Är detta den bästa guidningen jag har lyckats ordna för mitt liv? En salig röra och en klämkäck uppmuntrande kommentar.

Sommardeppen börjar dra igång.

Kompisarna försvinner på resor med människor som betyder något. Kvar blir jag. Ensam. Jag betyder inte tillräckligt mycket för att spendera viktig tid med.

Dags att opponera sig!

Det finns mer i livet än arbete, men jag har i alla fall ett arbete! Snart har jag dessutom en examen. Arbetsutsikterna ser bra ut, jag vet vad jag vill bli när jag blir stor. Jag har en egen lägenhet, jag har vänner som bryr sig. Jag har en familj som finns där för mig. Jag är på god väg att reda upp det enländiga eländet.

Kämpa emot för allt vad du är värd, Maskrosen! Det kommer att gå bra det här!

"Skulle du kunna ta ett CRP på patienten på 4:2" sa jag när jag mötte sköterskan i korridoren.
"Nej, det får du göra själv. Jag har inte tid att passa upp på dig!" svarade hon och sprang vidare.

Jag blev så paff att jag letade reda på provtagningsrör i rena förskräckelsen. Tur att jag jobbat som undersköterska tidigare och visste hur man gör.

Antagligen hade det varit bättre att stå på mig, men den möjligheten slog mig först efteråt.

Helgen har varit underbar! Lugn och ro, trevliga människor, mycket skratt. En storhelg med lagom mycket aktivitet, mycket sömn, matfrossa.

Det känns bra att kunna ta vara på tiden. För inte länge alls sen var det en omöjlighet. Var tvungen att aktivera och förtränga vad jag än gjorde.
Nu har jag lärt mig att bara vara. Utan att allt det onda tar över.

Framsteg! :)

Knepiga beslut är alltid knepiga. Hur man än gör. Men vissa beslut önskade jag ändå att jag fick välja själv när jag skulle ta. Att bli påtvingad livsbeslut gör beslutet ännu mer ångestladdat. Nu ska det dessutom gå fort. Hua!

Tankarna går inte ihop. Jag kan inte riktigt förstå. Tänker mig att jag ska skriva, men vad var det nu jag skulle skriva?

 

Plötsligt blir bilden en till, radavstånden är dubbla. Vad har jag gjort för att få det så?

 

Varför började jag inlägget? Jag vet att jag hade en tanke när jag satte igång, det vet jag bestämt. Hade det något med apelsingrodan att göra? Antagligen något symboliskt, hon är ju sån.

 

Får man vara förvirrad? Eller är förvirringen något man bör hymla med och göma under rocken?

 

Nä, nu sover jag i stället!

Jag tycker om att bli berörd. Jag tycker om att känna.

Allt det hemska har lärt mig att koppla bort. Stänga av. När omvärlden blev för tung för att orka med tryckte jag på knappen och så fanns inget kvar. Bara tomt.

Just då: nödvändigt.
Nu: vedervärdigt.

Jag vill känna. Jag vill ryckas med. Jag vill glädjas och förfasas. Jag vill gråta, jag vill älska.

Ibland kan jag få en instinktiv lust att provocera mig själv mot det hemska. Tvinga fram känslorna. Trakassera mig själv så som syskon kan reta gallfeber på varandra.

Bara för att känna. Känna något.
Istället för inget.

Värre än ångesten är att inte känna alls.

 

 

Inga mardrömmar, ingen ensamångest, ingen matleda. Helgen har enbart bestått i nöjd trötthet och aktiviteter som gör mig glad. Av bara farten blev det lite tvättat också.

 

Andra tankar var nyttigt för mitt huvud.

Vad är det som låter?

Ett konstigt rytmiskt ljud fick mig att lyssna vid vädringsluckorna, brevinkastet, de olika hörnen av lägenheten. Frenetiskt rusade tankarna för att koppla ihop associationer. Hade jag hört det förut? Kan jag komma på vad ett sånt ljud skulle kunna användas till?

Efter några minuters lyssnande och funderande insåg jag att jag själv var boven till tickandet. Ljudet kom från köket. Matklockan. Middagspajen som stod i ugnen. Så var det, just ja.

Förvirringsgraden är ett tydligt mått på den senaste veckans kraftansträngningar.
Nu är jag väl förtjänt av sol, sovmorgon och bara vara.

Första veckan avklarad! :)

Inte kändes det bra att tvingas skriva dödsbevis andra dagen på jobbet. Leta reda på papper för att lära sig hur man gör, prata med ledsna (men väldigt tacksamma) anhöriga och skriva en lång slutanteckning.

Dagens arbete har varit lugnare. Vandra runt mellan rummen på avdelningen, lyssna på hjärta och lungor, skriva lite remisser, ordinera prover. Allt i min egen takt och med överläkaren inom räckhåll.

Humöret svänger i takt med arbetsbelastningen. Emotionell berg-och-dal-bana.

Idag har nästan alla patienter överlevt.

I morgon bär det av. Den "nya" bussen till det "nya" sjukhuset.
Det nya jobbet.

Med en ny titel.

Maskrosen, underläkare.
I morgon är det dags!

"Doktorsväskan" färdigpackad. Stetoskop, EKG-linjal, pennor, kom-ihåg-lappar, antibiotikalathund...

Snart drar det iväg!

Människor som har ett större självförtroende än de förtjänar får mig att bita ihop käkarna lite hårdare och hålla andan någon sekund för att slippa säga det som först ramlar upp i huvudet. Människor som beter sig som att de kan och vet trots att de egentligen hittar på. Människor som av omgivningen uppfattas som auktoriteter.

Rädslan att hamna där själv får mig att tänka en gång till. En dag kommer jag att stå som en erfaren läkare som förväntas kunna. Även det jag inte kan. Även saker som inte ens har med medicin att göra (logiken följer inte, men så är det tydligen).
Kommer jag då att ha tillräckligt med självinsikt och inre styrka för att inte plocka fram den myndiga rösten som inger förtroende?

Att människor till och från har fel då de tror att de har rätt stör mig inte. Det jag retar mig på är människor som har den strategin som vana. Människor som inte ens bryr sig om att försöka ta reda på vad som är rätt.
Jag fortsätter att kämpa för att slippa hamna där.

det finns bara vackra kläder.

Eller hur var det nu?

Det drastiska fallet i besöksstatistiken tolkar jag som att ni har varit ute och njutit av det fina vädret istället för att sitta framför datorn. Ett klokt val en dag som denna. Själv har jag gjort bikinidebut idag.

Nu väntar en kortvisit i hemstaden innan det är dags för allvaret. Än så länge känns det på behörigt avstånd.

Jag fick nys om en underbar hemsida. Samlade goda gärningar. Visserligen en reklamkampanj, men väl värt en tanke ändå.

Många har noterat att vår värld präglas av negativa nyheter. Att en nyhet till och med ofta måste vara negativ för att räknas som en nyhet. I protest har det dykt upp tidningar och böcker om goda nyheter. Genom att främja det som är bra blir människor på bättre humör, vi får ett bättre kollektivt självförtroende och blir vänligare mot våra medmänniskor. Rapporter om goda gärningar föder goda gärningar.

Låt dig inspireras!

Kunskaperna ligger placerade i högar i huvudet. Listorna är uppradade. Äpplet är inhandlat, godiset utvalt med omsorg. Extrapennan nedpackad.

Nu är jag redo!

Ibland kan man undra.

Många uttrycker sig med pondus i rösten. Hela kroppspråket visar på trovärdighet.
Men vad är det de säger? Hur vet de att det stämmer? Hur mycket är fakta på riktigt?

Ganska många gånger är dessa tunga påståenden lika påhittade som Törnrosa.
Hur ska man lära sig att se skillnad?