Sparsamt nyanserad röst vaggar mina tankar in i dvala. Pennan får ner några krumelurer innan jag bestämmer mig för att det inte är någon idé. Visst är det intressant, men min hjärna klarar inte att vara koncentrerad så lång tid i sträck. 
  Föreläsningar var något som ramlat ur min begreppsvärld under sommaren. Jag anar en kontur av något jag tidigare varit van vid. Antar att jag kan komma undan med att kalla det startsträcka.

Rolf Hillegren, kammaråklagare, har blivit en följetong i SvD och annan media. Det har skrivits en mängd om och av honom. I tisdagens "Debatt" i SVT diskuteras hans uttalande. ("När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse." - hämtat från svd.se)
  Skrämmande och kloka kommentarer flyger genom luften i en salig röra. Vår svenska lag bör inte främja att oskyldiga döms, det betyder inte för den skull att alla de som inte döms är oskyldiga. Det kan vara möjligt att det inte går att lagstifta så att alla våldtäktsmän/-kvinnor döms. Kanske inte ens så att de flesta döms.
  Att därifrån gå till att den handling de har drabbat andra med är okej är ett stort kliv att ta. Juridik och etik behöver inte alltid vara samma sak.

Det är aldrig okej att ge sig på någon mot dennes vilja. Oavsett vad det handlar om. Detta rent etiskt talat. Jag har ingen juridisk utbildning. Den sidan kan jag bara ha åsikter om, ingen fakta. Etiken däremot är jag mer bevandrad inom. 
 
Det är möjligt att jag är partisk. Det är möjligt att jag har fel. Men jag tycker att det är ett större problem att många (de flesta?) kvinnor och män som utsatts för våld inom hemmet inte tas på allvar, än att det finns människor som döms i onödan. Även om man självklart inte ska sträva efter att sänka bevisbördan så att oskyldiga döms.
  Går det inte att bevisa går det inte heller att döma. Så långt är jag med. Men jag står fast vid att detta inte behöver betyda att personen i fråga för den saks skull är oskyldig.

Till er män och kvinnor som utsatts/utsätts för våld i hemmet: stå på er! Det finns människor som tror på er! Kämpa på!

Förnekar det till dumdristighet, men visst är det så.

Om någon sparkar en på smalbenet under en fotbollsmatch kan det hända att man bryter det. Oavsett om det är rättvist eller inte är det då den som blivit sparkad som måste åka in på akuten, kanske opereras, gå med gips och sen ägna sig åt envis uppbyggnadsträning. Inte den som har sparkat.

Samma sak här. Oavsett om det är min skuld eller inte så är det jag som nu mår dåligt. Jag måste låta det få ta tid att läka. Jag måste tillåta mig själv att vara trasig.

Men jag vill inte!!

Jag menar inte att jag ska sitta i ett hörn och tycka synd om mig själv. Jag menar att jag måste inse att det är okej att jag mår som jag gör. Det gör mig inte till en svagare människa. Jag kan fortfarande vara en bra fotbollsspelare, men med ett gipsat ben. Jag kan fortfarande vara stark, även om jag inte är det just nu.

Jag vill skriva något smart och intellektuellt. Idag är det omöjligt. Funderar på att inte skriva något alls i stället. Har man inget att säga är det väl bättre att hålla tyst?

Semester mår hjärnan bra av.
Sägs det.

Min hjärna håller inte med. Jag gillar att få fundera och klura. Jag gillar att ha saker att göra. Det betyder säkert att jag förtränger och att jag borde lära mig att göra ingenting.

Hur gör man ingenting?

Alltid är det något på gång. Kanske inte planerat, kanske inte alltid det man borde göra. Men visst gör jag alltid saker. Tips mottages tacksamt!

Träningsdags! Nu ska jag göra ingenting ett tag.

Idag har jag lyssnat på Morgan Allings program från Sommar i P1. Om ni inte har gjort det än rekommenderar jag det! (En länk till 30-dagarsarkivet, Morgan pratade den 25 juli.)

Han berättar om sin uppväxt. Fosterfamiljer, misshandel och en ständig kamp efter uppmärksamhet. En vän fann han i grannen. När han träffade grannens mamma nu i efterhand berättade hon de hemska orden:
  "Vi hörde hur ni skrek. Men vad skulle vi göra?"

När man är utsatt känner man sig ensammast i hela världen. Man tror att ingen annan vet, ingen annan förstår och ingen annan kan hjälpa. Att då i efterhand få höra att någon sett och förstått, men inte gjort något. Det är vidrigt! Det är ett stort svek från vuxenvärlden. Att ingen ens sagt något! Så enkelt som att "jag ser att du har det tungt". Då finns det åtminstone!

Finns det någon i er närhet som inte verkar må bra - visa att ni ser! Bara det gör stor skillnad!

Finns där för de människor runt omkring er som kan behöva ett vänligt ord!

Misstänker ni att ett barn far illa - anmäl det till soc! Snälla, blunda inte!
  Det är svårt, jag vet. Men man gör en stor björntjänst om man låter det hela rinna förbi. Misstänker ni något så finns det något. Det kanske inte är samma sak som ni tror, men något är det och sannolikheten att stöd behövs är stor. Barn behöver vuxna som ser. Barn behöver någon som är vuxen åt dem så att de själva slipper att vara vuxna.

Ser ni något så låt det finnas! Ensamheten är värre än allt annat!

Att sluta på arbetssplatser är något man borde göra oftare.

Jag menar, idag gick det upp för folk på avdelningen att det här är min sista vecka. Vad mycket beröm jag fick plötsligt! Varenda en letade reda på mig och berättade hur tråkigt det var att jag skulle sluta, hur bra jobbet hade varit när jag var där. Hur nöjda patienterna har varit, hur nöjd personalen och cheferna har varit. Var jag än vände mig kom en komplimang flygande.
  Tänk om alla dagar på jobbet hade varit lika självförtroendehöjande! ;)

Idag var jag på apoteket (ett test för att se om jag kan gå till jobbet i morgon). Kroppen orkade som vanligt, inget illamående. Jag är nog redo.
  Men ett annat mål för färden hade kanske varit klokt.

Jag har sällan känt mig så sjuk som när jag kommer ut från apoteket med en hel kasse mediciner.

Så sjuk är jag faktiskt inte. Men visst blir det en del. Pollenpiller. Värktabletter. Eksemsalvor. Sovtabletter. Magmedicin. Gladpiller. Lugntabletter. Astmamediciner.
  OIika sorter för olika tillfällen.

Men jag tänker fortsätta hävda att jag inte är sjuk. Trots den gedigna högen med recept...

För en mer utförlig redogörelse hänvisar jag till Ernst Billgrens bok med samma namn.

Mer specifikt har jag under mitt slösurfande under dagen trillat in på "sommarskrivarna" på Newsmill. I torsdags var det Anna Odell som skrev. Hon skriver om sitt liv, hur hon till slut landade på Konstfack och hur hon upplevde det som hände på Liljeholmsbron i Stockholm under våren då hon spelade psykotisk.

Hon har rätt i att en del människor bemöts uruselt inom psykiatrin. Hon missar däremot att de flesta som jobbar inom psykiartin är beundrandsvärda människor med stor respekt för sina patienter.
  Hon har rätt i att man är i en enormt utsatt situation som patient på psyk. Allt man säger kan ifrågasättas och lätt sopas undan med "du vet ju inte riktigt vad du pratar om, du är psykiskt sjuk" och sen är inget man har varit med om verklighet längre. Det hon missar är att man ändå inte kan bete sig hur som helst, trots psykist sjukdom. Trots att man inte förstår bättre just då.
  Hon har rätt i att det här är något som bör diskuteras. Men var detta verkligen rätt sätt att lyfta fram frågan? Har inte diskussionen fokuserat mer på Anna Odell och huruvida hennes agerande var rätt än på vården, respekt och psykisk sjukdom? Liknar det inte "vad-var-det-jag-sa" i jätteformat? En knäpp på näsan till psykiatrin för gammal personlig kränkning.

Anna Odell kände sig säkert kränkt när hon vårdades för sin riktiga psykos under nittiotalet. Det är synd. Speciellt om det hade kunnat undvikas. Men det är ett fall. Ingen studie i världen skulle kunna kallas väl genomförd med endast en försöksperson.
  Självklart finns det fler som har blivit dåligt bemötta inom psykiatrin. Självklart finns det brister inom psykvården. På vissa håll stora brister.

Men man kan inte bete sig hur som helst för det.

När jag själv inte har vett nog att vila tvingar kroppen mig till det. Kanske borde jag ha förstått tidigare.

Under morgonen fick jag återigen fundera på magsjuka vs panikattack. Illamående. Skakis. Lite ont i kroppen. Hjärnan ville inte riktigt vara med. Huvudet värkte.

Jag la mig en stund på soffan i personalrummet.
Andas lugnt. Försökte tänka på annat. Vänta på att det skulle gå över.

En sköterska kommer in och utbrister:
"Men du ser ju ut som ett spöke!"
Grönvit kan man väl inte bli av en panikattack? Eller..?

Några minuter senare stod jag böjd över toaletten.

Den här gången var det ingen panikattack. Snabbt togs en temometer fram. 40,2 grader. 
Marsch hemmåt.
En vänlig kollega skjutsade mig så jag slapp den långa bussfärden med en plastpåse i knät.

Nu är jag ynkligare än någonsin och ska bädda ner mig under täcket. Fryser trots sommarhettan. Kroppen fick som den ville. Sannolikt blir jag liggandes stilla i sängen ett tag. Det ska bli riktigt skönt!