Sommarkväll med ljummen vind, solnedgång och skratt som försvinner över vattnet. Tunna kläder och trädgårdsspel. Grilldoften gömmer sig bland äppelträden.

Det borde vara en idyll. Jag borde stormtrivas.
Det gör jag inte.

Människor är trevliga. Överdrivet trevliga. Gör allting rätt och artigt. Välstädat.
Jag känner mig malplacerad. Instängd.
Är inte en del av gruppen.

Det värsta är att den enda jag kan skylla på är mig själv. Jag väljer själv att ställa mig utanför gruppen, trots att jag är mitt bland dem. Det är jag som väljer att inte höra till trots att de andra bjuder in.

Jag känner mig falsk. Hur kan jag vara en del av dem när jag är så hemsk. (Jag vet att det inte är så, jag vet intellektuellt att det inte är så - men det känns så ändå.) Denna vedervärdiga människa är inte värd att beblandas med vanliga människor. Hur kan hon lura dem så?!

Hur kan jag känna så om mig själv?!

Då var det dags igen.
Sommarångesten har anlänt.

Alla försvinner med viktiga människor till trevliga platser. Kvar blir jag och vet inte vart jag ska ta vägen.

Vill inte fira midsommar för mig själv. Det får mig att känna mig övergiven.
Jag har inga höga krav, bara att slippa vara ensam.

Det tar hårt - antagligen lite för hårt - när andra är upptagna med något roligt dit jag inte kan följa med.
"...det måste du väl förstå!"

Jag vill inte förstå!
Jag vill inte vara ensam.

Jag önskar att det fanns någon som ville vara med mig när alla är med sina viktigaste.
Jag vill också vara viktig!

Idag har jag fattat ett vardagsbeslut i rätt riktning.

Borde. Men orkar inte.
Vill. Men orkar inte.

Bestämde mig för att göra ändå.
Vad mycket bättre dagen blev när jag slapp sitta och stirra in i väggen! :)

Tack för era kommentarer och mail!

Det är lite tyst här på bloggen från min sida. Tyvärr kommer det nog att vara så ett litet tag till. Jag är friskare nu och börjar snart jobba igen.

Livet däremot bråkar med mig och jag är förbannat trött på att inte kunna styra över mitt eget liv. Det kommer att bli bättre nu när jag har flyttat, men  det finns fortfarande mycket att ta tag i. Jag kämpar på - har övergått från att vara deppig och trött till sur och trött. Definitivt ett uppsving.

Bloggen finns kvar, inläggen kommer att komma. Det är bara lite svårt att komma åt en dator för tillfället. Ni får ha överseende så länge, jag hoppas att ni finns kvar - på återseende!

Nu är jag så less på livet.
Jag orkar inte mer!!

(Men jag ska fortsätta kämpa, jag lovar.)