Det luktar sommar. Kvällssolen ger björklöven en orange ton. Luften är aningens för varm för att det ska vara okej att ha jackan på mig under promenaden.

Någon väntar på mig när jag kommer hem. Någon har gjort middag. Dukat fint. Mysigt.

Det ska vara bra.
Det här ska vara en bra dag.

Ju bättre det blir, desto fler flashbacks triggas.
Ju bättre jag mår, desto sämre mår jag.

Vilken paradox!

Kan jag inte få slippa det här nu!?

En vecka på psykiatrin avklarad. Man skulle ju kunna tro att det var ett område som passar mig.
Men inte.

Förbered er på en del sura och ilskna inlägg.

Vissa dagar känner jag mig kompetent.
De börjar bli fler och fler.

Dagar då jag kan svara på de flesta frågor. Vet när jag ska be om hjälp. Får bekräftelse av kollegor och patienter. Hinner både dricka kaffe, gå på toaletten och äta lunch. Signerar av dokument i tid. Ordinerar relevanta prover. Andas lugnt.

Såna dagar gillar jag!

Ögonen stirrar tomt.
Stora pupiller.

Blek hud mot magra revben.
Stilla bröstkorg.

Två minuter ska stetoskopet lyssna efter livstecken.
Efter hjärtslag.

Två minuter då mina egna hjärtslag aldrig har varit starkare.
Två minuter av rädsla att en hand ska gripa om min handled.

Inget händer.
Såklart.
Likfläckarna talar sitt tydliga språk.

Mindre än någonsin slår sig en AT-läkare i för stora sjukhuskläder ner på läkarexpeditionen för att fylla i dödsbeviset.

Det finns bättre dagar och det finns sämre dagar.
Det här var en av de sämre.

Eller så var det inte det.

Har ni någon gång gjort något som känns helt rätt. Men samtidigt alldeles fel?
Gjort något som fått er att bli så ledsna. Så upprörda.
Men samtidigt alldeles lätta.

Många tårar har runnit idag.
Men beslutet var rätt. Det är jag övertygad om.

Även mitt i tårfloden när inte ett ord gick att få fram. Även då var jag övertygad om att beslutet var rätt.
Ändå gjorde det så ont.

Vissa dagar är tårar det bästa som kan hända.

Läskigt och bra.
Allt på en gång.

Hur ska det här gå?

Förändringar.

Ett skällsord som livet är fullt av. Hela tiden.
Ingenting är konstant. Allt förändras.

Jag gillar inte förändringar.

Måste livet vara så förbannat läskigt?!

En stor kram till er alla där ute!

Tänker lite extra på er som känner er utanför. Som inte är med de människor ni skulle vilja, eller som inte vet vilka ni skulle vilja vara tillsammans med.

Håll ut!
Snart är den vanliga vardagen igång igen!

"Jag vill att du ska känna att du är välkommen här alltid" säger hon.
Hon menar det. Men jag kan inte känna det.

Mina vänner är bäst. Så är det bara.
De finns där. De stöttar. De bryr sig.
De säger de där jobbiga sakerna som ingen annan vågar säga.

Äntligen har jag funnit platser dit jag är välkommen.
Större delen av tiden.

Inte alltid.

De vill att det ska vara alltid. Jag är jätteglad att de känner så. Oerhört tacksam över att de vill och försöker.
Men det finns tillfällen då det inte passar.

Det betyder inte att jag inte är välkommen. Det betyder inte att de inte tycker om mig. Det betyder bara att det inte passar just då. Att det passar bättre någon annan gång.

Att bli påmind om att jag inte hör till är något av det värsta jag vet. Eftersom jag varit "ensam i hela världen" i större delen av mitt liv kämpar jag desperat efter att känna tillhörighet. Efter människor som tycker om mig, människor som vill ha mig med. Jag kan inte riktigt få nog.
Därför gör det också jätteont att höra att det inte passar. 

Det betyder inte att de alltid måste jubla när jag ber om att få komma. Det betyder bara att jag måste vänja mig vid att inte alltid vara prio ett.
Inget konstigt alls.

De vill att jag ska vara välkommen alltid. Skulle det vara akutläge skulle jag också vara välkommen alltid. Men det finns bättre och sämre tillfällen. 

Det får mig att bli väldigt ledsen. Det är inte deras fel. De kan inte göra något som ändrar det. Det är något som jag måste ändra på inom mig själv.

Ingenting kan fylla saknaden av att inte ha haft en famn att krypa upp i när jag var liten.
Men ett gott försök fyller tillräckligt mycket!

Flera av er har frågat vad en flashback är. Jag nämner det till och från, men har tydligen aldrig förklarat ordentligt.

I min värld är det så vanligt att jag inte ens tänkte på att det inte var ett allmänt vedertaget begrepp. Ledsen för det.

En flashback är "återupplevande av påträngande minnen". Jag har hört flera beskriva det som att bli överkörd av ett tåg. Minnen från de trauman man har varit med om tränger sig på och för en stund är det som att det händer igen.

Ofta finns det något som utlöser en flashback, men det är inte säkert att man själv är medveten om vad. Det kan vara en doft, ett ansiktsuttryck, en känsla... Vad som helst egentligen.

Det är ett av symtomen på PTSD. Enligt diagnossystemet DSM-IV kallas det "återupplevandesymtom".

Om en dansk får en stroke som resulterar i sluddrigt tal, hur märker man det då?

Äter morgonmedicinerna klockan 14 och låtsas att det är underbart att gå nattjoursvecka!
 
(Vem har fått för sig att bestämma att det ska vara jättekul att vända på dygnet och att den som knystar om att det skulle vara lite jobbigt inte passar som läkare?!)

Jag tror jag är redo för ett nytt vardagsområde att kämpa lite extra med.

Tidningshögen växer i en dramatisk takt och jag har sedan länge tvingats avbeställa morgontidningen för att skåpet/golvet har blivit för litet. Men jag saknar bläddrandet, trycksvärtan och mysfaktorn. Vill ha tidning igen!

Först måste jag lära mig att tömma pappersinsamlingen regelbundet.
Mot nya vardagsmål!