Att bli besviken. Så naturligt, så självklart och ändå så svårt. Jag jobbar hårt på att lita på människor. Jag jobbar hårt på att våga tro. Trots att det inte alltid blir som jag har tänkt.

Besvikelser är en del av vardagen. I normala fall klarar jag ganska bra att stå ut med förändringar på kort sikt. Vara flexibel och hitta en ny lösning.

Men så finns det det där som bara förlamar. Just där befinner jag mig nu. Jag är så besviken att jag inte vet var jag ska ta vägen. En plan som inte blev som det var tänkt. Livet kom ivägen och vi var tvungna att ändra planer.
Inget konstigt. Inget att vara arg på.
Bara att anpassa sig till.

Ändå kan jag inte!
Det gör så ont. Jag är så ledsen! Jag vill vara vuxen, andas djupt och vara överseende. Tycka att det är tråkigt, men sen gå vidare. Vara sådär godhjärtad som jag vill.

Får dåligt samvete när det inte går.
Inte går att vara den där förstående människan.

För att jag faktiskt är människa.

Det är klart att jag får reagera! Klart att jag får bli besviken! Jag får även bli arg om det behövs. Trots att det inte är den mest konstruktiva lösningen.
Ibland behövs alla de där hemska känslorna under en period.

Känslorna får komma, finnas och sedan rinna ut.

De måste få finnas innan de kan försvinna. Annars fastnar de och växer till något ohållbart.

Även det jobbiga får finnas.
Ett tag.

Just nu jobbar jag på det.

Det gör så förbannat ont när någon väljer bort en!!

Kindtänderna pressas hårdare och hårdare mot varandra. Andningen flyttar uppåt. Blicken ner i bordet och fingrarna fipplar med pennan.

Det är läkarmöte med ledningen och framtida organisation diskuteras. Jag försöker andas lugnt. Försöker trycka undan frustrationen. Försöker intala mig själv att detta inte påverkar mig så jag ska inte lägga mig i diskussionen. Framför allt ska jag inte göra mig osams med någon.

Men det är så förbannat svårt!

Hur sjutton är det tänkt att människor (ja, för även läkare är människor) ska orka fortsätta jobba i det här yrket många år? Hur kan de förvänta sig att folk ska stå ut med orimligt sena scheman, orimligt många jourtimmar utan att ha möjlighet att ta ut jourkomp och orimligt hög arbetsbelastning. Dessutom inget gehör uppåt när det protesteras.

Tycker de verkligen att det är konstigt att läkarna slutar då?

Hur tror de att de ska kunna göra något åt problemet när de inte ens orkar försöka ta reda på vad problemet bottnar i?

Jag ska inte lägga mig i. Jag ska inte leka ung, naiv och upprorisk. Inte göra mig osams.
Jag ska andas djupt och fortsätta bota ihop.
Bara ett litet tag till.

Hjärnan som du försöker nå är för tillfället inte anträffbar. Var god försök igen senare.

Det sägs att det finns ett liv efter AT.
Jag börjar tro dem.

Snart har 21 månader gått. Snart är utbildningen klar. (Ja, i alla fall ända tills man börjar specialistutbildningen...)
En ynklig, naiv och ambitiös ung låtsas-läkare har växt till en stundtals bitter och cynisk, något mer distanserad och klok och mer svårövertalad fortfarande ung med på-riktigt-doktor.

Det känns som att jag vet vad jag håller på med. Jag vet när jag ska be om hjälp, jag vet vad jag klarar själv. Jag känner mig trygg i mötet med patienter och andra personalkategorier. Jag vågar uttrycka mig med pondus och stå för min åsikt.

Jag håller på att bli stor.
Jag tycker om det!

Aktuellt pratar kräksjuka och kinesisk politik.
Jag planerar hur jag ska få till resten av kvällen. Hur jag ska orka varva ner och lyckas somna i tid.

"Sätt på syrgasmasken på dig själv innan du hjälper ditt barn."

Diskarna mellan kotorna förlängs några millimeter. Hakan väger något mindre och lyfter uppåt. Marken under mig sviktar lätt och hjälper fötterna att trycka mig lite snabbare framåt.

Idag är en dag då jag känner mig omtyckt.
Underbart! :)

Får man bli avundsjuk på sina kompisar när de har det bra? Ska man inte vara glad då?

Det var någon som pratade om att hen hade bra lokalsinne inuti kroppen.
Läkare eller psykolog?

Ständigt nya arbetsplatser. Inga kollegor som man "hör ihop" med. Inte kunna rutiner. Inte hitta till toaletten.

Kommer det här aldrig att ta slut?
Vad är det för arbetsmiljö jag har valt egentligen?

Jag skulle vilja sätta mig ute med sköterskorna och dricka kaffe istället för att sitta ensam på mitt läkarrum.
Får man det?

Irritationen svämmar över. Arg på allt. Utan anledning. Är kort och snäsig mot andra, ännu värre mot mig själv. Vill bara att dagen ska ta slut så att jag slipper känna. Vill att natten ska ta slut så att jag slipper drömma.

Ilskefasen kanske äntligen har dykt upp.
Efter tio år.

Kanske blir det lättare om jag ser även det här som ett framsteg?

Nu känner jag mig så där ensam igen... :(

Det är helg och jag försöker komma på vad det innebär. Försöker vänja mig vid att ha ett jobb med rutiner. Arbete åtta till fem, måndag till fredag. Visserligen lite jourer ibland, men inte alls så mycket. Man hinner ha ett liv utanför jobbet.

En ny värld.
Hur ska man hantera det här?