Ibland är livet bra ändå.
Vissa stunder.
Just nu är en sån stund.

En stund att leva i nuet med.
En stund att vända tillbaka till då livet inte är riktigt lika bra.

Bara njuta, supa in och lagra.
Känna, lära och komma ihåg.

Så här kan det också vara.

Jag gillar när människor säger snälla saker.

Ännu mer gillar jag när de snälla sakerna handlar om mig.

Datorn är inte på så ofta. Jag orkar inte trycka på knappen.
Orkar inte läsa bokstäverna.
Orkar inte formulera ord.

Jag tror att jag borde reagera. Tror att jag borde ta hand om.
Om mig - för ovanlighetens skull.

Jag behöver inte vara rädd längre. Adrenalinet behöver inte pumpa dygnet runt.
Tid att tänka.
Tid att känna.

Det är jobbigt det där...

Är det när man tänker en tanke som inte finns?

När man går på ett nattpass, äter man frukost då eller börjar man dagen med en middag?

Vardagsrutinerna bör rapporteras. Tro det eller ej går det faktiskt bra. Trots sjukdom, deppighet och trötthet håller sig både frukosten och disken i schack. Frukost varje dag. Varje! :) Disken står ibland någon dag, men inte mer. Helt klart godkänt!

Tvätten däremot är kaos. Stora högar och ingen tvättmaskin körs förrän underklädslådorna ekar tomma.

Slutsats: Fortsatt arbete krävs, men inget bakslag i alla fall.
Bara det är en seger!

Solnedgång, träd, ängar och en sjö.
Allt man behöver för en underbar kväll!

Vissa dagar är det värre än andra att joura runt i sjukhuskläder på akuten.

Barn ska inte dö. Så är det bara.
Speciellt inte barn som varit alldeles friska för bara några timmar sedan.

Korridorerna dryper av sorgsenhet. Personalen pratar lite tystare. Ögon är lite oroligare. Journalerna lite utförligare.

Samtidigt förundras jag över hur naturligt det känns. En sån här dag får allt ta tid. Föräldrarna och jag i ett mysigare inrett rum. Många tårar. Många frågor. Mycket tid för tystnad.
Jag förklarar vad som hänt och vad vi har gjort. Samma händelseförlopp flera gånger. Svarar på samma fråga som om det var första gången jag fått den.

Utanför finns inte. Den röda tygsoffan är för tillfället hela världen.
De här två personerna som för en liten stund sen var tre.

Efteråt en varm kopp kaffe åt AT-läkaren. En lugn stund på läkarexpeditionen - bakjouren tog de andra patienterna. Några tårar. Lite anteckningar i journalen.
Sen vidare till nästa patient. En ny människa som är värd hela doktorns uppmärksamhet.

Ibland är världen väldigt, väldigt stor för en liten AT-läkare.