Känslan av att vara utvilad när man vaknar.
Kombinerad med att det är lite för ljust i rummet.

Ajdå.
Jag har försovit mig!

Piip, piip.

Sökaren skriker och jag sträcker mig efter telefonen. En sköterska på avdelningen har en fråga om en antibiotikaordination.

Pip, pip, pip...

Patientens EKG-övervakning tickar på i lugn takt. Som det ska vara.

Pippip, pippip.

Ambulanstelefonen ringer. De vill prata med en läkare för att få en ordination på mer smärtstillande.

PIP-PIP PIP-PIP

Traumalarmet går. Människor i vita och blå kläder rör sig åt samma håll i korridoren, samlas på akutrummet. Ambulansrapporten gås igenom. Instrument, dropp och läkemedel förbereds.

Pipipipip. Pipipipip. Pipipipip.

Väckarklockan ringer och Maskrosen vaknar upp efter ännu en natts hårt drömarbetande.

Dagen är nära, mörkret försvinner.
Morgon nalkas, ditt ljus jag ser. 

Kanske är det bara mig det är fel på.

Kanske är jag bara lat, det är därför det ser ut som det gör hemma.
Kanske är jag inte så smart, det är därför jag inte orkar läsa.

Hur lång tid kan man inbilla sig själv att man egentligen är en driftig person. Egentligen tycker om att klura på knepiga problem. Egentligen kan hanera, organisera och strukturera.

När måste jag acceptera att det är så här jag är.
Så här jag har blivit.

Inte än i alla fall.

Jag tänker fortsätta inbilla mig att jag är bra.
Så det så!

Frukostrutinen hänger i. Oavsett tidpunkt på dygnet, trötthetsgrad eller ångestfaktor. Även disken lyckas hålla sig hanterlig. Rena kläder i garderoben.
Städningen däremot...

Vissa framsteg, ja. Men fortfarande lite jobb kvar.
Ett vanligt vardagsliv - snart är jag där! :)

Ny klinik. Ny arbetsplats.
Igen.

Inte kunna rutiner. Inte kunna namn. Inte hitta till toaletten.
Igen.

Börja om från början.
Igen.

Ny stad har blivit nytt hem. Främmande korridorer har blivit "mitt" sjukhus. Okända människor som strömmar förbi har blivit bekanta som hälsar och vänner som kramar. 

Jag trivs här!

Ibland är livet bara sådär hemskt. Så är det.

Mest av allt är det en kram som behövs då.
Att be om en kram - eller att någon bryr sig - är det läskigaste man kan göra då.

Tänk om den man ber säger nej. Tänk om man tvingas stå där ännu mer ledsen och dessutom övergiven. Tänk att behöva stå ut med ännu mer alldeles själv.

Då är det bättre att aldrig ha frågat. Bättre att aldrig ha blottat sig själv. Bättre att skydda sig själv från risken att bli sviken.

Eller så får man den där kramen som man behöver. Några varma ord. En hand på kinden. Någon som håller om och skyddar.
Ibland är det bra att våga!