Mörkt i själens minne. 

Jag tycker inte om att få upptryckt i mitt ansikte att jag inte har någon som tar hand om mig när det blir lite svårt. Jag blir ledsen då.

Det ska vara mysigt. Jag vet.
Det borde vara mysigt.

Jag försöker.

Jag försöker så mycket att jag tror att bröstkorgen ska spricka. Ändå får jag bara panik när han ser på mig sådär.

Jag vet att det egentlgien ska vara bra,
men det känns inte så.

Jag tränar på att göra ingenting. Vara själv och göra ingenting. Att göra ingenting tillsammans med andra människor går bra, att vara själv och göra en massa saker går bra. Men att vara själv och göra ingenting är jättejobbigt.

Massor av tankar finns det som pockar på. Massor av känslor att hantera. Nyttigt men jobbigt.

Försöker att klara bara några minuter. Efter två börjar jag se mig om efter något som behöver städas. Lägger mig på rygg på golvet och tittar i taket. Försöker slappna av.
En melodi far förbi som jag genast måste fånga upp och skriva ner.

Det är svårt. Att känna sig utsatt. Övergiven. Sårbar.
Jag tränar.

Storhelg igen. Det har gått ganska bra. Ända till idag.

Ensam och övergiven.
Igen.

Helt utan befogenhet!

Ibland blir jag lite trött på mig själv. Kan jag inte bara ge mig!?!
En mysig egenvald hemmakväll i solen kan väl inte vara något deppigt?

I morgon bär det av till Stora Staden. Jag är jourfri hela helgen.
Lyx!

Nej, ge dig nu, Maskrosen!

Det finns olika sätt att hantera ångest på. En del skär sig. En del städar. Andra städar överdrivet mycket.

Jag ser till att alltid ha något att göra med händerna.

Det senaste året har jag inte upplevt mig som så ångestladdad. Mitt liv har blivit mer stabilt och så även jag. Jag får mer saker gjort. Frontförflyttningarna i slaget om vardagsrutinerna går bra och sömnen börjar fungera.

Balansen mellan att göra och att inte göra jobbar jag ständigt med. Hålla mig aktiverad men inte fullsmockad kalender. (I min värld tenderar det att bli antingen eller.)
Jag tyckte att balansen har varit ganska bra på senare tid. Oftast har jag någon plan per dag, men fortfarande tid att "bara vara".

Det som saknas är tanke-tid.
Tid att fundera. Tid att utvecklas. Tid att göra terapi-läxorna.

Hur min kalender ser ut tenderar just den tiden att aldrig få plats. Har jag för lite att göra blir jag för deppig för att ta tag i det. Har jag för mycket att göra prioriterar jag bort det.

Ingen bra lösning!

Dags att schemalägga tanke-tid! Dags att börja skriva lite mer igen!
Viloperioden efter flytten är över. Jag har insett att livet kan bli bättre.
Nu är det dags att jag börjar jobba för det också!

Ett glatt facebook-inlägg från en vän som berättar om myskväll med familjen.
En stark hand knyts hårt kring mitt hjärta.

Jag vill också vara med!

Jag tar illa upp av att de har mysigt. Hur kan de ha mysigt utan mig!?
Usch vad tillknycklad jag har blivit.
Suck.

Det luktar sommar. Kvällssolen ger björklöven en orange ton. Luften är aningens för varm för att det ska vara okej att ha jackan på mig under promenaden.

Någon väntar på mig när jag kommer hem. Någon har gjort middag. Dukat fint. Mysigt.

Det ska vara bra.
Det här ska vara en bra dag.

Ju bättre det blir, desto fler flashbacks triggas.
Ju bättre jag mår, desto sämre mår jag.

Vilken paradox!

Kan jag inte få slippa det här nu!?

Det finns bättre dagar och det finns sämre dagar.
Det här var en av de sämre.

Eller så var det inte det.

Har ni någon gång gjort något som känns helt rätt. Men samtidigt alldeles fel?
Gjort något som fått er att bli så ledsna. Så upprörda.
Men samtidigt alldeles lätta.

Många tårar har runnit idag.
Men beslutet var rätt. Det är jag övertygad om.

Även mitt i tårfloden när inte ett ord gick att få fram. Även då var jag övertygad om att beslutet var rätt.
Ändå gjorde det så ont.

Vissa dagar är tårar det bästa som kan hända.

"Jag vill att du ska känna att du är välkommen här alltid" säger hon.
Hon menar det. Men jag kan inte känna det.

Mina vänner är bäst. Så är det bara.
De finns där. De stöttar. De bryr sig.
De säger de där jobbiga sakerna som ingen annan vågar säga.

Äntligen har jag funnit platser dit jag är välkommen.
Större delen av tiden.

Inte alltid.

De vill att det ska vara alltid. Jag är jätteglad att de känner så. Oerhört tacksam över att de vill och försöker.
Men det finns tillfällen då det inte passar.

Det betyder inte att jag inte är välkommen. Det betyder inte att de inte tycker om mig. Det betyder bara att det inte passar just då. Att det passar bättre någon annan gång.

Att bli påmind om att jag inte hör till är något av det värsta jag vet. Eftersom jag varit "ensam i hela världen" i större delen av mitt liv kämpar jag desperat efter att känna tillhörighet. Efter människor som tycker om mig, människor som vill ha mig med. Jag kan inte riktigt få nog.
Därför gör det också jätteont att höra att det inte passar. 

Det betyder inte att de alltid måste jubla när jag ber om att få komma. Det betyder bara att jag måste vänja mig vid att inte alltid vara prio ett.
Inget konstigt alls.

De vill att jag ska vara välkommen alltid. Skulle det vara akutläge skulle jag också vara välkommen alltid. Men det finns bättre och sämre tillfällen. 

Det får mig att bli väldigt ledsen. Det är inte deras fel. De kan inte göra något som ändrar det. Det är något som jag måste ändra på inom mig själv.

Ingenting kan fylla saknaden av att inte ha haft en famn att krypa upp i när jag var liten.
Men ett gott försök fyller tillräckligt mycket!

Å, vad det är läskigt att våga lita på människor!

Jag tycker inte om att bli påmind om att jag inte hör till. Jag tycker inte om att vara utanför.
Jag blir ledsen när mina närmsta vänner tycker att jag inte är välkommen.

De har helt legitima skäl.
De menar inget illa.

Jag tillhör inte familjen.
Jag är bara en familjeparasit.

Någon som nästlar sig in i andra famlijer för att fylla upp hålet efter något som borde ha funnits.
Någon som söker trygghet, närhet och sammanhang hos dem som har lite att avvara.

Det betyder inte att de inte tycker om mig.
Det betyder inte att de inte vill umgås med mig.

Det bara känns så.