Hur länge ska jag behöva vänta?!
"Det kommer att ordna sig, du måste bara ge det lite tid. Ha tålamod!"
Jag har haft tålamod. Jag har försökt att sakta ner.
Det hjälper inte.
Att vänta i all evighet är ingen bra lösning. Till slut måste jag lära av erfarenheterna och göra något åt alltihop. Det är ändå mitt liv det handlar om.
Jag är less på att vänta nu! Nu vill jag att mitt liv ska få gå vidare!
Aj då...
Känsloröra
Att bli besviken. Så naturligt, så självklart och ändå så svårt. Jag jobbar hårt på att lita på människor. Jag jobbar hårt på att våga tro. Trots att det inte alltid blir som jag har tänkt.
Besvikelser är en del av vardagen. I normala fall klarar jag ganska bra att stå ut med förändringar på kort sikt. Vara flexibel och hitta en ny lösning.
Men så finns det det där som bara förlamar. Just där befinner jag mig nu. Jag är så besviken att jag inte vet var jag ska ta vägen. En plan som inte blev som det var tänkt. Livet kom ivägen och vi var tvungna att ändra planer.
Inget konstigt. Inget att vara arg på.
Bara att anpassa sig till.
Ändå kan jag inte!
Det gör så ont. Jag är så ledsen! Jag vill vara vuxen, andas djupt och vara överseende. Tycka att det är tråkigt, men sen gå vidare. Vara sådär godhjärtad som jag vill.
Får dåligt samvete när det inte går.
Inte går att vara den där förstående människan.
För att jag faktiskt är människa.
Det är klart att jag får reagera! Klart att jag får bli besviken! Jag får även bli arg om det behövs. Trots att det inte är den mest konstruktiva lösningen.
Ibland behövs alla de där hemska känslorna under en period.
Känslorna får komma, finnas och sedan rinna ut.
De måste få finnas innan de kan försvinna. Annars fastnar de och växer till något ohållbart.
Även det jobbiga får finnas.
Ett tag.
Just nu jobbar jag på det.
;(
Det gör så förbannat ont när någon väljer bort en!!
Out of order
Hjärnan som du försöker nå är för tillfället inte anträffbar. Var god försök igen senare.
Sträckbänken hade effekt
Diskarna mellan kotorna förlängs några millimeter. Hakan väger något mindre och lyfter uppåt. Marken under mig sviktar lätt och hjälper fötterna att trycka mig lite snabbare framåt.
Idag är en dag då jag känner mig omtyckt.
Underbart! :)
Obeslutsamhet
NågoT. NågoT, inte någon.
Freudiansk felskrivning.
Jag vill att det ska funka. Jag vill att det ska bli något bra. Jag är beredd att jobba på det.
Räcker det?
Hur ska jag kunna hantera någon annan när jag inte ens kan hantera mig själv?
Så mycket tankar, så mycket känslor. Allt far omkring och jag vet inte vad som är vad. Vet inte hur jag ska få ordning på vad som är vad.
Är kanske lite för feg för att erkänna för mig själv vad det är jag känner.
Det jag pratar om är en kille. Eller man. Någon som tycker om mig och någon som jag skulle vilja tycka om. Men inte vågar.
Vi har försökt länge nu. Jag har brottats mot flashbacks och han har stått ut. Länge. Längre än han hade behövt.
Negativa känslor har överhanden och jag vet inte varför. Det kan vara allt jag har varit med om som spökar. Men det kan också vara att jag faktiskt inte tycker om honom på det sättet.
Hur tar man reda på det?
Hej igen!
Blir lite irriterad på mig själv. Eftersom jag har en psykiatrisk diagnos känner jag att jag måste må så otroligt dåligt kroppsligt innan jag söker hjälp. Annars är jag "kinkig och gnällig". Måste stå ut med så mycket mer för att ingen ska kunna skylla på att jag mår dåligt i allmänhet. Säga att jag borde kämpa mer.
Kämpar som en galning tills jag blir en liten våt hög. En fläck på golvet som någon annan behöver torka upp.
Så blev jag en belastning igen.
Jag vill inte...
I framtiden
För några dagar sedan kom jag på mig själv med att förklara samma sak för en ungdom i min närhet.
Inte är livet perfekt nu tio år senare - men bra så mycket lättare än för tio år sedan!
Jag längtar fortfarande till en "tråkig, grå vardag" att längta bort ifrån. Jag längtar fortfarande efter att ha ett "vanligt" liv. Men jag kommer närmare och närmare hela tiden.
Jag är tryggare i mig själv och mina åsikter. Vet vilka värderingar jag tycker är viktigast. Har en riktning i livet och vet vad jag vill.
Tänk, om ytterligare tio år kanske livet är ännu mindre gungfly!
Leva livet
Allt på en gång.
Hur ska det här gå?
Inte igen!
Ett skällsord som livet är fullt av. Hela tiden.
Ingenting är konstant. Allt förändras.
Jag gillar inte förändringar.
Måste livet vara så förbannat läskigt?!
Just nu...
...är jag glad. Nöjd. Lugn. Till freds.
Just nu.
Det är det enda som spelar någon roll, just nu.
Något annat kan vara viktigt sen, men just nu tänker jag nöja mig med det här.
Just nu tänker jag nöja mig med denna stund, hur kort den än må vara.
Vad som än väntar.
Just nu känns det bra.
På livets stig
Jag tycker om känslan av att vara på väg. Att ha ett mål. Något att kämpa för.Livet har tvingat mig att kämpa. Sträva framåt.
Mycket kraft har krävts och mycket är fortfarande kvar.
Men mycket har också blivit bättre.
Jag har tid att andas. Jag har möjlighet att slappna av.
Jag behöver inte kämpa varje vaken sekund.
Styrfarten minskar och vägen börjar snirkla.
Vad ska jag kämpa mot nu?
Hur gör man när man inte kämpar?
Var hittar man meningen när man bara är?
Helt plötsligt har jag tid för vardagsproblem.
En märklig känsla...
Life is a rollercoaster
Det sägs att tiden läker alla sår...
Vardagslivsbekymmer
Vinden viner. Får en känsla av att behöva hålla i håret så att det inte följer med stormen. Vinden är så kraftig att jag har svårt att få luft (fattigmans-CPAP för oss läkarnördar). Det är en hård front av livskris som stormar in i mitt liv. Jag som hade förberett mig så noga inför vintern, så dyker det här upp som jag inte alls har tid med.
Vem vill leva med mig? Vem vill jag leva med? Vill jag leva ensam? Det kanske skulle kunna vara bra?
Och hur skulle jag klara att få barn alldeles själv. Jag vill ju ha ett redan nu.
Det uppenbart faliga hotet har försvunnit. I alla fall tillfälligt.
Varit borta tillräckligt länge för att andra små klurigheter och oroligheter ska komma fram.
Vardagslivsbekymmer. Kan man kalla det så?
Det där som alla andra också har. Jag har bara trängt bort det för att det fanns mer akuta bekymmer att lösa. Hela tiden. Först nu har jag tillräckligt med tid för att känna det som vill komma.
Och oj vad mycket det blev!
Nu blir det tänkapaus. Tillbaka till den gamla vanliga rädslan. Tillbaka till den trygga, vana övergivenheten. Återigen skapa fast mark av livets gungfly som hela tiden pockar på uppmärksamhet.
Misstänker att jag ligger en himla massa år efter!
Slippa bliva stur
Eller kanske ska jag vänta lite?
Kanske kan jag komma på en annan lösning? Kanske kan jag slippa ifrån det här jobbiga? Kanske kan det bara ordna sig utan att jag behöver anstränga mig?
Synd att man inte kan komma undan så lätt.
Nattfilosoferande
Jaha, här sitter jag klockan mitt i natten och livskrisar lite.Vart är mitt liv på väg egentligen?
Det känns som att det springer förbi utan att jag vet om det. Känns som att jag borde ha hunnit så mycket mer. Borde uträttat och avklarat.
Vad då?
Blänger imaginärt avundsjukt (nästan svartsjukt) på de människor som har kommit längre i livet än jag själv. Kan jag inte få teleportera mig själv framåt något decennium.
Hoppa över nu i tron på att sen kommer att bli bättre.
Hu, hemska tanke. Tänk om det inte alls blivit bättre om tio år!
Fördubblad livskris och ännu senare på natten. Det här går ju inget bra.
Ett jobb har jag i alla fall. Ett bra jobb. Som jag trivs med. Människor runtomkring mig som tycker om mig. Som jag tycker om. Jag har rymt från den ständiga rädslan och kan gå ut utan att vara orolig. Mitt hem är mitt eget och är en trygghet.
Jag har det bra. Det blir dessutom bättre.
Kanske är jag liiite trött? Sova lite?
Eller ge upp att få ångest över att inte kunna sova.
Läser igenom ett gammalt inlägg och stänger av datorn med ett leende på läpparna!
Du ska inte tro det blir sommar...
Sommarångesten har anlänt.
Alla försvinner med viktiga människor till trevliga platser. Kvar blir jag och vet inte vart jag ska ta vägen.
Vill inte fira midsommar för mig själv. Det får mig att känna mig övergiven.
Jag har inga höga krav, bara att slippa vara ensam.
Det tar hårt - antagligen lite för hårt - när andra är upptagna med något roligt dit jag inte kan följa med.
"...det måste du väl förstå!"
Jag vill inte förstå!
Jag vill inte vara ensam.
Jag önskar att det fanns någon som ville vara med mig när alla är med sina viktigaste.
Jag vill också vara viktig!
