Fy tusan vilket oväder! Man kan ju nästan tro att det är höst.

Invirad i en filt sitter jag med tekoppen och tittar ut genom fönstret. Hemmakvällen framför TV:n byttes snabbt ut mot mer spännande fenomen.

Denna gång håller jag mig inomhus och nöjer mig med att titta. Annars brukar det vara mysigt att klä på sig ordentligt och ge sig ut i det ruggiga.

Jag tycker om att det fortfarande finns saker med vår natur som vi inte kan kontrollera. Tanken på att vi ibland står maktlösa får mig att känna mig trygg. Oväder får mig att bli lugn.
Hur går det ihop?

Med risk för att låta som en översittare rekommenderar jag denna tjuvlyssning! :)

Idag känner jag mig ensam. Det är en grå, långtråkig följetong. Jag önskar att ensamheten inte vore så djupt rotad i mig.

Intalar mig själv att jag hade kunnat känna mig lika ensam trots att jag hade massor av människor runt mig. Inbillar mig att ensamheten är inte så farlig som den känns.

Just nu är det ingen fara. Just nu är det okej.
Men jag vill inte ha det så här för all framtid.

Med största sannolikhet kommer jag inte ha det heller. Jag vet det.

Önskar att jag hade vågat lita på att allt kommer att bli bra.

Planeten fortsatte att vrida sig runt sin axel som vanligt,
med resultat att solen gick upp överallt på jorden.
Miljarder fåglar sjöng och ett oöndligt antal blommor blommade.
Jorden välsignades med 340 000 helt nya ljuvliga människobarn.
Intelligenta, kärleksfulla och mycket modiga handlingar utfördes
varje sekund någonstans på jorden.
Miljoner människor avstod från att säga eller göra något elakt.
Hundratusentals nya, verkligt bra idéer kläcktes.
Miljarder människor skrattade, lärde sig något nytt,
rörde med ömhet vid varandra, älskade livet någon stund och
vägrade att ge upp.

Berget har slutat att växa. Det blir till och med något mindre.
På rätt väg!

Att vara otillräcklig är nog något jag måste vänja mig vid.

Patienter med knepiga symtombilder som jag inte vet vad jag ska göra med. Patienter som gråter efter hjälp som jag inte kan ge.

I framtiden kommer det att vara en del i min vardag. Än så länge kan jag säga "jag är bara kandidat" och glatt lämna personen vidare till en "riktig" läkare.
Snart kommer jag att stå där med ansvaret. Snart kommer det att vara jag som förväntas lösa problemen.

Förhoppningsvis går jag snabbt från att vara otillräcklig till att bara känna mig otillräcklig.
Att därifrån gå till att inse att det räcker långt med att patienten får träffa någon som lyssnar kan däremot bli svårare.

Jag vill så gärna kunna göra något!

Söndagens svtplay-surfande förde mig till ett avsnitt av Dokument inifrån som gör mig både förskräckt och upprörd.

Det handlar om vardagsvåld mot barn. Aga. Inte bara att anmälningarna om misshandel av barn ökar, det verkar också vara mer accepterat. Argumentet från allmänheten är att man måste få uppfostra barn. Från rättens sida var den förmildrande omständigheten att barnen provocerat.

Dagens ungdom har blivit bortskämd. De har tappat respekten för vuxna. För att behålla sin auktoritet måste de få ta till örfilar och knuffar.
Hävdas det.

Det är inte klokt!

Skulle det vara ett okej beteende mellan vuxna? Där kan det också provoceras och behöva hävdas auktoritet.
Nej, det är det naturligtvis inte. Det är ju annorlunda. Men det är ju inte lika farligt när det är ett barn som blir slaget.
Tycks det.

Hur kan det ses som en förmildrande omständighet att den utsatte är ett barn?

Även barn måste bemötas med respekt!!

I veckans nummer av läkartidningen finns en artikel om tabun kring självmord. Bla skriver författaren att det viktiga i en suicidbedömning inte är att personen har tankar om självmord utan vilket syfte de tankarna fyller.
Det trodde jag var en självklarhet.

Uppenbarligen är det inte så.

Författaren tar exemplet att drabbas av kräksjuka och uppgivet tänka 'jag vill dööö!' Det är inget sjukligt i det, fullkomligt normalt. Det är en copingstrategi som många andra. En flykt. En trygghet i att fortfarande kunna påverka. En vila i att tänka sig att allt skulle vara över.
Det knepiga är att känna igen skillnaden på normala tankar kring döden och när det är sjukligt. Att se tecknen på att tankarna är på väg över i handling. Eller när det ligger en psykisk sjukdom och gömmer sig bakom orden.

Ett förslag som kommer fram är också att den som gör suicidbedömningen borde vara utbildad och kompetent att göra den bedömningen. Återigen en självklarhet som tydligen inte är så självklar i verkligheten.

Hur skulle det se ut om vem som helst skulle behöva genomföra en blindtarmsoperation för att det inte fanns tillräckligt med kompetent personal?  Skulle problemet bara rinna genom fingrarna på dem som fattar besluten då?

Fredagen bjöd på föreläsningar så jag har sprungit omkring "civilklädd" på sjukhuset. När jag stod och väntade på hissen kom en man fram:
"Är du läkare här? Du ser ut som en sådan."

Även när jag har sjukhuskläder, stetoskop, reflexhammare och namnskylt med titel blir jag ideligen misstagen för sjuksköterska eller undersköterska (några enstaka gånger har jag även blivit tagen för praktikant från gymnasiet eller praoelev från högstadiet).

Detta var ett steg framåt för Maskrosens självbild som läkare!

Att jobba med människor genererar mycket känslor. Både positiva och negativa. En stor del av arbetet är att känna in och anpassa sig. Tolka och bedöma. Läsa mellan raderna.

Det kräver tid att tänka, tid att känna. Bearbeta.
En stor kopp te och utsikt över fågelbordet. Låta tankarna rusa fritt, låta känslorna landa.

Sen är jag redo att diska några tallrikar.

Typexemplet av duktig flicka, det är en av mina kursare. Ordentlig, kunnig, driftig. Konflikträdd, vill vara till lags, mindervärdeskomplex. Människor ber henne att ordna och hon fixar. Även när hon inte borde.

Visserligen skulle flera av sakerna inte bli gjorda om hon inte gjorde dem. Hon är verkligen en klippa. Men hon behöver inte tänja på sin egen bristningsgräns. Om det blir kaos får det väl bli det. Det är inte hennes ansvar. Finns det inte tillräckligt med folk är det organisationen som behöver ses över. Speciellt när andra poster sitter med för lite att göra.

"Det går bra", säger hon.
Kanske ett tag, tänker jag.

Stressade ögon tittar på mig: "Jag hinner nog inte fika idag, trots att vi hade bestämt det." Inte första gången.
Hon mår dåligt över att hon gör saker halvdant, blir uppgiven när minutrarna på dygnets extratimme inte räcker till.

Ibland vill jag bara skaka om henne.
"Du duger som du är! Du behöver inte vara övermänniska för att räcka till!"

Antar att det är lätt att säga när man ser det utifrån.

Min definition av begreppet "sjuk" har förändrats under läkarprogrammet.

Under hela gymnasiet hade jag knappt en sjukdag. Sjuk var man bara om man hade feber och det hade aldrig jag. Samtidigt som man skulle hålla sig undan alla som var förkylda så att man slapp smittas själv.

Nuförtiden är jag "sjuk" så fort kroppen känns annorlunda än den brukar, tempen tar jag i princip aldrig.
Däremot har jag blivit mer frikostig med virusdelandet. En förkylning är ju ingenting jämfört med en hjärnhinneinflammation. När man är förkyld kan man behöva lite ompyssling, tänkte jag och vandrade hem med en fikakorg till min snörvliga kompis. Inte gör det så mycket om jag blir "sjuk"!

Förändring till det bättre?
Jag vill tro det...

Barndomsminnen dyker upp till och från. Just nu är det en låttext ur Alfons Åberg som går på repeat. Jag kommer inte riktigt ihåg melodin så den blir ny varje gång. Texten går så här (i alla fall delvis):

Alla bara tänker på sig.
Det är bara jag som
tänker på mig.

Det är syndast om mig
i vääärlden.

Inte har jag någon anledning att tycka syndast om mig. Ändå känns det så. När jag är trött och inte orkar kämpa. När jag skulle behöva en kram men alla har för mycket med sitt.

Så är det ibland.
Det går över.

Som tur är. :)

Dilsa Demirbag-Sten var gäst i Nyhetsmorgon Söndag för att berätta om sin bok "Fosterland". Hon har skrivit en självbiografi om familjens första 14 år i Sverige. Självutlämnande, som alltid när det blir en bok om livet. Som alltid kommer också frågan "Hur känns det att berätta om det här?"
Svaret finns i rubriken.

En dag kanske jag också kan komma dit. "Det här är mitt liv - det är väl inget att skämmas över!" Det som har hänt mig har format mig. Mitt liv har gjort mig till den jag är. Många av mina positiva egenskaper är direkta konsekvenser av allt det hemska. Vad är det att skämmas för?

Men det gör jag.
Än så länge.

Psykiatri är spännande.

Psykiatrin i praktiken däremot är mest frustrerande och energikrävande.

Inte patienterna. Dem skulle jag gärna jobba med.
Personalen är också för det mesta intressanta och omtänksamma människor med många kloka tankar och vettiga åsikter. Dem skulle jag också gärna jobba med.

Systemet däremot gör det helt omöjligt för mig att bli psykiater.
(Just nu. Vem vet, jag kanske blir tåligare med tiden.)
Patienter faller mellan stolar. Utredningar krånglar. Prover som inte följs upp, eller i värsta fall inte ens tas. Kommunikation mellan vårdenheter som brister. Resurser som knappt tillåter omhändertagande utan snarare förvaring.

Varje dag när jag går hem glädjer jag mig åt att vara "personal" och inte patient. Inte behöva vara beroende. Inte behöva vara fast i systemet. Själv kunna välja om jag vill vara där eller om jag hellre vill söka mig någon annan stans.

Ibland misstänker jag att hela psykiatrin faller mellan stolarna...