I stilla vatten simmar de största gäddorna
Snart är det två år sedan. Jag flyttade till en ny stad för drygt ett år sedan. I ungefär ett halvår har jag faktiskt känt mig trygg.
Jag går på stan utan att vara rädd. Jag kan vara ute sent, jag kan lämna dörren olåst och jag kan handla i mataffären utan att behöva ha uppsikt över de andra kunderna.
Det finns människor som tycker om mig. Människor som vill tillbringa tid med mig. Det finns människor som bryr sig och hjälper mig.
Ändå finns alla känslor och tankar kvar. De har bara inte ett så tydligt fokus längre. Allt det där hände förut, det händer inte nu. När det inte längre är farligt på riktigt blir känslorna så mycket svårare att hantera. Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av dem.
Men jag antar att det är först nu som jag har möjlighet att bearbeta. Först nu som jag har möjlighet att komma någon vart.
Jag som tänkte att det bara skulle gå över av sig själv.
Eller hur var det nu..?
Sommarångest
Så fort jag är ute vill jag bara komma hem igen. Så fort jag är hemma önskar jag bara att jag kunde få gå och lägga mig så att dagen äntligen kan ta slut. Man skulle nästan kunna tro att jag inte mår så bra.
Kära som tjära
Det ska vara mysigt. Jag vet.
Det borde vara mysigt.
Jag försöker.
Jag försöker så mycket att jag tror att bröstkorgen ska spricka. Ändå får jag bara panik när han ser på mig sådär.
Jag vet att det egentlgien ska vara bra,
men det känns inte så.
Det borde vara mysigt.
Jag försöker.
Jag försöker så mycket att jag tror att bröstkorgen ska spricka. Ändå får jag bara panik när han ser på mig sådär.
Jag vet att det egentlgien ska vara bra,
men det känns inte så.
Psykfri
Sista dagen på psykiatrin avklarad. Jag önskar att jag hade tyckt att det var roligare. Jag önskar att jag hade orkat hjälpa några fler människor. Jag önskar att jag kunde bjuda på lite mer av min energi.
Men det gick inte.
För mycket gick till icke-fungerande strukturer och dåligt samarbete. För lite energi för att orka brotta mig igenom.
Lyckan av att vara klar med psykiatrin liknar snarast befrielse.
Nu ska jag äntligen få fortsätta vidare!
Men det gick inte.
För mycket gick till icke-fungerande strukturer och dåligt samarbete. För lite energi för att orka brotta mig igenom.
Lyckan av att vara klar med psykiatrin liknar snarast befrielse.
Nu ska jag äntligen få fortsätta vidare!
Sommarväder
Mansgrisar
Det får mig att må illa. Det får mig att vilja slå.
Det får fram alla de där sidorna som jag inte vill kännas vid att jag har.
Det här blogginlägget får mig att vilja lämna mänskligheten en liten stund.
Det får fram alla de där sidorna som jag inte vill kännas vid att jag har.
Det här blogginlägget får mig att vilja lämna mänskligheten en liten stund.
Jag saknar dig mindre och mindre
Att kunna gråta är också viktigt.
Det tränar jag på idag.
Gråt är något vackert. En befriande känsla som är nödvändig. Oundviklig. Ren.
Ren sorg, ren ledsenhet, det är inget svårt. Det är något som är, får vara och går över. Inga känslor eller tankar som drar åt olika håll. inget virrvarr av något som trasslar ihop sig mer och mer. Utan en lugn skogstjärn där allt är stilla.
Tårar är något att vila i. Gråta ut och sen må bättre.
Inte älta. Inte skuldbelägga.
Bara betrakta, acceptera och sakna.
Jag tränar.
Träningsdags
Jag tränar på att göra ingenting. Vara själv och göra ingenting. Att göra ingenting tillsammans med andra människor går bra, att vara själv och göra en massa saker går bra. Men att vara själv och göra ingenting är jättejobbigt.
Massor av tankar finns det som pockar på. Massor av känslor att hantera. Nyttigt men jobbigt.
Försöker att klara bara några minuter. Efter två börjar jag se mig om efter något som behöver städas. Lägger mig på rygg på golvet och tittar i taket. Försöker slappna av.
En melodi far förbi som jag genast måste fånga upp och skriva ner.
Det är svårt. Att känna sig utsatt. Övergiven. Sårbar.
Jag tränar.
Massor av tankar finns det som pockar på. Massor av känslor att hantera. Nyttigt men jobbigt.
Försöker att klara bara några minuter. Efter två börjar jag se mig om efter något som behöver städas. Lägger mig på rygg på golvet och tittar i taket. Försöker slappna av.
En melodi far förbi som jag genast måste fånga upp och skriva ner.
Det är svårt. Att känna sig utsatt. Övergiven. Sårbar.
Jag tränar.
Ännu fler världar
Hur vet man vad som är bäst för sina patienter?
Har patienten diabetes behöver hen insulin, är det hjärtsvikt finns det mediciner. En blindtarm opererar man bort.
Men när det är röster och människor som ingen annan hör. Hur vet man då vad som är bäst? Är rösterna elaka är det väl en sak. Men vem är jag att säga att en persons bästa kompis och ständiga stöd i livet inte finns och bör medicineras bort? Med mediciner som gör hen groggy och hämmad, dessutom.
Klart att patienten inte vill det!
Så vem är jag att bestämma vilken verklighet som ska vara den som är värd att behålla och vilken inte finns på riktigt?
Har patienten diabetes behöver hen insulin, är det hjärtsvikt finns det mediciner. En blindtarm opererar man bort.
Men när det är röster och människor som ingen annan hör. Hur vet man då vad som är bäst? Är rösterna elaka är det väl en sak. Men vem är jag att säga att en persons bästa kompis och ständiga stöd i livet inte finns och bör medicineras bort? Med mediciner som gör hen groggy och hämmad, dessutom.
Klart att patienten inte vill det!
Så vem är jag att bestämma vilken verklighet som ska vara den som är värd att behålla och vilken inte finns på riktigt?
Jag älskar mitt jobb! Egentligen...
I sommarens soliga dagar,vi gå bland psykoser och lagar.
De irrar som helst de behagar,
Vi ylar högt som få: benso, benso!
Varje sommar går Sverige på sparlåga. Så lite arbete som möjligt utförs. Helst med mindre arbetskraft än vad som är beräknat.
Psykiatrin är virrig i vanliga fall. Än värre på sommaren.
Jag som har en lång gedigen erfarenhet på cirka tre veckor räknas som den mest kompetenta. Tveksamma beslut ska fattas på oklara grunder. Alla ögon riktade mot min sträckta rygg i väntan på ett utlåtande.
Mer medicin?
Mindre?
Fortsatt övervak?
Permission?
Hur ska jag kunna veta det!?
Att hantera situationer som jag inte hanterar har jag blivit bra på vid det här laget, som tur är. Trots oreda är det ingen risk att patienterna far illa.
Tröstar jag mig med.
Skulle vara lite trevligt att slippa ha ett dagsverke som tär så förbannat på en bara...
Duktig flicka!
Tidningar, kartonger, plastförpackningar, glas och metallförpackningar. Allt sorterat och inlämnat på sopstationen. Ytterligare ett steg framåt taget i slaget om vardagsrutinerna.
(Det gick jättefort och var jättelätt, ändå känner jag mig otroligt duktig efteråt. Nästan lite stolt faktiskt...)
(Det gick jättefort och var jättelätt, ändå känner jag mig otroligt duktig efteråt. Nästan lite stolt faktiskt...)
Njutbar sommar
Det är sommar och jag mår bra.
Jag har alltid gillat sommaren. Älskar skogen, vattnet, himlen, luften. Men avskyr ensamheten, ångesten inför att alla åker bort, alla aktiviteter upphör.
Nu har nästa halva sommaren gått och ångesten håller sig fortfarande på en hanterbar nivå. Jag trivs. Jag har lagom mycket att göra. Jag hinner vila men känner ändå att jag är med i ett sammanhang.
Det går framåt! :)
Jag har alltid gillat sommaren. Älskar skogen, vattnet, himlen, luften. Men avskyr ensamheten, ångesten inför att alla åker bort, alla aktiviteter upphör.
Nu har nästa halva sommaren gått och ångesten håller sig fortfarande på en hanterbar nivå. Jag trivs. Jag har lagom mycket att göra. Jag hinner vila men känner ändå att jag är med i ett sammanhang.
Det går framåt! :)
