Anmälningsplikt

Är det ofta man måste göra en anmälan till socialen på sina patienter?

Det vet jag inte, jag är för grön för att ha en uppfattning om det. Det här är den första patienten jag är involverad i som anmäls till socialtjänsten. Jag kan tänka mig att det är vanligare inom specialiteter som t ex psykiatri (både vuxen och barn) eller barnmedicin/-kirurgi.



Är det någon av er andra som har en bättre uppfattning?

Hej Maskrosen! Du sände den här frågan vidare till mig. Nej, inte är det så vanligt. Men det händer nu och då. För mig som barnläkare är det en välbekant situation. Och vi brukar påminna våra vänner inom vuxendisciplinerna, t ex psykiatrin, om att de har samma anmälningsplikt som vi. Viktigt är förstås hur det sker. Jag har lärt mig att öppenhet oftast lönar sig bäst - alltså inte anmäla bakom ryggen på patienten. Noga förklara varför - att det handlar om omsorg om både barn och förälder. Visst får man vara beredd på både förtvivlan och ilska. Men det stora relationssammanbrottet kommer om man smyger med vad man gör, och det sedan uppdagas. Flera gånger har jag fått kommentar i efterhand av typ: "Ja, jag blev urförbannad på dig då. Men du var i alla fall ärlig."

Jag är lite stressad så eftertankarna kanske kommer vid ett annat tillfälle. Min spontana tanke när jag läste ditt nya inlägg är ändå att man alltid måste ha barnets bästa som målsättning. Det är klart att mamman blir arg, men hennes känslor behöver inte ha med barnets bästa att göra.

Det är just barnets bästa som gör att det fortfarande känns rätt. Även om jag inte kan låta bli att få lite dåligt samvete över vad vi tvingar mamman igenom.

Dessutom känns det lite hemskt att det kan vara bäst för barnet att bli flyttat från sin mamma. Att livet kan vara så gör mig ledsen.



Samtidigt vet jag att man kan göra ännu större skada genom att inte anmäla då man borde ha anmält. Man kan inte låta bli bara för att man vill att livet ska vara något det inte är.

Nej, jag tor det är där pudelns kärna ligger. Man måste VÅGA se att livet ibland är fruktansvärt. Vissa saker kan man inte släta över, utan då måste drastiska åtgärder till. Det är ju jättesvårt, jag vet med mig själv att jag gärna försöker hitta ursäkter åt andra, just för att jag inte orkar ta in sanningen.



Samtidigt är det viktigt att inse att det är sunt att tycka att det är jobbigt att vara den som anmäler. Det är om man inte tycker det är jobbigt man ska bli orolig. Ytterligare en svår aspekt av livet - jag blir en bättre människa av att må dåligt för saker jag tycker jag måste göra. Jag vet inte hur man hittar en lagom balans mellan att behålla sin mänsklighet och inte ätas upp av den. Det kanske är något man lär sig på vägen. Svårt.

Hej Maskrosen!



Jag är glad att du ställde frågan till mig. Vi har för det första en oinskränkt SKYLDIGHET att anmäla MISSTANKE om att barn far illa (enl socialtjänstlagen. Det gäller ALL offentliganställd personal i vård, skola, barnomsorg.

Jag personligen har gjort det etiska ställningstagandet att vi måste hjälpa föräldrar att bli bättre föräldrar och att barn ska kunna kräva/förvänta sig skydd och en begriplig uppväxtmiljö. Det måste finnas en förutsägbarhet i små barns liv.



En mamma som injicerar knark, tar amfetamin, super kan alltid bli en bra mamma - men så länge missbruket pågår - så kommer barnet alltid i andra hand. Drogen är starkare. Jag tycker att ni ska vara stolta över beslutet och handlingen! Alldeles för ofta glöms barnens existens bort när föräldrar läggs in på psyk eller för någon allvarlig sjukdom. Hemma kan det finnas ensamma barn - utan stöttning.



Jag hoppas att du lär dig av detta att det inte behöver vara så farligt att anmäla... Oftast betyder det inte att barnen blir omhändertagna. Alldeles för sällan - kan jag ibland känna. Vi kan anmäla både två, tre och fyra gånger innan ens en utredning kommer till stånd inom soc. Det scenariot är mycket mer frustrerande - att se barn ha en bristfällig trygghet, försummande föräldrar (som struntar i att ge barn mat, tvätta dem , ge medicin) eller som låter barnen leva rövare medan de själva är upptagna med annat.



Målet är en generation trygga, harmoniska individer - som finner anledning att lita på andra människor. Vi vuxna i vården kan spela en avgärande roll för dem - genom att ta ställning.



KANSKE kommer även denna drabbade mamma tacka er en dag - för att hon blir drogfri av motivationen att få återförenas med sitt barn... Saknas den motivationen - ska barnet ha den trygghet det förtjänar - av sin födslorätt - att blivit född till denna värld utan val i frågan.



Kristina



PS. Lägger till din blogg så kan jag följa din utveckling.