Jullov
Jo, jag är medveten om att de flesta tycker att det är skönt med lov, och visst kan väl även jag uppskatta ledighet. Det är allt runt omkring som tidvis gör det outhärdligt. Ingen skola, paus i alla aktiviteter, alla kompisar åker hem till familjen... Kvar blir jag med allt.
Jag försöker ordna lagom stora dagsprojekt för att få tiden att gå. Idag har jag bakat bröd. Två omgångar: en oätbar och en ätbar... ;)
Det ska väl gå att ta sig igenom även det här lovet. Har precis lusläst bioprogrammet. Kanske kan jag hitta en glad film att gå och se någon dag? Ett nytt café har öppnat på hörnet. Det måste jag också testa någon dag.
Jag försöker. Försöker tycka att det är trevligt med lov. Försöker orka ta det lite lugnt. Aktivera mig lagom mycket.
Nu ska jag gå och ta tag i bakdisken.
Magsjuka vs panikattack
Redan efter en timme på jouren fick jag inse att det var dags att kapitulera.
Ont i magen. Illamående. Skakis. Gåshud. Kallsvettig. Yr.
Jag försökte ligga och vila ett tag, men det blev inte bättre. Då hamnade jag inför frågan som alltid dyker upp i dessa lägen: Håller jag på att bli sjuk eller är det bara en panikattack?
Om jag skulle vara sjuk borde jag genast åka hem och bädda ner mig med varma sockor på fötterna. Inte kan jag vara kvar och smitta personal och de små nyfödda patienterna. Och tänk om det till och med vore så illa att jag skulle kräkas mitt på avdelningen. Hu, hemska tanke!
Om det skulle vara en panikattack däremot vore det bästa sättet att hantera det hela att låtsas som ingenting. Jobba vidare, andas lugnt och vänta på att det ska gå över. Inte kan jag gå hem varje gång jag känner mig lite orolig.
Mellan dessa två scenarion måste jag välja vilken som verkar vara det mest sannolika. Hur ska jag veta det?
Det var relativt lugnt på akuten, så jag bestämde mig för att de inte skulle sakna mig om jag gick hem. Redan när jag satt på bussen började illamåendet gå över. Jaha. Magsjuka går inte över på tio minuter, men jag vet en annan diagnos som gör det...
Tyvärr kunde jag inte vända då. "Hej! Nu är jag tillbaks! Jag trodde att jag blivit magsjuk, men det visade sig bara vara en panikattack. Nu mår jag bra igen!" Nä, det går inte för sig.
Det blev hem och bädda ner sig i soffan ändå. Umgås med mitt dåliga samvete. Kan jag verkligen tro att jag ska kunna bli läkare om jag mår så här? Vem vill ha en anställd som får panik och måste gå hem? Så här kan jag väl ändå inte bete mig!?
Jag vet att det inte är sant. Jag vet att jag kommer att bli en bra läkare. Jag vet att det finns många som vill anställa mig. Och jag vet att hur jag mår kommer att bli bättre och bättre med tiden. Den enda som måste lära sig att acceptera det här är jag.
Sårbar och liten. Skadad.
Jag har svårt att se mig själv i den rollen.
Svårt att acceptera.
Svårt att acceptera att det som har hänt verkligen har hänt.
Svårt att se att det inte är mitt eget fel.
Inte rätt åt mig. Bara otur.
Inte mitt fel, men det är jag som måste ta mig igenom det hela.
Att det ska vara så svårt!!
