på en trevlig natt. Detsamma till er!

Tilde de Paulas blogg

Min favorit Tilde de Paula har skaffat en blogg! Se länklistan.

Om faktainlägg

Färdigt! Nu har jag fåt till en text om antidepressiva läkemedel. Det finns hur mycket som helst att skriva, men jag har försökt hålla det kort och lättförståeligt. Därför har jag utelämnat en mängd saker. Är det något mer ni undrar eller har synpunkter på är ni välkomna att lämna ett mail i min inbox. Kom ihåg att jag inte är någon psykiater, men jag lyssnar gärna på era kommentarer och svarar så gott jag kan på era frågor!

För er som är intresserade kan jag rekommendera Pillret av Ingrid Carlberg. En spännande bok om hur utvecklingen av de antidepressiva läkemedlen har gått till, hur läkemedelsföretagen har lanserat dessa och hur sjukvården har svalt läkemedelsföretagens bete.

Antidepressiva läkemedel

SSRI Selective Serotonin Re-uptake Inhibitor
Detta är numer den vanligaste av de antidepressiva läkemedlena. Från början lanserades det som ett medel mot depression men används nu även mot t ex tvångssyndrom, paniksyndrom, generaliserat ångestsyndrom, PTSD samt social fobi.


I hjärnans nervceller skickas signaler som elektricitet. Mellan cellerna däremot måste signalerna föras vidare med kemiska molekyler. Serotonin är den molekyl som reglerar stämningsläget. Det läkemedel av typen SSRI gör, är att den hindrar nervcellerna från att "städa upp" det serotonin som är överflödigt då en signal ska föras över. Resultatet blir att mer serotonin finns kvar mellan cellerna och det kan höja stämningsläget så att man blir mer tillfreds.

Tyvärr kan det ta ett tag från det att man börjar ta medicinen tills man får en full effekt. Man brukar säga att man ska äta medicinen åtminstone i tre månader innan man kan säga att man inte har fått någon effekt.
  Till en början kan man också få ganska mycket biverkningar i form av tex illamående, yrsel eller huvudvärk. Det är därför man ska trappa upp dessa mediciner successivt. Dvs börja med en mycket låg dos och höja 1-2 gånger per vecka tills man når den dos där man har bäst effekt. Liknande symtom kan man få då man ska sätta ut medicinen och det är därför viktigt att även trappa ut medicinen successivt.
  Dessa utsättningssymtom är inte samma sak som abstinens! Det är en viktig skillnad att göra, då dessa mediciner inte alls är beroendeframkallande (som tex läkemedel från familjen bensodiazepiner).
  De biverkningar som kan finnas kvar efter upptrappningsperioden är viktökning elller viktminskning, darrningar, munntorrhet, yrsel, illamående samt förlust av sexuell drift.

Exempel på läkemedel av SSRI-typ: Fluoxetin (Fontex, Prozac), Sertralin (Zoloft), Paroxetin (Seroxat), Citalopram (Cipramil, Celexa), Escitalopram (Cipralex)

SNRI Serotonin and Norepinephrine Re-uptake Inhibitor
Om man inte får en tillräcklig effekt med SSRI kan man gå vidare och prova SNRI. Dessa påverkar inte bara serotonin utan även molekylen noradrenalin. (För en närmare förklaring av mekaniskmen, se ovan.) Detta gör att man kan få en bättre effekt, men man får oftast även mer biverkningar. Därför börjar man i första hand fortfarande med SSRI.

Exempel på läkemedel av SNRI-typ: Venlafaxin (Efexor, Efexor Depot), Duloxetin (Cymbalta)

Tricykliska antidepressiva (TCA)
TCA är en äldre form av antidepressiva läkemedel. TCA påverkar förutom serotonin och noradrenalin även histamin och acetylkolin. Eftersom det är så brett har det en kraftig effekt och används mot svårare depressioner. Tyvärr är det ett läkemedel som blir mycket farligt om man tar överdoser eller tar dem i samband med alkohol. Därför är man försiktig med att använda de här läkemedlen utanför sjukhuset.
 
Exempel på läkemedel av TCA-typ: Klomipramin (Anafranil), Amitriptylin (Tryptizol)


Andra typer av antidepressiva läkemedel
Mirtazapin (Remeron) är ett läkemedel som kan användas ensamt eller i kombination med ett annat antidepressivt läkemedel (ej av typ MAO-hämmare!). Fördelen med mirtazapin är framför allt att det gör att man blir trött och kan därför hjälpa mot sömnbesvär som är mycket vanligt vid depression. Vanliga biverkningar är tex sömnighet samt viktuppgång.

MAO-hämmare Dessa läkemedel blockerar det enzym som ska bryta ner serotonin. Resultatet blir att mer serotonin finns kvar mellan nervcellerna. Det här var de första antidepressiva läkemedlen som användes. Numer används de sällan då de nyare medicinerna har mindre biverkningar och bättre effekt.


Har jag glömt något? Skicka ett mail till maskrosblogg@live.se!


Helgmorgon=sovmorgon??

Visst somnade jag till slut. Natten har inte varit lika hemsk som de senaste. Antagligen hjälpte det att inse att jag var rädd. Att inse att det inte finns något att vara rädd för.

Står och lagar havregrynsgröt. Ska till sjukhuset idag med. Egentligen jourar vi inte så mycket som det verkar i min blogg. När jag måste vara borta mycket har jag valt att gå fler jourer för att slippa extra inlämningsuppgifter och förhör. Nu är vi i sluttampen och jag måste hinna ta ikapp innan kursen är slut.

Ska faktiskt bli mysigt att vandra runt i sjukhuspyjamas. Helgerna brukar ha en annan stämning. Personalen är trevligare mot varandra, det är okej att vara lite småtrött och alla är hjälpsamma. Som ett kollektivt plåster på såren för att vi måste vara där när alla andra är lediga.

Sovdags

Mardrömmarna har kommit oftare och varit elakare på sista tiden. Jag har inbillat mig att jag är tillräckligt van för att det inte ska påverka mig. Att jag kan hantera det. Vakna, skaka av mig, somna om.

Men nu när det börjar bli läggdags dyker en märklig känsla upp i kroppen. Obehag. Odefinierbart. Tills jag inser att jag är rädd. Jag är rädd för att gå och lägga mig.

Det känns som att jag har blivit fem igen. Vill inte sova, måste ha en lampa tänd, vaknar på natten och skulle helst vilja att det fanns någon nära som kunde trösta. Så kan jag väl inte hålla på! Nä, nu måste jag bekämpa mina monster. Eleverna på Hogwarts får lära mig: Tänk dig din värsta mara i en komisk situation (sättet att bemästra varelsen som tar skepnad av ens värsta skräck). Då har jag i alla fall något att göra tills jag somnar.

Regnet smattrar mot rutorna. Täcket är varmt och luften är sval. Det här är mysigt. Det här är mysigt...

Friskt vågat

Titta! Jag lyckades programmera litegrann. Visst blev det snyggt!!

Väntrumsjakt

Några av eftermiddagspatienterna hade lämnat återbud så jag fick en timme ledigt mitt i mottagningen. Vad gör man med tiden då?

Med tanke på den stundande tentan skulle väl de flesta sätta sig och plugga. Denna kandidat letade istället reda på en sax. Denna kandidat gick på blomjakt!

Det var inte allvarligt menat när jag skrev inlägget nedan, men till slut kunde jag inte låta bli. I väntrummet på medicinmottagningen fanns ingen dr Westerlund. Inte på kirurgmottagningen vägg i vägg heller.
  I korridoren bort mot onkologen fanns två!
  Så nu sitter ett skott i ett av facken på väskan. Redo att planteras när jag kommer hem!


Pelargonium graveolens

Jag har fått tips om en blomma för läkare. Enligt sägen ska Dr Westerlund ha rekommenderat denna som blomma i väntrummet (eller sovrummet). Den utsöndrar nämligen en lugnande doft, bra t ex mot inför-läkarbesöket-oro samt sömnbesvär.  Tydligen är den också relativt lättskött (det tycker vi om!) och ska vara lätt att sätta skott från. Skotten går att plantera direkt i jorden. Var man får tag på ett vet jag inte, men jag antar att det bara är att ta med sig en sax och promenera genom väntrummen på sjukhuset. I något av dem borde doktor Westerlunds hälsoblomma stå och vänta med ett skott!


Vattning
: Regelbundet.

Gödning: Med jämna mellanrum.

Placering: Ljust. Rumstemperatur. Lämplig för utplantering.


Dagens tabbe

Sätena framför mig började kännas avlägsna. Tankarna gick trögt. Lite yr. Jag satt på bussen på väg mot sjukhuset och började återigen fundera på hur jag skulle tolka hur jag mådde. Är det ett virus som gett sig på mig, eller är det kroppen som reagerar på allt jag varit med om? Ska jag bädda ner mig i sängen eller ska jag andas lugnt och köra på?

Det blev värre och värre. Svårt att stå på benen, jag kände mig nästan full... Åkte med vändande buss hem igen. Halvvägs insåg vad det var som hände.
  Pollenpillerna som jag är storkonsument av nu är förädiskt lika ett annat av mina piller. Kan ni gissa?

Just det. I stället för allergimediciner hade jag börjat dagen med att stoppa i mig sömntabletter... Inte underligt att jag kände mig konstig! Det var bara att bädda ner mig i sängen ett tag. På eftermiddagen mådde jag bättre.

En missad skoldag. Men en dag som kommer att ge många goda skratt framöver, så det var det värt! ;)

Jippie!


     Idag blev det juice och macka till morgontidningen! :)

Kronisk graviditet?!

Appropå morgonillamående. En föreläsare hade med "kronisk graviditet" som differentialdiagnos till hypothyreos. Undrar vad han menade med det..?

Nya tag

Morgonillamåendet tog överhanden i morse. Ingen frukost blev det. Dumt att pina i mig om jag bara mår illa av det, jag kan äta en macka under kafferasten. Bredde en fin ostmacka och rullade in folie. Gick till bussen.

Under bussfilosoferandet innsåg jag det dumma i det jag gjort. Bra att jag fick med mig frukost, men jag hade ju bestämt mig för att bana in vanan även om jag inte lyckades äta. Ett glas juice borde ha gått ner. En stund vid köksbordet med tidningen hade varit nödlösningen om inte ens juicen gick ned. Mackan på fikarasten kunde jag ju äta ändå!

Äsch då. Bannade mig själv lite för att jag inte insåg det redan när jag var hemma. Lämnade det sedan snabbt. Ingen idé att gräma sig över en sådan världslig liten sak, som Karlsson på taket skulle ha sagt. Däremot kommer morgondagen att innehålla åtminstone ett glas juice. Om inte mackan går ner samtidigt får den istället följa med i väskan.

Svininfluensan/"nya influensan"

Risken för en pandemi sägs bara öka och öka. Den största pandemin tror jag befinner sig i media. Vill ni läsa fakta som inte gått genom Aftonbladets nyhetssil rekommenderar jag artikeln på Internetmedicin: http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=464


Helgpepp 2.0

Disken var ett lagom stort uppdrag, men sen körde jag fast igen. I ett onämnt program på TV har jag lärt mig att när man inte längre kan själv får man ta till en livlina. Nästa steg i helgpeppen blir att ta till livlinan "ring en vän". Vänner brukar vara bra bot på handlingsförlamning!


Helgpepp

En hel dag har gått och jag har inte gjort något av det jag hade tänkt göra. Än finns det lite tid kvar. Kommer inte hinna med allt, men jag kanske hinner något. Om jag bara kunde sätta igång. Istället för att göra allt annat bara föra tt slippa.

Vi börjar med disken. På med bra musik, sätt igång! Kom igen nu!

Antidepressiva

Flera mail har landat i min mailbox med frågor om antidepressiva. Ett faktainlägg om dessa läkemedel står nu på min att-göra-lista, tyvärr kan det ta någon vecka innan jag hinner få till det. Men det är på väg! ;)

"När dog Karl XII?"

Under veckan träffade jag på sjukhuset en liten parvel på sex år. Vuxeninkörd som jag är frågar jag det sista jag gör om det är något de undrar över. Vänder mig först till föräldrarna som skakar på huvudet. Vänder mig till 6-åringen som nickar:
  "Ja, har katter någon navel?"

Tillväxtproblematik

En tur till blommaffären slutade med att jag kom hem med ett citrusträd. Hur kom jag på den idén? De ska tydligen vara riktigt svårskötta. Och jag som tar död på plastblommor...

Jag har googlat på citrusträd och har nu lite bättre koll på vad jag kan göra för att förbättra överlevnadsstatistiken. Det sägs att man kan döma en läkares skicklighet på hur blommorna i fönstret mår. I så fall var det på tiden att jag kommer igång med att träna... ;)


Ledig!!

Idag var det välbehövt och för en gångs skull inte ångestframkallande. Jag har själv valt att vara hemma och göra ingenting, då är det underbart skönt!
 
Om någon vecka är det dags att dra igång med tentaplugg, men just nu har jag tid att göra det som faller mig in utan dåligt samvete. Nu ska jag ut och njuta i det fina vädret!

En mänsklig människa?

Kardiologjouren blev kallad upp till förlossningen. Skuggan Kandidaten var strax bakom.

En kvinna hade kommit in med ambulans. Det visade sig att hon förutom att vara mitt i en förlossning hade hjärtarytmier. Snart kunde vi konstatera att arytmierna var hennes minsta problem och lommade tillbaks mot akuten. Tanken är då att man ska släppa den patienten.

Men det lyckades inte Skuggan Kandidaten med.

Handledarna jag går med verkar ha sett det mesta. Visst bryr de sig om sina patienter, men de kan också lämna dem när de är färdiga. Antagligen kommer jag också att lära mig det med tiden.
  Fram till jag har gjort det måste jag få prata av mig. Men vem pratar man med när handledaren inte är mottaglig? Vem vill lyssna på Skuggan Kandidatens fåniga funderingar och känslor?

Jag hoppas att jag i framtiden kommer att bli en handledare som tar mig tid även att handleda det mänskliga, inte bara det medicinska. Är det naivt att sträva efter?

RSS 2.0