Samvetskval

Det där med anmälan till socialtjänsten är en fundering som jag inte har lyckats släppa. Patienten ligger fortfarande kvar på avdelningen. Hon är fortfarande arg och sårad. Samtidigt som jag blir mer och mer övertygad om att vi gjorde rätt.

Trots det växer det dåliga samvetet. Vem är jag att förstöra någons liv? Jag vet att det inte är rationellt att känna så, men jag gör det ändå.
  Försöker intala mig själv att till och med mamman till slut kan tycka att en anmälan var bra. En soc-utredning behöver inte sluta med att föräldrar och barn skiljs åt. Det finns massor av stöd att erbjuda utan att man för den sakens skull blir av med vårdnaden. Det skulle de ju kunna må bättre av allihop. Intalar mig själv. Övertalar.

Vi gjorde rätt, det tvivlar jag inte på. Jag får väl helt enkelt se det dåliga samvetet som ett friskhetstecken. Det ska inte vara enkelt att föreslå att någons barn ska bli omhändertaget. Det ska ta emot litegrann så att det verkligen är genomtänkt och befogat. Det är sunt att ha ett samvete.

(Gå gärna ner och läs kommentarerna till det förra inlägget - "Anmälningsplikt" - och ge er in med era åsikter, känslor och tankar!)

Kommentarer
Postat av: mib

Hej, jag tycker det där sista att det inte ska vara enkelt och att det ska ta emot så det är genomtänkt och befogat är jätteviktigt.

I mitt jobb träffar jag också en del föräldrar vars barn har blivit omhändertagna och de har fortfarande en bra relation eftersom de träffas hos fosterföräldrarna osv. Så det kan bli bra. Viktigt är ju förstås att fosterföräldrarna är medvetna om att det inte är deras barn utan att barnet så att säga är "till låns" under en tid och att det gäller för dem att komplettera föräldraskapet.

Men i vissa fall kan också stöd sättas in i befintligt föräldraskap utan att barn behöver flyttas, det tror jag också är bra att man är medveten om. Man får inte heller glömma resten av nätverket som kanske finns; pappan framförallt och så barnets mor och farföräldrar.

Som student kan det också vara bra att reflektera över att jobbet innebär svåra beslut och hur man själv ställer sig till sådana.

Hoppas det blir bra för alla i slutänden.

2009-05-14 @ 18:43:20
URL: http://mibfilosoferar.blogg.se/
Postat av: Anonym

Du har gjort gott för en liten människa - som inte kan försvara sig alls...



Missbrukare skyller alltid ifrån sig. Det ligger i ett av försvaren och ursäkterna för att fortsätta med sin drog.



Läs eller lyssna på Mia Törnblom. hon tog sig ur alkoholmissbruket.



Visst ska man ta vara på andra vårdnadshavare - men det kräver att missbrukaren INTE VISTAS på samma ställe som barnet och INTE DELTAR i vården av barnet. Kan ni garantera det om mamman lever tillsammans med pappan?



Fundera gärna ett varv till - om du reagerat lika om det varit pappan som missbrukat? Även i de fallen har ibland barn omändertagits för att de har riskerat barnets liv o modern inte klarat att lämna den drogmissbrukande pappan.



Det tar emot att mödrar förlorar sina barn. Men barn behöver EN VUXEN att knyta an till - inte någon som ena stunden är däckad i ett rus och inte finns tillgänglig... Läs gärna på om anknytningsteori. Det finns väldigt mycket spännande att lära sig om hur vi blir människor i den litteraturen.



Slutligen - förlåt dig själv - för du gjorde ditt bästa. Mamman överför sin ilska - för att ni ska få dåligt samvete!



Bra att du reflekterar! Det kommer leda dig långt i yrket!

/K

2009-05-14 @ 20:02:05
URL: http://drkristina.blogspot.com
Postat av: Mib

Hej,

Jag tror inte alls att mamman överför sin ilska för att nån ska få dåligt samvete utan naturligtvis för att hon är arg. Någon försöker ta ifrån henne hennes barn, klart att man är arg då. Oavsett om man är missbrukare så är man en människa som oftast faktiskt också älskar sitt barn.

Sen menar jag naturligtvis inte att man ska strunta i att anmäla. Det är ju jätteviktigt att utredning görs så barnet får det så bra som möjligt. Absolut. Hoppas ingen missförstår mig.

2009-05-15 @ 13:08:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0