Maskrosen

Jag försöker få in vanan att småplocka. Disken, damm, tidningar... Små insatser, men ofta. Att när jag ser något som behöver åtgärdas göra det på en gång i stället för att tänka "jag gör det sen".
  Problemet med det när det ser ut som det gör här är att det alltid finns saker som behöver åtgärdas. *suck*

Städbiten måste delas in i mindre bitar. Första fokus blir disken.

Klart och tydligt dök det upp på dataskärmen. Felmeddelandet är från Facebook - en indikation på hur högt de tänker om sina användare?
  Det är nästan lika begåvat som den gamla diagnoskoden "obehag UNS" (UNS betyder Utan Närmare Specifikation).

Under första terminen insåg vi att beskrivningen på alla olika ämnen kunde sammanfattas till: "Kroppen behöver det. I lagom dos."

Är man bara tillräckligt ospecifik behöver man inte skriva så många lappar/skyltar/meddelanden/tentasvar.

Kanske är det där man till slut hamnar när man sitter med patienten framför sig och inte kan pussla ihop symtomen till något vettigt:
  "Det är något som är fel. Troligen är det något av kroppens alla ämnen som det finns för lite eller för mycket av. Det går nog över snart." Sen sätter man in diagnosen "söker pga misstanke om sjukdom".

Usch. Nej, någon sån läkare vill jag inte bli...

Bloggandet har gjort mig till något av en datanörd. För att få saker och ting att fungera som jag vill har jag varit tvungen att lära mig programmera. Bara det mest grundläggande, men det är mycket för att vara en teknikanalfabet.
  På bussen hem kom jag på mig själv med att sitta och programmera i huvudet. Undra hur det blir om jag skriver så? Kanske har jag bara skrivit det på fel ställe..?

Inte har jag varit tidseffektiv och lärt mig hur man gör heller. Nej, jag nyttjar den beprövade metoden "trial and error". Vad händer om jag ändrar på siffrorna här? Vad händer om jag byter ett tecken här? Vad händer om jag lägger in ett annat kommando?
  Ibland blir det bra, men ofta blir det fel. Ibland blir det till och med katastrof. Jag har lyckats få hela bloggen att bli oläslig en gång. Men jag har en kopia av en fungerande kodmall sparad, så jag kan återställa om mina experiment inte skulle falla väl ut.

Det jag klurat på för tillfället är tillskottet som kommit i menyn till höger - Tre saker att le åt. Jag har flera gånger fått tipset att skriva upp tre saker som gör mig glad varje dag. I några dagar har det fungerat bra, innan det rinner ut i sanden. Genom att skriva det här hoppas jag kunna få lite bättre pli på mig själv. Stort som smått kan dyka upp.
  Tanken på sikt är att jag ska bli bättre på att lägga märke till positiva saker i min omgivning. Genom att aktivt notera dem ett tag kommer jag förhoppningsvis att göra det mer och mer omedvetet.

Vad har gjort dig glad idag?

Känslan i bröstet när jag slog upp ögonen i mörkret var panik. Jag hade försovit mig. Trots att jag innan jag somnade sagt åt mig på skarpen att i morgon skulle jag komma i tid.

Jag slog på mobilen och insåg att klockan var 03.06. Inte försovit mig. Utan mardröm. Det var orsaken till panikkänslorna.
  Adrenalin och kortison hade hunnit få min kropp att hamna i stressläge. Inte kan jag sova nu! Så fort jag blundar ser jag dessutom läskiga bilder.

Tänk om jag kunde vara fem och kunna krypa upp hos mamma och pappa. En varm och trygg famn och försäkringar om att allt kommer att gå bra.
  Istället tillbringar jag en stund på Nätet. Under den lilla stunden hinner delar av adrenalinet försvinna. Bilderna också. Jag byter ut dem mot andra vackrare bilder.

Nu är det dags för ett nytt försök. Några timmar till ska jag sova.
God natt! :)

"Nästan var tionde läkare anger att de har behandlat fler än tio patienter det senaste halvåret."

Det var väl tur att veta att den svenska läkarkåren är att lita på...

Är man en hemsk människa om man önskar att det skulle bli lite kallare och halare så att fler människor ramlar och bryter benen..?

Nu sitter jag och tittar på TV4:s Nyhetsmorgon Söndag igen. Som alltid är det människors liv som står i fokus. Människor som berättar om sina svårigheter, de mörka hemligheterna som annars inte får synas. Trots att jag tror att alla har med sig svårigheter av olika slag slås jag av hur många det är som har haft det riktigt tufft. 
  De som vågar berätta, de som vågar visa sig sårbara. Jag blir så imponerad!

Att höra andra människor berätta, att se att andra har lyckats ta sig igenom det svåra. Det hjälper mig att orka kämpa lite till.
  Jag önskar att jag en dag kan bli en förebild för människor som befinner sig mitt i det jobbiga. Jag önskar att jag vågar stå för vad jag har varit med om, vågar berätta. Jag hoppas att jag en dag kommer att vara tillräckligt trygg i mig själv för att kunna göra samma sak som de.

Inte än. Men någon gång.
Jag hoppas...

En utmärkt dag för varmt te och glad film. Har inte bestämt vilken än. Först ska jag sätta på radion på högsta volym och ta tag i städningsprojektet. Disk och tvätt står på dagens lista. Film och godis blir bra belöning efteråt.

Kom igen nu, Maskrosen!

Jag förstår inte!

Människor pratar om sin vardag som att det är något som bara händer. Tiden rullar på och dagarna går. Under hela mitt vuxna liv har jag aldrig lyckats få till det. Jag har fått kämpa var enda dag för att få till det som kallas vardag.
  Det som många människor ser som grått och tråkigt, det längtar jag efter. Jag vill också att det bara ska rulla på. Att saker ska vara "som vanligt" och inte ändrade förutsättningar hela tiden. Vanor. Saker jag gör utan att jag reflekterar över det.

Jag längtar tills jag kommer dit!

Vem vet, en dag kanske jag sitter och läser det här. Funderar över hur jag kunde längta efter något så tradigt. En dag då jag har nått fram. Då jag har kommit så långt att vardagen än trisst och grå. Då jag i stället längtar efter ett avbrott i vardagen.
  En dag kommer jag att ha kommit så långt! :)

Kay Pollak var gäst hos Tilde de Paula i Nyhetsmorgon på TV4. De pratade om tankens kraft och att man själv väljer hur man mår.
  "Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det."

Just det uttrycket pratade de inte om, men det sammanfattar andemeningen i intervjun. Det är ett uttryck som gör att jag får alla taggar utåt. Jag tolkar det nämligen som att jag inte får vara ledsen, sårad, arg eller vad det nu må vara jag känner.
  Naturligtvis är det inte menat så.

Det handlar inte om att bara man tänker positivt så blir allt bra. I psykologiska termer skulle det kallas för förträngning. Ingenting att sträva efter.
  Kay Pollak pratar i stället om att man med hjälp av tanken kan få situationen att bli ett litet uns bättre. Inte nödvändigtvis bra, men bättre. Han pratade om Nelson Mandela som om sin tid i fängelset har sagt "Det finns inte en situation som är så svår att en tanke inte kan få den ett litet uns lättare."

Jag tror att det är en bra grundinställning att ha med sig i vardagen. Man kan påverka hur man tänker. Man kan påverka hur man mår. Det gör en inte lika maktlös.
  Men hemska saker händer. Det behöver man inte tycka om. Man behöver inte förlåta. Man behöver inte vara glad just då. Att sörja är okej när det behövs. Att vara arg när det behövs.
  Däremot kan man själv välja att sträva framåt för att ta sig ur det. Man kan själv välja att kämpa vidare.

Du själv är fortfarande ansvarig för ditt liv, men det finns saker i livet som man faktiskt inte kan styra över. Det får man bli besviken för. Det är okej. Men du kan fortfarande välja att orka ett litet tag till.
  Du kan styra dina tankar så att situationen blir åtminstone ett litet uns bättre.

Idag tog jag hand om en patient som liknade en av mina nära vänner. Inte till utseendet, men hon hade ett liknande rörelsemönster, samma glimt i de sorgsna ögonen, ungefär samma ålder, samma diagnos, samma prognos. Mitt hjärta klämdes ihop i bröstet.
  Malignt melanom. Ganska långt gånget. Hon hade fått akut ont i ryggen och hamnade därför på ortopedakuten.

Min vän gick bort för ca 4 år sedan. Jag saknar henne fortfarande något enormt. Speciellt en dag som denna. Samtidigt känns det bra att få sakna. Hon är värd att saknas. Det finns ett stort hål efter henne, och det ska det göra. Det ska märkas när bra människor försvinner.

En annan tanke som detta väcker är skillnaden på sorgen efter en förlorad vän och sorgen efter att ha blivit illa behandlad. Saknaden efter min vän gör jätteont, men det är okej. Det går att hantera. Inte alls ångestfylld på samma sätt som min andra sorg. Ingen skuld, ingen skam. Inga känslor i konflikt. 
  Bara ledsen.
  Och det är okej.

Det gör ont, men det känns bra. Hur konstigt det än låter.
Just nu känns det bra att få sakna.

Det började redan i klädförrådet. Fast det visste jag förstås inte då...
 
Landstinget har en egen skala för klädstorlekar. S=stor, M=mellan och L=liten. Totalt tvärt emot resten av världen.
  Detta hade någon missat. S=small, och följdaktligen låg det en hög med stora bussaronger i facket för små bussaronger. Morgonstressad sprang jag genom klädförrådet, ryckte åt mig en Liten bussarong och skyndade vidare mot omklädningsrummet. När missödet upptäcktes hade jag inte tid att gå tillbaks och hämta en ny, jag fick nöja mig med mitt tält. Klämde ihop urringningen med hjälp av namnskylten så jag slapp dela med mig av allt för mycket.
 
Handledaren var en man i övre medelåldern/nedre pensionsåldern, som så många andra. Det brukar gå alldeles utmärkt. Många år i yrket innebär ofta mycket erfarenhet och kunskap att lära vidare. Men: Det finns vissa män i denna ålderskategori som har en annan syn på världen och läkarstudenter än vad jag skulle önska. Speciellt som ung kvinna.
  Han började berätta om hur dåliga unga läkare var nuförtiden. "Inget ont om dem, de är säkert duktiga. Men de har ju inte fått lära sig något!" Jaha, nickade jag utan att varken bekräfta eller dementera.
  "Här har vi dagens första patient." En journalbibba landade i mitt knä. "Hon är en surkärring, men vi ska försöka vara trevliga mot henne ändå." Ja, det hoppas jag! 
 
Jag och de andra möblerna stod placerade i ett hörn under undersökningen. Efter ett tag tittade han upp, kom på sig själv. Vände sig till patienten:
  "Är det okej om den här lilla flickan också får känna?"
  Patienten tittade storögt på lilla mig som för dagen drunknade i mina sjukhuskläder.
 
Kanske inte utbildningens mest givande dag. Ganska snabbt lyckades jag slingra mig ur och ägnade resten av tiden åt att förbereda ett seminarium. För tio år sen trodde jag aldrig att jag skulle säga det, men ibland är att skolka det bästa jag vet...