“Om man är arg så är man arg, konstaterade lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket.” 
                                          Tove Jansson

Utvecklingssamtal. Det var ett tag sen.
Idag var det åter dags.

Medarbetarsamtal kallas det visst nu för tiden.

En möjlighet att få framföra sina åsikter. En möjlighet att utvärdera sig själv. En möjlighet att hitta förbättringspotential.

Och om jag inte bryr mig?

Såklart att jag bryr mig.
Dagens samtal fick mig bara att inse att prioriteringarna har ändrats lite sen högstadiet.

Jag jobbar aktivt med att förändra mitt vardagliga liv. Vanor, tankar och beteenden utvärderas. Förändringar genomförs långsamt men envist. Motgångar fightas igenom. Bita ihop och ta i lite till.
Jag orkar inte lägga fokus på marginell jobbutveckling. Jag orkar inte bry mig om småsaker.

Självklart vill jag bli en bättre läkare. Jag vill få bättre teoretiska kunskaper, bättre kliniska kunskaper och bättre förmåga att samarbeta med människor. Mycket av det är jag redan bra på, men vet att jag alltid kan bli bättre. Funderar alltid på hur jag kan bli bättre.

Vad jag inte vill är att ta energi som kan gå till mitt vardagsarbete för att förbättra hur jag formulerar ett intyg. Så länge det inte har en avgörande betydelse. I vilken ordning jag tar upp medicinerna i medicinlistan. Så länge det inte har en avgörande betydelse.

Jag vill göra ett bra jobb. Jag kommer alltid att sträva efter att göra mitt jobb bättre.
Men att lägga en massa energi på något som fungerar väldigt bra när det runt knuten finns något som inte fungerar alls och som behöver all energi jag har, då har jag svårt att få krafterna att räcka till.

Får det mig att verka nonchalant och ovillig till förbättring - so be it.
Mina prioriteringar är klara, jag har bara inte möjlighet att dela dem med hela min omvärld.

Utanför fönstret slår våren ut, marken blir grön igen.
Allting på nytt väcks till liv.

Det kan också vi!

Jag gillar bra dagar! :)

 

Jag tycker inte om att bli påmind om att jag inte hör till. Jag tycker inte om att vara utanför.
Jag blir ledsen när mina närmsta vänner tycker att jag inte är välkommen.

De har helt legitima skäl.
De menar inget illa.

Jag tillhör inte familjen.
Jag är bara en familjeparasit.

Någon som nästlar sig in i andra famlijer för att fylla upp hålet efter något som borde ha funnits.
Någon som söker trygghet, närhet och sammanhang hos dem som har lite att avvara.

Det betyder inte att de inte tycker om mig.
Det betyder inte att de inte vill umgås med mig.

Det bara känns så.

Får man bete sig hur som helst när man är patient?

Jag tycker inte det, men förväntar mig ändå att jag ska ha något slags överseende.
Som patient är man i underläge. Oftast är situationen omvälvande och man kan bete sig irrationellt eller säga saker som man kanske inte menar.

Trots det måste man kunna hålla ihop sig till en viss del, även som patient. Man får inte säga vad som helst. Man får inte bete sig hur som helst.

Man får inte vara oförskämd och hotfull. Trots att man är i underläge.

Den grundläggande respekten mellan medmänniskor gäller även patientens respekt för läkaren.
Så det så!