Som kandidat är man den ständiga skuggan. Man måste ständigt jaga sin handledare och syns för det mesta knappt alls.

Ni som är kandidater förstår säkert vad jag menar. Ni andra: tänk er att ni varje vecka börjar på en ny arbetsplats - ibland flera gånger per vecka. Inte veta hur rutinerna går till, inte hunnit läsa in sig tilllräckligt på teorin kring det nya området (hur ska vi hinna det, vi är ju på sjukhuset hela dagarna!), inte veta var alla papper finns, inte hitta till klädförrådet, inte veta om det är okej att ta kaffe i personalrummet eller om man då riskerar en utskällning, ingen aning om var toaletterna finns. Tänk att varje gång behöva avbryta ronden och informera: "Jag skulle behöva kissa, var kan jag hitta en toalett?" (Även om man självklart uttrycker sig på ett annat sätt.) 
  Råkar man titta bort några sekunder har handledaren sprungit iväg och själv står man kvar som ett vilset lamm. Vilket gör att man har stenkoll på åt vilket håll rocken flyger och följer snabbt efter utan att veta var vi är på väg. Hur många kandidater har inte sprungit efter sin handledare in på toaletten?

Dessutom förväntas man alltid vara på hugget, visa att man är intresserad, vara trevlig och glad. Nya människor hela tiden, både handledare och annan personal på avdelningen. Om man skulle vara borta en dag är det ingen som märker något, för ingen visste att man skulle vara där. 
 
Nä, just idag är ingen bra dag. Jag är less på den totala avsaknaden av kontinuitet. Inte nog med att man tvingas byta avdelning titt som tätt. Helt plötsligt kommenderas man iväg till en annan stad!
 
Jag trivs med att människor vet vem jag är. Jag trivs med att veta hur de jag jobbar med fungerar. Jag trivs med att någon saknar mig när jag är borta. Jag trivs med att höra hemma någonstans. Och jag är ledsen, men jag orkar inte vara glad, trevlig och engagerad varje dag. Det händer att jag inte är på topp - faktiskt.
  Betyder det att jag är en dålig kandidat? Betyder det att jag kommer att bli en dålig läkare?

Inte alls!! Men tyvärr känns det som att det uppfattas så...