Hur lite krävs för att få mig på fall?
Jag sprang på en av de människorna som gör hela livet så outhärdligt. Bara så där på stan, utan att jag var beredd på det. Bannade mig själv för att jag inte alltid är beredd. Samtidigt som jag vet att det är ett framsteg att inte alltid vara på min vakt.
Där var han. Jag såg honom och han såg mig. Hela världen började skaka.
Jag skakar fortfarande.
Darrbent och blek gick jag förbi med huvudet högt. Hans blick brände i min nacke. En ilning gick längs ryggraden. Höll andan för att han inte skulle komma ikapp och ta tag i min tröjrygg.
Som att syrebrist skulle hjälpa mot det.
Det blev inte mer än så. Men det räckte för min del. Tillräckligt för att jag skulle återuppleva allt. Tillräckligt för att kroppen skulle känna. Tillräckligt för att bilderna skulle börja fara förbi.
Hem till en tom lägenhet. Koppen te jag gjorde står fortfarande kvar på köksbordet. Lite kallare nu än för några timmar sen. Kudden är välkramad. Persiennerna nere. Vill inte se världen utanför. Vet att jag borde äta middag, men jag mår bara illa.
Ringde en telefonrunda till vännerna. Inget svar, bortrest, upptagen, ska och träna, mår för dåligt själv. Ingen hade tid i dag. Ingen hade tid just nu.
Idag är jag ensammast i hela världen.
Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Men du är inte ensam i världen. Och det är jättebra att du skriver. Jag känner inte dig och du känner inte mig, men jag finns här och läser och det finns fler säkert. Och du behövs här i världen. Du behövs för någon behöver skriva såna här saker som du skriver och du behövs för du ska bli en jättebra läkare så småningom. Om jag blir riktigt sjuk och utelämnad nån gång så hoppas jag att jag får komma till dig.
Via denna cyberrymd skickar jag dig här en stor tankekram. Ta emot den och krama tillbaka och gråt om du vill. I morgon kommer en ny dag till oss båda. <3
Vännen! Ensam idag men förhoppningsvis inte i morgon. Vad hemskt att bara springa på honom sådär! Men han följde inte efter dig?
Tänker på dig!
Stor kram!
Jag såg att du skrev inlägget igår. Hur har du det idag? Har du kommit tillbaka till ytan?
Tack för ert stöd!
Jag finns här fortfarande om än i en lite blekare form. Idag har jag skrivit en tenta som gick förvånansvärt bra. Skönt att det är avklarat i alla fall.
Det kalla teet är uthällt och ersatt med varmt. Och är nu uppdrucket. Jag har fått i mig både frukost, lunch och middag. Vänner, vackert väder och lite tortyr av grannarna med klassisk musik från mitt träblåsarinstrument. Skogspromenad.
Läget är under kontroll. Även om det är väldigt läskigt att inse hur nära det där livet som jag trodde att jag lyckats rädda mig själv ifrån är. Men jag är i en helt annan situation idag än då. Nu har jag mycket mer möjlighet att säga ifrån och jag har människor att få hjälp av om det behövs.
Det kommer att bli bra det här. Jag måste bara ge mig själv lite tid att smälta det.
Som sagt, jag finns kvar. Ni behöver inte vara oroliga. ;)
Skönt att höra :)
Jag tänkte på din titel - "Hur lite krävs det..." det gäller att inte fastna i att man har fallit dit igen utan se hur mycket du har lärt dig i att hantera det. Framstegen mäts i hur du tar dig tillbaka igen och du verkar ju riktigt bra på det. Äh, jag är trött och känner hur rörigt det låter, förstår du vad jag menar?
Visst förstår jag vad du menar! Dessutom håller jag med dig. Vägen fram kommer aldrig att vara spikrak. Bakslagen är en del av vägen, inte ett avbrott. Så länge jag kan hantera dem vill säga.
Just nu känns det faktiskt bra att jag reagerar. Hur konstigt det än kan låta. Det känns bra att känna, veta vad det handlar om och att sen kunna hantera det.
Det kräver lite tid, det kräver att jag ger upp annat som jag hade planerat in just då. Det kräver lite krishantering. Men det hjälper mig också att bearbeta en hel del.
Då blir det hela plötsligt inte längre ett bakslag, utan ett steg framåt på vägen.
Det är det där med teori och praktik. Du har ju bra koll på teorin hur man tar sig ur problemen, men det är jobbigt som attan sen i praktiken...
Skickar en till kram :)
Det värsta är all tid och tålamod som krävs. Jag vill ju fixa det nu på en gång. Men se nej det gick inte. ;)
