Maskrosen

Vännerna lyser med sin frånvaro.

De har inte övergett. De vill och de tycker om mig. De bryr sig. Tiden är bara lite knapp. Så är det ibland.

"Ibland" har var varit lite för länge nu.

Jag kämpar på. Jag ler och är glad. Försöker se ut som att det inte gör något. Försöker ta mig framåt själv. Är överseende. Förstår.

Men jag orkar inte kämpa själv. Jag behöver mina vänner. Jag behöver glada tillrop, jag behöver trevliga myskvällar.
  Varje gång mobilen piper med ett meddelande om att vi måste ställa in blir klumpen i magen lite tyngre. Jag klarar inte av att höra att det inte finns tid förrän långt in i maj, klarar inte att höra att det inte finns möjlighet att ta sig tid. Så jag slutar att höra av mig. Resultatet blir att telefonen är tyst.
  Inte bra, men jag orkar inte.

Jag blir så besviken! För det skäms jag. Jag får dåligt samvete. Mina vänner kan inte alltid ha tid för mig. Jag äger inte dem. Men jag känner mig bortvald - även fast jag vet att det inte är så.

Jag vill inte kämpa ensam...

Psykiartikursen har många spännande inslag. Idag hade vi ett seminarium med fokus på känslor. Både våra egna och patienternas.

Motöverföring är ett av de nya orden jag har lärt mig idag. Det är den känslan som patienten väcker inom oss. Tex om en patient är sorgsen kan vi komma på oss själva med att vara sorgsna när vi går därifrån, eller om en patient som är dolt aggressiv får oss att bli obehagliga till mods.
  Genom att lära sig att känna igen vad man själv känner i ett möte kan man till slut använda det för att få en hint om diagnosen. Om man kommer ut andfådd från ett samtal trots att man bara suttit stilla kanske det är en uppseglande mani. En annan människa kanske känner sig irriterad av att ha träffat samma patient. Det är inte vilken känsla det är som är huvudsaken, utan att man jämför med sina tidigare reaktioner och känslor.

Luddigt och diffust som alltid när psyket ska diskuteras, men ändå användbart. Det är inget diagnosredskap, men en stor hjälp.

En sak som gjorde mig förvånad var hur dåliga vi läkarstudenter är på att identifiera känslor. Seminariet utgick från patientsamtal inspelade på video, vi stannade till och från under filmen och diskuterade.
  "Vad kan han ha känt här?" frågade seminarieledaren.
  "Du är dum i huvudet!" sa kandidaten.
  "Ja, så kanske han tänkte, men vilken känsla tror du låg till grund för den tanken."
  "Jag tror att han tyckte att läkaren var inkompetent."
  "Ja, men det är en åsikt, inte en känsla."

Så fortsatte det:
  "Jag tror att hon inte vill vara här." "Han ser ut att vilja fly." "Det ser ut som att hon skulle börja gråta snart."

Rädsla kunde de flesta identifiera. Alla de andra känslorna beskrevs med tankar eller åsikter. Hur kommer det sig? Är människor generellt dåliga på att sätta ord på och identifiera känslor? Eller är det symtomatiskt för oss läkarstudenter?

Man måste dunka sitt huvud
i väggen många gånger
innan man frågar

varför står jag här & dunkar
mitt huvud i väggen...

-Bob Hansson

Idag är jag ganska bra! :)

Snart är jag färdig. Det kommer närmare och närmare hela tiden.
Varje sekund, faktiskt.

Äldrekursare berättar skräckhistorier om hur de blivit lämnade ensamma under första läkarvik:et. Vilken chock de fått när de insett hur mycket ansvar man står med.
  "Lilla jag" ska ta hand om andra människors liv.
  Jag som inte ens kan ta hand om mitt eget...

Det är skrämmande.

Samtidigt känns det bra. Skönt att äntligen få styra åtminstone lite över sin arbetsdag. Skönt att få inse att det man kan räcker. Skönt att få ta ännu ett kliv in i vuxenvärlden.

Visst kan jag segla utan vind!
Visst kan jag ro utan åror!

Men vännerna håller jag mig hårt i. Utan dem går det inte.
När det bruna kuvertet dimper ner i brevlådan, då blåser det storm.
Då stöttar vi varandra. Håller i. Hårt.

Aldrig skiljs jag från vännerna, även om jag fäller tårar.

Det där med frukost går sådär. Varannan dag ungefär har jag lyckats ta mig upp i tid. Tyvärr inte redo att ge mig i kast med städningen än. Hm...
  Jag får ge frukosten en vecka till.

Kom igen nu, Maskrosen!

Inga samtal, inga inskrivningar. Inga utskrivningar, inga remisser.
Ingenting.
Hela eftermiddagen.

Efter två timmars tidsfördrivande på läkarexp:en knackade jag min handledare på axeln och meddelade att jag tänkte sätta mig och förbereda ett seminarium istället.
  Blicken gjorde ord överflödiga.

"Om du tycker att det är okej att lämna din arbetsplats två timmar för tidigt kan du väl göra det. Men med det beteendet kommer man inte så långt i den här branchen."

Orden kom ändå.

1. Jag är inte lat. Faktiskt.
2. Det är inte min arbetsplats - ingen ger mig betalt för att vara där.
3. Att plugga och läsa in ingår också i mina "arbetsuppgifter". Jag är schemalagd 40 timmar i veckan, om jag ska läsa utöver det kommer jag att jobba mer än heltid. (Om man nu ändå skulle drista sig till att pluggandet är likvärdigt med ett jobb...)

Jag försöker att inte ha dåligt samvete, men det är svårt.

Tonfallet fick mig att hoppa till. Det kände jag igen.
"Läkartonfallet"

Rösten det kom ifrån var min och situationen var inte alls på sjukhuset utan privat.
Jag har blivit arbetsskadad.

En pojke ~6 år: Mamma, vet du vad dimma är?
Mamman: Nej.
Pojken: Det är moln som inte har lärt sig att flyga än...

Tomheten dominerar idag. Det känns som att jag vandrar omkring i en glasbubbla.

Trasiga människor far förbi dagarna i ända. Livsöden kommer och går. Det pratas hela tiden om patienterna - hur "de" har det, hur "de" tänker, hur "de" reagerar på mediciner. Jag tänker varje gång "vi".
  Jag identifierar mig oftare med patienten än med psykiatern. Därför tar jag åt mig personligen då någon ur personalen på avdelningen råkar uttrycka sig klumpigt kring en patient. Det skulle lika gärna kunnat ha varit jag.

De två världarna krockar. "Läkarna" (som är kompetenta, handlingskraftiga och friska) pratar om "patienterna" (som är osjälvständiga, oförmögna att fatta egna beslut och förstår inte sitt eget bästa).
  Alla utgår från att jag tillhör "läkarna" och inte "patienterna". I verkligheten tillhör jag båda två. Samtidigt. 
 
Jag vill inte tro att jag är oförmögen att fatta egna beslut. Jag vill tro att jag är kompetent och handlingskraftig. Jag vill att jag ska kunna vara det, trots att jag har PTSD. Jag vill inte bli dumförklarad.
  Det finns många fler än jag i samma situation. Det finns många människor som har varit med om jobbiga saker, men som ändå fungerar bra. Man är inte knäpp bara för att man mår dåligt.
  Tycker man inte att de som jobbar inom psykiatrin borde förstå det?

Jag trodde att det var fredag idag. Men det är ju bara torsdag!
Suck.
En hel dag till kvar.