Tanken på att acceptera att vara sårbar väcker ilska.
Jag vill inte vara sårbar!

Men det är klart att jag är det. Alla är det. Mer eller mindre.

Det handlar inte längre om att inte hamna i besvärliga situationer. De kommer att komma. Jag kommer att träffa på honom igen.
Det går inte att gömma sig för alltid.
 
Nu handlar det om att lära sig hantera situationerna. Veta vad jag ska göra för att ta mig därifrån. Veta vilka människor jag kan ta hjälp av. Veta hur jag ska hantera mig själv och alla känslor.

Lära mig att värdera risker och faror så att jag blir rädd när jag borde bli det, men klarar mig utan att vara rädd när jag inte behöver vara det.

Parallellt med sista terminen på läkarprogrammet läser jag också in högrekursen i livets hårda skola...

Jag lever. Och mår bra.

Jag har hittat en trygg plats med snälla människor runt omkring. Många kramar och många tårar. Någon som lagar mat åt mig och ser till att i alla fall lite av det går ner. Mycket funderande och planerande. Strategitänk.

Läget börjar stabiliseras och en framtidsplan tar sakta form.
Det ska nog ordna sig det här!

På grund av det nya läget kommer jag att åka bort ett tag. Gömma mig på behörigt avstånd och försöka få koll på vad det är som händer. Varför han söker upp mig igen nu, en massa år senare. Förhoppningsvis vet jag då vad jag behöver vara rädd för och vad jag inte behöver vara rädd för. När hjärnan är drabbad av panik brukar ju tankeverksamheten gå sådär... Bättre att tänka på ett lugnt ställe. Om jag kommer att ha tillgång till dator vet jag inte än, så det kanske blir tyst här ett tag. Men jag återkommer tids nog!

Marken försvinner under mina fötter. Det finns inte längre något att hålla sig i. Pupillerna vidgas och andningen blir ytligare. Sinnena gör världen skarpare, men jag hinner inte med att uppfatta den. Fokus rakt fram, resten finns inte.

Överleva.

Det som utlöste reaktionen var ett enkelt "hej!".
Inte vilket hej som helst. Ett hej från honom. Ett hej direkt in i mardrömmarna.

Jag som trodde att det var över. Jag som trodde att det bara fanns kvar i mitt huvud.
Så var det inte.

Det finns i mitt huvud. Det finns i hela kroppen.
Det finns i verkligheten.

Han finns på riktigt. Fortfarande. Trots att det var länge sen.

Jag faller i bitar och bannar mig själv att jag inte hunnit bli starkare.
Jag går sönder och lovar mig själv att kämpa vidare.
Ingen ska få styra så över mitt liv något mer!

Pia Dellson är läkare och författare till tankesamlingen "Klinisk blick". Om neo skriver hon:

"462 gram,
stor som ett smörpaket
i ett fågelbo av slangar,
omgivet av plexiglas.

En liten människa på burk."

Demokrati i all ära. Får man tycka vad som helst ändå? SD i riksdagen kanske inte är det största problemet, utan snarare alla människor ute i samhället som röstar på dem. Uppenbarligen finns det en hel del.

Vi är i alla fall runt 94% som sympatiserar med andra partier. Om man nu ska se det positivt...

Fick frågan om det var första gången som jag skulle rösta när jag kom till vallokalen idag. Ska jag ta det som en komplimang?

En liten kille kommer in på akuten med kraftigt skalltrauma. Han har rullat ner för en trappa.
"Snubblat".

Det tror jag inte ett ögonblick på!

Inte den övriga personalen heller. Inläggning och fokus på det medicinska till en början, men i morgon blir det ett samtal till socialtjänsten. Föräldrarna är rasande och pojken förtvivlad. Själv känner jag mig som boven i dramat trots att jag som kandis knappt varit inblandad alls. Det gör ont i magen när jag ser hur dåligt han mår.

En socanmälan är det bästa i längden - i nuläget är allt annat uteslutet. Det vet jag, jag tycker att det är rätt. Men det känns tungt ändå...

"På varje komplicerad fråga finns ett enkelt svar.
Som är fel."
             -Mark Twain

Natten blev morgon, morgonen går snart över i förmiddag. Fortfarande sitter rädslan kvar i kroppen.

Vissa mardrömmar biter sig fast hårdare än andra. De fortsätter med in i den vakna världen och påverkar hela dagen. Stresspåslag. En dörr slår igen eller någon som harklar sig och jag hoppar högt. 

Drömmar är inte verklighet, men blir det ändå. 
 
Alltihop var länge sen. Mitt liv är bra. Nu.
Ändå får det fortfarande styra. Ändå anpassar jag min vardag.

Hur bestämmer man över sitt autonoma nervsystem?

Be good
Do good

Repeat

Det är så märkligt när människor föds. Plötsligt är man en till.

Först var det fem personer i rummet.
Ingen gick ut och ingen kom in.
Sen var det sex personer i rummet.

Den minsta av dem alla var den som tog mest plats.
Resten backar gladeligen undan.

Välkommen till världen, lilleman!

Hur håller man kvar den bra känslan när den väl har infunnit sig?

Vad jag inte tycker om människor som inte kan planera utan kommer på i sista sekund att de måste vara någon annan stans. Eller att de måste göra något annat. Eller att de behöver den där saken och inte kan låna ut den.

Hur ska jag kunna planera om jag inte kan lita på det andra säger?

Måste man sätta på spisen för att stekpannan ska bli varm?

Rivstart och sen var det vanliga livet igång igen. Jag tog en tidig hemgång idag - sitter i soffan med en kopp te och går igenom eftermiddagens powerpoint-utskrifter.