Mardrömmarna har kommit oftare och varit elakare på sista tiden. Jag har inbillat mig att jag är tillräckligt van för att det inte ska påverka mig. Att jag kan hantera det. Vakna, skaka av mig, somna om.

Men nu när det börjar bli läggdags dyker en märklig känsla upp i kroppen. Obehag. Odefinierbart. Tills jag inser att jag är rädd. Jag är rädd för att gå och lägga mig.

Det känns som att jag har blivit fem igen. Vill inte sova, måste ha en lampa tänd, vaknar på natten och skulle helst vilja att det fanns någon nära som kunde trösta. Så kan jag väl inte hålla på! Nä, nu måste jag bekämpa mina monster. Eleverna på Hogwarts får lära mig: Tänk dig din värsta mara i en komisk situation (sättet att bemästra varelsen som tar skepnad av ens värsta skräck). Då har jag i alla fall något att göra tills jag somnar.

Regnet smattrar mot rutorna. Täcket är varmt och luften är sval. Det här är mysigt. Det här är mysigt...