Det där när kroppens alla muskler skriker. När trapporna upp till lägenheten känns så oändligt långa. När nedförsbacken blivit jobbigare än uppförsbacken.

Det är då man har varit ordentligt duktig på gymmet!

Storhelg igen. Det har gått ganska bra. Ända till idag.

Ensam och övergiven.
Igen.

Helt utan befogenhet!

Ibland blir jag lite trött på mig själv. Kan jag inte bara ge mig!?!
En mysig egenvald hemmakväll i solen kan väl inte vara något deppigt?

I morgon bär det av till Stora Staden. Jag är jourfri hela helgen.
Lyx!

Nej, ge dig nu, Maskrosen!

Det finns olika sätt att hantera ångest på. En del skär sig. En del städar. Andra städar överdrivet mycket.

Jag ser till att alltid ha något att göra med händerna.

Det senaste året har jag inte upplevt mig som så ångestladdad. Mitt liv har blivit mer stabilt och så även jag. Jag får mer saker gjort. Frontförflyttningarna i slaget om vardagsrutinerna går bra och sömnen börjar fungera.

Balansen mellan att göra och att inte göra jobbar jag ständigt med. Hålla mig aktiverad men inte fullsmockad kalender. (I min värld tenderar det att bli antingen eller.)
Jag tyckte att balansen har varit ganska bra på senare tid. Oftast har jag någon plan per dag, men fortfarande tid att "bara vara".

Det som saknas är tanke-tid.
Tid att fundera. Tid att utvecklas. Tid att göra terapi-läxorna.

Hur min kalender ser ut tenderar just den tiden att aldrig få plats. Har jag för lite att göra blir jag för deppig för att ta tag i det. Har jag för mycket att göra prioriterar jag bort det.

Ingen bra lösning!

Dags att schemalägga tanke-tid! Dags att börja skriva lite mer igen!
Viloperioden efter flytten är över. Jag har insett att livet kan bli bättre.
Nu är det dags att jag börjar jobba för det också!

Ett glatt facebook-inlägg från en vän som berättar om myskväll med familjen.
En stark hand knyts hårt kring mitt hjärta.

Jag vill också vara med!

Jag tar illa upp av att de har mysigt. Hur kan de ha mysigt utan mig!?
Usch vad tillknycklad jag har blivit.
Suck.