Sov gott!
Mänskligt pussel?
En stukad fot, en tumme ut led, en bruten höft. I långsam mak strömmade patienterna in på ortopedakuten. Röntgenremiss, operationsanmälan, gipsning. En kopp kaffe. Inläggning på medicin. Smärtstillande.
Jag gjorde misstaget att tänka att det var lite långtråkigt.
Av någon underlig anledning låter traumasökaren värre än ett skorrande brandlarm. Trots att min handledare befann sig med sökaren i rummet intill hoppade jag högt framför datorn.
Ut i korridoren. Möter handledarens blick.
Stort trauma.
Vi kom till akutrummet fem minuter innan patienten. En bilolycka fick vi veta. Kirurg, ortoped, narkosläkare och en vilsen kandidat. Alla visste vad de skulle göra, var de skulle stå. Jag ställde mig i ett hörn. Hoppades att jag inte skulle vara ivägen.
Ett bylte gjort av landstingsfiltar kom inrullandes på bår. Stabilt fastspänd på en spineboard (för att stabilisera ryggraden). Svagt gnyendes.
Som läkare ska man kunna hantera det mesta. Kanske kan jag en gång också lära mig det. Men än så länge tycker jag bara att det är hemskt.
Ben och leder åt fel håll. Blod, ont, nedsatt känsel. Skallskada?
Kandidaten som ändå börjat växa till sig blev återigen mindre än minst. Gjorde det jag blev tillsagd. Inget annat. Kändes bra att inte vara ansvarig just då.
Samtidigt kände jag att jag hade koll. Jag visste vad som skulle göras. I framtiden kommer det att fungera utmärkt. Bara inte just nu. Inte första gången jag ser en så skadad människa.
Denna gång fick jag bara observera, härbergera och reflektera. En tillräckligt stor prestation för dagen. Adrenalinet har precis lagt sig. En lärorik dag.
Jag gjorde misstaget att tänka att det var lite långtråkigt.
Av någon underlig anledning låter traumasökaren värre än ett skorrande brandlarm. Trots att min handledare befann sig med sökaren i rummet intill hoppade jag högt framför datorn.
Ut i korridoren. Möter handledarens blick.
Stort trauma.
Vi kom till akutrummet fem minuter innan patienten. En bilolycka fick vi veta. Kirurg, ortoped, narkosläkare och en vilsen kandidat. Alla visste vad de skulle göra, var de skulle stå. Jag ställde mig i ett hörn. Hoppades att jag inte skulle vara ivägen.
Ett bylte gjort av landstingsfiltar kom inrullandes på bår. Stabilt fastspänd på en spineboard (för att stabilisera ryggraden). Svagt gnyendes.
Som läkare ska man kunna hantera det mesta. Kanske kan jag en gång också lära mig det. Men än så länge tycker jag bara att det är hemskt.
Ben och leder åt fel håll. Blod, ont, nedsatt känsel. Skallskada?
Kandidaten som ändå börjat växa till sig blev återigen mindre än minst. Gjorde det jag blev tillsagd. Inget annat. Kändes bra att inte vara ansvarig just då.
Samtidigt kände jag att jag hade koll. Jag visste vad som skulle göras. I framtiden kommer det att fungera utmärkt. Bara inte just nu. Inte första gången jag ser en så skadad människa.
Denna gång fick jag bara observera, härbergera och reflektera. En tillräckligt stor prestation för dagen. Adrenalinet har precis lagt sig. En lärorik dag.
När reträtt är rätt
Ofta kommer det hurtiga kommentarer ur min mun. Jag peppar mig själv för att orka lite till trots att jag egentligen är för trött. Tvingar mig själv att orka komma tillbaks till ett vettigt liv. Tvingar fram rutiner. Kämpar med att göra saker som jag inte vill men måste.
Jag tror att det är en sund inställning. Risken med att bli för passiv är att man gärna stannar där. Jag tror att det är bra att putta sig själv framåt. I lagom takt. Jag tror att jag mår bra av att inte tillåta tröttheten ta överhand.
Men:
Det gäller också att veta vilka dagar man inte ska pressa sig. Vilka dagar det är okej att vara trött. Vilka dagar det blir bättre av att vila och skilja dem från de dagar då det är bättre att sätta fart.
Vissa dagar blir allt bara värre om jag tvingar mig själv, men inte orkar. Vissa dagar behöver jag koppla bort kraven.
Idag har jag brottats med flashbacks större delen av dagen. De känns i kroppen. Tar mitt fokus och lurar bort tankarna från det jag borde koncentrera mig på.
Skulle jag i det läget tvinga mig föra skoljobb, tvinga mig städa, tvätta, diska - då skulle den mentala krampen aldrig lossna. Troligen skulle jag inte heller få någonting gjort. Och därmed få ännu en anledning att klanka ner på mig själv och berätta hur dålig jag är.
Idag är en dag då jag ska vara snäll mot mig själv. Jag gick hem tidigare från skolan (och
känner mig som att jag har skolkat), har gjort en stor kopp te, virat in mig i en filt i soffan och tittar på inspelade avsnitt av favoritserien.
Förhoppningsvis kan jag bryta det hela innan kvällen. Lite skoljobb måste bli klart till i morgon.
Men det tänker jag inte på nu. Nu är rätt läge att släppa och tillåta mig själv att vara "lat".
Jag ska försöka att göra det utan att ha dåligt samvete...
Jag tror att det är en sund inställning. Risken med att bli för passiv är att man gärna stannar där. Jag tror att det är bra att putta sig själv framåt. I lagom takt. Jag tror att jag mår bra av att inte tillåta tröttheten ta överhand.
Men:
Det gäller också att veta vilka dagar man inte ska pressa sig. Vilka dagar det är okej att vara trött. Vilka dagar det blir bättre av att vila och skilja dem från de dagar då det är bättre att sätta fart.
Vissa dagar blir allt bara värre om jag tvingar mig själv, men inte orkar. Vissa dagar behöver jag koppla bort kraven.
Idag har jag brottats med flashbacks större delen av dagen. De känns i kroppen. Tar mitt fokus och lurar bort tankarna från det jag borde koncentrera mig på.
Skulle jag i det läget tvinga mig föra skoljobb, tvinga mig städa, tvätta, diska - då skulle den mentala krampen aldrig lossna. Troligen skulle jag inte heller få någonting gjort. Och därmed få ännu en anledning att klanka ner på mig själv och berätta hur dålig jag är.
Idag är en dag då jag ska vara snäll mot mig själv. Jag gick hem tidigare från skolan (och
känner mig som att jag har skolkat), har gjort en stor kopp te, virat in mig i en filt i soffan och tittar på inspelade avsnitt av favoritserien. Förhoppningsvis kan jag bryta det hela innan kvällen. Lite skoljobb måste bli klart till i morgon.
Men det tänker jag inte på nu. Nu är rätt läge att släppa och tillåta mig själv att vara "lat".
Jag ska försöka att göra det utan att ha dåligt samvete...
Om att vilja och att vara
Det finns människor som gärna vill vara omtänksamma och hjälpfulla,som blandar ihop det med tron på att de verkligen är omtänksamma och hjälpfulla.
Enligt min mening krävs det något mer än vilja och sporadiskt utslängda glada tillrop. Det krävs något mer genuint.
Att vara glad och trevlig mot patienten och sen snacka skit om samma patient i personalrummet är inte okej. Varken etiskt eller med tanke på tystnadsplikten.
Det som stör mig är människor som verkligen tror att detta beteende innebär att de är omtänksamma och hjälpfulla. De tror att det räcker med att det ser ut som att de är det.
Kom ihåg - det lyser igenom!
Att ibland göra omtänksamma och hjälpfulla saker mot sina medmänniskor är bättre än att inte göra något alls. Även omtänksamma och hjälpfulla människor kan vara irriterade ibland. Det är aldrig svartvitt.
Det räcker inte att vilja, det måste märkas också.
Är det någon som vet vart koncentrationen tog vägen?
Tidigt slut på dagen idag. Det välkomnas! :)
Visserligen är tanken att vi ska fortsätta jobba hemma, men då kan jag åtminstone själv bestämma över hur jag lägger upp det. Varma tofflor, gott te, lugn musik. Soffa eller skrivbord?
Jag och mig själv diskuterar kortvarigt och kommer till konsensus kring att soffan är bäst. Eller i alla fall skönast.
Högen av vetenskapliga artiklar ska skummas igenom. Utan att somna.
Normalt brukar koncentrationen inte tillåta det, men jag tänker i alla fall göra ett försök. Någon gång måste jag komma tillbaks. Någon gång måste jag bli mitt gamla jag igen. Idag har huvudet varit med mer än det varit på länge, så det här ska nog gå bra.
Hördu Maskrosen. Sluta nu att fly uppgiften med att sitta och skriva blogginlägg! Sätt igång och läs. Masch pangkaka...
Visserligen är tanken att vi ska fortsätta jobba hemma, men då kan jag åtminstone själv bestämma över hur jag lägger upp det. Varma tofflor, gott te, lugn musik. Soffa eller skrivbord?
Jag och mig själv diskuterar kortvarigt och kommer till konsensus kring att soffan är bäst. Eller i alla fall skönast.
Högen av vetenskapliga artiklar ska skummas igenom. Utan att somna.
Normalt brukar koncentrationen inte tillåta det, men jag tänker i alla fall göra ett försök. Någon gång måste jag komma tillbaks. Någon gång måste jag bli mitt gamla jag igen. Idag har huvudet varit med mer än det varit på länge, så det här ska nog gå bra.
Hördu Maskrosen. Sluta nu att fly uppgiften med att sitta och skriva blogginlägg! Sätt igång och läs. Masch pangkaka...
Avundsjuka
Det känns som att allas liv går framåt men inte mitt.
Folk hittar sina drömprinsar, förlovar sig, flyttar ihop. Flera barn är på väg i min umgängeskrets. Radhus eller villa. Familjeliv.
"Det hade varit roligt, men jag måste vara hemma med familjen", får man som var på frågan om vi ska gå på bio.
Jag vill också!!
Inbillar mig att mitt liv också är på väg framåt. Kanske finns det någon som tittar på mig med avundsjuka? Jag går en utbildning som jag trivs med, jag vet var jag vill efter examen. Jag har någonstans att bo.
Men jag är ändå avundsjuk på de människor som har möjlighet att bilda familj.
Än så länge har jag ingen brådska. Egentligen. Jag har gott om tid.
Men det känns inte så.
Jag önskar att jag också vore där!
Folk hittar sina drömprinsar, förlovar sig, flyttar ihop. Flera barn är på väg i min umgängeskrets. Radhus eller villa. Familjeliv.
"Det hade varit roligt, men jag måste vara hemma med familjen", får man som var på frågan om vi ska gå på bio.
Jag vill också!!
Inbillar mig att mitt liv också är på väg framåt. Kanske finns det någon som tittar på mig med avundsjuka? Jag går en utbildning som jag trivs med, jag vet var jag vill efter examen. Jag har någonstans att bo.
Men jag är ändå avundsjuk på de människor som har möjlighet att bilda familj.
Än så länge har jag ingen brådska. Egentligen. Jag har gott om tid.
Men det känns inte så.
Jag önskar att jag också vore där!
Sommarinfiltration
Hösten är en av mina favoritårstider. Alla årstider är en av mina favoritårstider. Jag gillar att vädret och naturen förändras. Det dynamiska tilltalar mig.
Ändå kan jag inte låta bli att vara lite ledsen över sommaren som sakta ebbar ut. Fortfarande sol och ett uns värme, men kylan gör sig mer och mer påmind.
Därför lyfte min dag när jag i morse på bussen döstirrade ut genom fönstret och fick en störande prick i synfältet. En röd fläck med små svarta prickar kröp från fönstret upp på min jackärm. En nyckelpiga hade gått vilse in i värmen.
Ett uns av sommar i höstmorgonen. Än är det inte slut!
Vidgar vyerna
Frukost börjar bli en vana. Snart är det läge att byta front i Slaget om vardagsrutinerna.
Städning blir nästa steg. Målet är inte alls att få ett kliniskt rent hem, utan att få det "vardagsrent". Möjlighet till trädgårdsland inomhus tycker jag är för smutsigt. Så vill jag inte ha det. Disken får gärna tas om hand innan den växer och hjälper till med penicillintillverkningen (mögel).
Frukost är fokus ett litet tag till, men sen är det religheten som sätts på prov!
Städning blir nästa steg. Målet är inte alls att få ett kliniskt rent hem, utan att få det "vardagsrent". Möjlighet till trädgårdsland inomhus tycker jag är för smutsigt. Så vill jag inte ha det. Disken får gärna tas om hand innan den växer och hjälper till med penicillintillverkningen (mögel).
Frukost är fokus ett litet tag till, men sen är det religheten som sätts på prov!
Vad gör Maskrosen en lördagskväll som denna?
Självvald hemmakväll. Det är vad jag ägnar mig åt.
Jag hade ett bra alternativ, men har flängt runt en del under veckan. En kväll i soffan med sällskap av mysiga tofflor och en varm kopp te var lockande.
Ingen ensam-panik. Ingen måste-göra-stress.
Bara egenkväll.
Bok, musik, inlindad i filt ute på balkongen.
Ingen övergivenhet. Ingen tomhet.
Ingen måste-aktivera-mig-ångest.
Bara lugnt och mysigt.
Bara jag.
Jag hade ett bra alternativ, men har flängt runt en del under veckan. En kväll i soffan med sällskap av mysiga tofflor och en varm kopp te var lockande.
Ingen ensam-panik. Ingen måste-göra-stress.
Bara egenkväll.
Bok, musik, inlindad i filt ute på balkongen.
Ingen övergivenhet. Ingen tomhet.
Ingen måste-aktivera-mig-ångest.
Bara lugnt och mysigt.
Bara jag.
Känslodjungeln
Mitt känsloliv har förflyttat sig mot regnskogen och de massiva väderförändringar som finns under ett dygn där. Känslor av olika styrka och art kommer och går utan att jag själv hinner med att förstå vad som händer.Bra eller dåligt?
Det har jag inte listat ut än. Positivt är att det finns bra saker. En stor del av dagen är jag faktiskt glad.
Men så svänger det. Utan att jag ser varför.
Livet blir mörkt och ogenomträngligt. 'Det är lika bra att ge upp på en gång.' 'Jag kommer aldrig ta mig ur det här.' 'Vill jag leva mitt liv om det kommer att se ut så här?'
En stund senare leker livet igen. Jag kan bli glad för en solstråle som letar sig ner mot marken. Alla möjligheter ligger för mina fötter. En massa idéer tar fart. Lusten att göra saker griper och lyfter mig.
Säkert kan man se det hela som någon form av utveckling. Uttröttande är det utan tvekan. Annorlunda är det också.
Det är inte så att jag håller på att bli galen?
Veckans jobbansökan - ortopedi
Bäste ortopedöverläkare,
(distalstatus!)
det har kommit till min kännedom att Ni söker nya kollegor. Jag tror att Ni skulle bli mycket nöjd om Ni anställer mig. Jag är stark, så att reponera benbrott går finemang.
(Distalstatus!)
Låtarna från 50- och 60-talet sitter fint, så jag kommer att stå mig väl i konkurrensen i låtgissartävlingen under operationerna. Läkemedel är jag inte så bra på, men jag har hört att Ni inte tar så hårt på det. Smärtbehandling kan jag.
(Distalstatus!)
Väntar högaktningsfullt på Edert svar.
Eder blivande kollega,
Maskrosen
Som ni säkert gissar har det inte hänt så mycket på jobbfronten än...
Obs! Det var inte personen som spelade i filmen som skrev brevet.
Pulserande skönhet
"Åh, vilken gullig!"
- spontan kommentar från kirurgen som kände min aorta då han undersökte magen under statusövningen
Empatisk lågkonjuktur
Flera gånger har jag förundrats över hur emotionellt inkompetenta en del läkare och läkarstudenter verkar vara. Borde de inte vara extra duktiga på att känna in, läsa av och bemöta människor?Det finns läkare som liknar klokheten själv. Dessa uppmärksammar jag, sparar i mitt lilla mentala förråd och gör dem till mina idoler.
Många som söker och kommer in på läkarprogrammet är också mer empatiska än genomsnittet. Men något händer på vägen. Någonstans tappar många möjligheten att förstå patienten och distansierar sig.
Kanske rör det sig om ett nödvändigt försvar? Ett sätt att hantera det man inte kan hantera?
I samband med att studenterna lämnar de teoretiska terminerna bakom sig och ger sig ut i den kliniska vardagen förändras perspektivet från patientperspektiv till läkarperspektiv. Studenterna börjar oftast identifiera sig mer med läkaren i vårdande situationer än med patienten. Det är också här som empatin riskerar att börja dala.
(Om du är intresserad finns det många artiklar att läsa. Ett alternativ är The Devil is in the Third Year: A Longitudinal Study of Erosion of Empathy in Medical School.)
Jag känner själv att jag inte orkar ta in allt jag möts av. Ändå tror jag att jag ganska bra lyckas ta emot patienten och leda henne/honom vidare. Jag kämpar hårt för att orka stå kvar, orka härbärgera, orka att inte ge upp. Orka ta emot alla klagomål och vidriga livsöden utan att själv ta åt mig och gå under.
Hur undviker man att bli den kalla typen som jag får sånt motstånd emot? Hur gör man för att behålla sin värme, sitt engagemang och sin empati? Finns det något sätt att bemöta alla dessa läkare som inte längre tycker att empatin är värd att sträva efter? Hur gör man för att fortsätta se patienterna som medmänniskor, inte som sjukdomar?
Om påverkan och ansvar
Jag vill inte att livet ska bestämma över mig. Jag vill att jag ska bestämma över mitt liv.
Självklart kommer det alltid att finnas saker som jag inte kan påverka. Men väldigt mycket kan jag faktiskt bestämma över.
Framför allt vill jag behålla tron på att jag kan påverka. Det gör att jag undviker
att bli ett offer som bara följer med och anser mig vara drabbad.
Om man kan påverka har man ett ansvar. Det kan både vara bra och dåligt.
Det jag har varit med om kunde jag inte styra över. Det är inte mitt fel. Det är
inte mitt ansvar.
Men hur jag har det nu, det kan jag påverka. Inte alltid, men ofta.
Idag ska jag påverka min dag. Till att bli en dag som jag vill ha.
Självklart kommer det alltid att finnas saker som jag inte kan påverka. Men väldigt mycket kan jag faktiskt bestämma över.
Framför allt vill jag behålla tron på att jag kan påverka. Det gör att jag undviker
att bli ett offer som bara följer med och anser mig vara drabbad.
Om man kan påverka har man ett ansvar. Det kan både vara bra och dåligt.
Det jag har varit med om kunde jag inte styra över. Det är inte mitt fel. Det är
inte mitt ansvar.
Men hur jag har det nu, det kan jag påverka. Inte alltid, men ofta.
Idag ska jag påverka min dag. Till att bli en dag som jag vill ha.
Dagarnas mardrömmar
Just nu vill jag att någon håller om mig hårt och säger att allt kommer att bli bra.
Godmorgon!
LEDIG! Hela dagen. Inget plugg tänker jag ens ägna tanken åt!
Gott om tid för frukost. Borde ta mig i kragen och städa badrummet. Kanske.
Lite av vardagssysslorna måste få omtanke. Har försummat dem under veckan.
Men mest ska jag njuta av en dag som jag själv bestämmer över!
Gott om tid för frukost. Borde ta mig i kragen och städa badrummet. Kanske.
Lite av vardagssysslorna måste få omtanke. Har försummat dem under veckan.
Men mest ska jag njuta av en dag som jag själv bestämmer över!
Dagisnostalgi
Tjafsa, inte få bestämma själv. Äta när någon bestämmer, sova när någon bestämmer. Om man inte är snäll får man skäll (och är man snäll får man med största sannolikhet skäll i alla fall). För många "barn" och för få "pedagoger". Syslöjd, målning, göra modeller av gips. Gips på bord, golv, väggar och kläder.
Idag har vi dessutom lärt oss att tvätta händerna.
Det enda jag saknar för att få bilden komplett är utedagarna och sångstunden.
Idag har vi dessutom lärt oss att tvätta händerna.
Det enda jag saknar för att få bilden komplett är utedagarna och sångstunden.
Kandidaten - den lägre stående varelsen
Inte lika känsloladdad idag, men fortfarande arg. Arg för att vi får schemat tidigast veckan innan, att vi sätts upp på jourer utan möjlighet att påverka, att man inte får vara borta alls på inga vilkor. Vad tror de att vi är för människor egentligen? Hur tänkte de sig att vi skulle bli empatiska och inkännande läkare om vi själva inte tillåts ha ett socialt liv? Om vi inte kan planera vår vardag, inte får gå till läkaren och förväntas plugga på nätter och helger (när vi inte går jour förstås). Jag har klagat ibland förut, men det här är helt klart den värsta terminen hittills på det området.
Jag tycker att det är respektlöst och det gör mig arg. Jag vill bli respekterad!
Jag tycker att det är respektlöst och det gör mig arg. Jag vill bli respekterad!
Livegna kandidater?
Just nu är det inte jag som bestämmer över mitt liv. Det är en kursledning undangömd från planeten jorden, (utan kommunikativa medel) som jag ska försöka brottas emot. Jag skriver ett mail, jag ringer, jag teleporterar. Inget kommer fram.
Att du vill kunna boka upp dig någon gång under veckan kan inte längre ses som en självklarhet. Istället står man i givakt utanför dörren varje morgon. Egentligen kan man inte boka in ett enda möte med terapeuten, för det är 100% närvarokrav.
Inte heller kan vi boka in något med någon på kvällen, eftersom vi inte vet vad vi ska göra i skolan. Vi vet inte vilken tid på dygnet de vill ha oss där förrän tidigast veckan innan. Vi blir antisociala typer som senare blir patienter på psyk. Vem finns där att ta hand om oss patienter då? När vi läkare är borta.
Återfall
Ingen frukost idag. Mår illa. Har inte kommit ur sängen än. Bussen går snart. Börjar bli bråttom.
En dag är ingen dag.
Imorgon ska jag tillbaks till mina nyvunna goda vanor igen.
En dag är ingen dag.
Imorgon ska jag tillbaks till mina nyvunna goda vanor igen.
Veckans jobbansökan - infektion
Sakta har det sjunkit in. Kanske är det dags att ta sig i kragen och få iväg några ansökningar. Denna vecka ett personligt brev riktat till infektion:
"Hej!
Antibiotika är det bästa jag vet! Jag kan många. Pivmecillinam till exempel. Det är min favorit eftersom det är så roligt att säga. Jag har själv haft en mängd infektioner, så jag kan det mesta. Min favoritbakte
rie är Y. pestis. (Den har jag inte haft själv, men jag har haft harpest.) Jag tycker att det är fascinerande att böldpest, som en gång haft ihjäl en stor del av Europas befolkning, idag kan botas med några tabletter.
Annars är jag bra på att sticka folk i ryggen för att göra spinalundersökning. Det brukar nästan inte göra ont alls och jag har bara svimmat en gång.
Hoppas att ni har plats för en spelevink till bland era mikrober!
Hej då!
Kandidat Maskrosen"
Tror ni att jag får jobbet?
OBS! Det var inte den som spelade i filmen som skrev brevet.
"Hej!
Antibiotika är det bästa jag vet! Jag kan många. Pivmecillinam till exempel. Det är min favorit eftersom det är så roligt att säga. Jag har själv haft en mängd infektioner, så jag kan det mesta. Min favoritbakte
rie är Y. pestis. (Den har jag inte haft själv, men jag har haft harpest.) Jag tycker att det är fascinerande att böldpest, som en gång haft ihjäl en stor del av Europas befolkning, idag kan botas med några tabletter.Annars är jag bra på att sticka folk i ryggen för att göra spinalundersökning. Det brukar nästan inte göra ont alls och jag har bara svimmat en gång.
Hoppas att ni har plats för en spelevink till bland era mikrober!
Hej då!
Kandidat Maskrosen"
Tror ni att jag får jobbet?
OBS! Det var inte den som spelade i filmen som skrev brevet.
Idag är jag glad! :)
Kan tyvärr inte berätta varför. Så ni får nöja er med faktum. Idag är jag glad.
Jantelagen 2.0
"Du ska inte tro att det är bara du som är något."
Fredrik Härén
Jobbpanik
Nu har det börjat. Nästa sommar får vi jobba som läkare. (I Sverige får man jobba som läkare från och med att man har fullföljt nio terminer på läkarprogrammet.)
Med nio månader kvar till debuten börjar hetsen.
"Vilka jobb har du sökt?" fick jag höra många gånger första dagen efter sommarlovet.
Först förstod jag inte vad de menade. Tänkte att de pratade om extrajobb, men jag har varken tid eller ork för extrajobb.
Nästa sommar hade jag inte en tanke på, men det var precis vad de pratade om.
De hade redan skickat iväg jobbansökningar inför nästa sommar! Är inte det lite hysteriskt? Eller är det bara jag som ligger efter i tanken?
Med nio månader kvar till debuten börjar hetsen.
"Vilka jobb har du sökt?" fick jag höra många gånger första dagen efter sommarlovet.
Först förstod jag inte vad de menade. Tänkte att de pratade om extrajobb, men jag har varken tid eller ork för extrajobb.
Nästa sommar hade jag inte en tanke på, men det var precis vad de pratade om.
De hade redan skickat iväg jobbansökningar inför nästa sommar! Är inte det lite hysteriskt? Eller är det bara jag som ligger efter i tanken?
Syslöjd
Under veckan har jag fått en ny bild av vad syslöjd kan innebära. Att göra något pratiskt är ett positivt inslag under en föreläsningsvecka. Men ibland kan det bli lite väl makabert även för en luttrad läkarstudent.Först en övning i att ta på sig sterila handskar (och helst lyckas hålla handskarna sterila ända tills de sitter på). Sen nålen. Få ut den ur förpackningen, fästa den i nålföraren utan att sticka sig själv, helst utan att ta i nålen över huvud taget för att minska risken för bakterier i såret. De olika stygnen man kan använda gås noga igenom.
Sedan kom de fram.
Grisfötterna.
En skalpell sträcks fram.
"Skär några sår och så syr du ihop det igen."
Darriga fingrar trycker skalpellen genom den kalla och sega huden. Ännu darrigare fingrar fumlar med nålföraren för att få till en hållbar knut.
Det här är ett av de många tillfällen under läkarutbildningen som man försöker att låta bli att reflektera. Inte tänka, inte känna efter. Gör det som ska göras och lär dig det du ska lära dig.
Nästa vecka förflyttar sig slöjdlektionerna ut till verkligheten. Riktiga patienter. Riktiga människor.
På något sätt känns det ändå lättare än grisfötterna. Mer humant. Vet inte var logiken i det finns, men det känns så. Jag tränar hellre på levande människor än döda grisar...
Debatten om läkarbristen
Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm har skrivit ett inlägg på DN debatt där hon möter debatten om läkarbristen. Läs gärna och fundera även kring de många kommentarer som kloka (och mindre kloka) människor har kommit med.
På väg ut ur dimman?
Skola har denna vecka mest inneburit föreläsningar. Nästa vecka blir bättre. Jag sover inte på nätterna, halvsover på föreläsningarna, hör inte vad de säger, orkar inte läsa på när jag kommer hem.
Trots detta börjar jag inse att jag någonstans har tagit mig framåt.
Frukost har det blivit varje dag den här veckan. I tisdags var jag till och med hungrig när jag vaknade. Trött är jag jämt, men ändå ligger min tvätt och tumlar runt i tvättstugan. Diskbergen har slutat att växa. Dammdinosaurierna har återgått till dammråttor.
Kanske är det något som håller på att hända. Kanske har jag klättrat upp en pinne på stegen.
Bakslag kommer att komma. Men jag vet att jag kan. Jag vet att jag kommer tillbaks. Det här kommer att gå! :)
Uppdrag granskning om läkarbristen - del 2
I går var det återigen dags för en till kölhalning av läkarbristen i Uppdrag granskning.
Det jag skrev i det förra inlägget kan tillämpas även denna gång. Nu vill jag även tillägga att vi läkare (de allra flesta) är inga hemska och giriga människor som det hävdas i programmet. Dessutom är det ett fåtal läkare som har dessa fantasilöner som de pratar om. Jämför man med tex civilingenjörer har de oftast en högre lön än en läkare under lång tid efter examen.
Huruvida läkarförbundet har gått in i debatten med avsikt att höja läkarnas löner kan jag inte säga något om, eftersom jag inte är insatt i deras verksamhet under nittiotalet. Men jag har mycket svårt att tänka mig att detta skulle vara den största frågan. Däremot är det svårt att få till en bra utbildning om man drastiskt ökar platserna. Det är fullt på sjukhusen redan som det är. Dessutom har läkarnas löner sjunkit generellt sedan nittiotalet. Att då beskylla dem för att vara giriga och tjäna storkovan är inte riktigt rättvist.
Det är känsligt att prata löner. Speciellt om man tillhör ett högavlönat yrke. Om läkare sen klagar på sin arbetsmiljö, då är man bara snobbig. "De får skylla sig själva."
Jag var så arg i går att jag inte kunde få till ett vettigt inlägg. Så mycket bättre blev det inte idag, men jag hoppas att ni som sett programmet har tillräckligt med insikt för att se att Uppdrag gransknings reportage är väldigt ensidigt. Det är inte en debatt för och emot, det är en ren sågning med argument enbart från deras egen sida.
Självklart finns det saker kring läkarbristen att jobba med. Antagligen kan man hitta en mängd saker som har blivit fel.
Men det betyder inte att läkare är osympatiska. Det betyder inte att läkare struntar i sina patienter.
De allra flesta läkare vrider ut och in på sig själva för att göra det så bra som möjligt för patienterna. Ofta sätter de patienterna framför sig själva. Läkare är också människor. Människor som bryr sig om andra människor och vill dem väl.
Kom ihåg det!!
Det jag skrev i det förra inlägget kan tillämpas även denna gång. Nu vill jag även tillägga att vi läkare (de allra flesta) är inga hemska och giriga människor som det hävdas i programmet. Dessutom är det ett fåtal läkare som har dessa fantasilöner som de pratar om. Jämför man med tex civilingenjörer har de oftast en högre lön än en läkare under lång tid efter examen.
Huruvida läkarförbundet har gått in i debatten med avsikt att höja läkarnas löner kan jag inte säga något om, eftersom jag inte är insatt i deras verksamhet under nittiotalet. Men jag har mycket svårt att tänka mig att detta skulle vara den största frågan. Däremot är det svårt att få till en bra utbildning om man drastiskt ökar platserna. Det är fullt på sjukhusen redan som det är. Dessutom har läkarnas löner sjunkit generellt sedan nittiotalet. Att då beskylla dem för att vara giriga och tjäna storkovan är inte riktigt rättvist.
Det är känsligt att prata löner. Speciellt om man tillhör ett högavlönat yrke. Om läkare sen klagar på sin arbetsmiljö, då är man bara snobbig. "De får skylla sig själva."
Jag var så arg i går att jag inte kunde få till ett vettigt inlägg. Så mycket bättre blev det inte idag, men jag hoppas att ni som sett programmet har tillräckligt med insikt för att se att Uppdrag gransknings reportage är väldigt ensidigt. Det är inte en debatt för och emot, det är en ren sågning med argument enbart från deras egen sida.
Självklart finns det saker kring läkarbristen att jobba med. Antagligen kan man hitta en mängd saker som har blivit fel.
Men det betyder inte att läkare är osympatiska. Det betyder inte att läkare struntar i sina patienter.
De allra flesta läkare vrider ut och in på sig själva för att göra det så bra som möjligt för patienterna. Ofta sätter de patienterna framför sig själva. Läkare är också människor. Människor som bryr sig om andra människor och vill dem väl.
Kom ihåg det!!
Självmanipulation
Djupa andetag. Ett efter ett.
Överlever ett litet tag till.
Just nu behöver jag inte mer. Behöver inte överleva en evighet.
Just nu räcker det med att stå ut en liten stund till.
Inte lika oövervinneligt då.
Resten tar jag sen. En bit i taget.
Med största sannolikhet är det bättre i morgon när jag vaknar.
Överlever ett litet tag till.
Just nu behöver jag inte mer. Behöver inte överleva en evighet.
Just nu räcker det med att stå ut en liten stund till.
Inte lika oövervinneligt då.
Resten tar jag sen. En bit i taget.
Med största sannolikhet är det bättre i morgon när jag vaknar.
