Bakslag i kämparglöden
Frukostdags. Men maten växer i munnen. Till och med frukten. Nu ger jag upp det här.
Hela mitt liv är en kamp. Jag vet att det är illa att jag har tappat vardagsrutinerna. Jag vet att jag skulle må så mycket bättre med mat i magen, rena kläder och en god natts sömn. Men jag orkar inte kämpa dygnet runt. Och det är just vardagsrutinerna som är det tunga. Skoljobbet och allt det andra jag har för mig är inget problem. Men att få till livet. Det som finns när inget annat finns. Usch nej!
Sen finns det "kloka" människor som när jag klagar kläcker ur sig att 'livet är jobbigt.' Med ett hurtgigt leende som efterklang.
De har rätt. Livet går upp och ner. Det kommer att dyka upp jobbiga saker om och om igen. Det måste man lära sig att leva med.
Men det finns också gränser. Vissa saker ska man inte behöva vara med om. Vissa saker ska man inte behöva lära sig hantera. Antagligen har dessa "kloka" människor inte råkat ut för något av det slaget utan tror att man klagar över livets vanliga små och stora besvär.
Jag är ledsen. Jag orkar inte hurtigt säga att 'ja, ja, det var jobbigt, men livet går vidare'. Jag måste lära mig att leva en gång till. Säkert går det, men det är enormt tungt. Just nu är jag fruktansvärt less på alltihop och vill bara ge upp. Just nu orkar jag inte kämpa något mer.
Så idag blir det ingen frukost. Trots att jag vet att det gör att jag kommer att orka ännu sämre. Trots att jag vet att jag borde göra annorlunda. Jag orkar inte kämpa just nu...
Jag vill skicka något uppmuntrande, men kommer inte på något bra att skriva. Jo, kanske en sak, ibland är det ok att ge upp bara för en kort stund.
åh vad jobbigt. Jag läste aldrig igenom vad det stod om dig innan jag skrev mitt första inlägg, men jag förstår nu hur tufft du har det. Vet inte om du orkar svara, men posttraumatisk innebär det att det har hänt något som sedan gjort att du mår dåligt alltså? Du behöver som sagt inte svara om du inte vill, men jag skickar dig alla fall en styrkekram och hoppas att du har lite tid för dig själv att vila på.
Tack för era kommentarer! De värmer och är just nu ännu mer välbehövda än vanligt. :)
FiaLisa: Jag tror precis som du att det är okej att ge upp en kort stund. Och jag kommer tillbaks. Jag ska inte ge upp för alltid. Men ibland måste jag få vara lite deppig. Hur ska jag ta mig igenom det här om jag inte tillåter mig själv att känna och må dåligt? Jag måste låta det få ta tid, även om jag egentligen inte alls vill. Vill helst bara glömma och förtränga. Men det blir inte alls bra. Så jag tror att du har helt rätt! ;)
Mib: Ja, PTSD innebär att man har varit med om någonting som man sedan mår dåligt över. Under ämnesrubriken "fakta" finns det ett inlägg om PTSD om du vill läsa lite mer.
Ni har haft kloka kommentarer här ovan! Ibland behöver man få släppa lite på pressen. Du verkar ha kloka tankar själv också, så det här kommer att gå bra. Kämpa på! Skriva är också ett bra sätt att hantera det hela. Jag önskar dig all kraft att att ta dig vidare framåt!
