Det här med att bli läkare, var det en så genomtänkt idé egentligen? Hade jag någon som helst aning om vad det var jag sökte mig till när jag postade kuvertet med VHS-adressen på?

Inte alls. Och tur var väl det. Annars hade jag aldrig fått iväg det.

Ibland tror jag att det blev något fel. Min ansökan hamnade nog på scenskolan. En skola att lära sig agera läkare. Mer som på lek är på riktigt.
  För inte kan det vara tänkt att lilla jag i framtiden ska stå med ansvar över andra människors liv? Jag som knappt kan hålla ihop mitt eget.

Eller var det på fakulteten för stressforskning den hamnade. Hur mycket kan man utsätta ett ägn unga vuxna för innan de bryter ihop? Hur långt kan man driva dem innan de börjar säga ifrån? När börjar de inse att de också har ett människovärde?

Eller kanske är jag fast i någons dagdröm. Inte kan det här existera på riktigt? Jag måste vara fast i en parallell verklighet (och där fick jag ytterligare en psykiatrisk diagnos).

Eller hamnade jag på Cirkus Willicis nyöppnade skola för illusionister, förlagd till valfritt universistetssjukhus i Sverige.

Nej, inte visste jag hur läkaryrket såg ut innan jag hamnade här. Som tur är har jag ett tag på mig innan det är dags att fylla upp den vita rocken...

Alla runtomkring mig är stressade. För mycket att göra, för mycket att tänka på. För mycket att planera, för mycket att besluta.

Ju mer de stressar desto lugnare blir jag. Det är inte bara mitt liv som är kaos. Någonstans får det mitt kaos att bli lättare. Mer uthädligt. Jag är inte ensam i hela världen.

Det är så lätt att tro att alla andra har det så bra. Att livet bara flyter på för dem. Så svårt att se deras mörka gömmor. Kan inte låta bli att känna mig lite hemsk när jag blir glad över andras ångest, men det blir jag.

Tack så mycket för att inte heller ni är perfekta!