Äntligen lite ilska

Under helgen fick jag ett mail som gav mig anledning att fundera kring anmälningplikten en vända till.

Jag förstår varför anmälningsplikten vid barnmisshandel finns inom sjukvården, jag tycker till och med att det är rätt. Det behöver däremot inte betyda att jag tycker att systemet är bra. Bara att jag inte lyckas fundera ut något bättre.

Det hela grundar sig i mitt tvivel på att det alltid är bra att involvera föräldrarna i vården kring barnet. I en fungerande familj med fungerande föräldrar är jag övertygad om att det i längden är bra med involverade föräldrar. Men det finns faktiskt familjer där det inte är så. Det finns faktiskt familjer där barnen skulle må bättre av att slippa tvånget på att allt ska delas med föräldrarna. 
  Att barnen inte vågar berätta hur det går till hemma av rädsla för vad som händer när man då kommer hem är klassisk. Man ska lita på och berätta. Säger de. Men så bryter de förtroendet och berättar för föräldrarna: "Lisa berättade faktiskt att..." Många blåmärken i betalning blir det då.

Jag blir så arg! Arg på systemet för att det inte kan fungera bättre. Arg på mig själv för att jag inte hade vett nog att stå på mig och säga ifrån. Arg för att jag inte förstod bättre än att tro att jag var värd det.

Kämpa på där ute! Jag tänker på dig!

Kommentarer
Postat av: kandidatpappa

Ja, vad säger man? Jag är gammal socionom, jobbade som socialsekreterare några år efter min examen i början av 80-talet. Jösses, vilka interiörer man fick insyn i. Och det mesta missade man väl! Stackars barn, stackars föräldrar. Dåligt med kunskaper, resurser och fantasi(!?) hos oss. Rättssäkerheten (för föräldrarna) var stark. Som 25-åring fick man företräda kommunen i läns- och kammarrätt och hade slipade jurister som föräldrarnas ombud. Ibland var de lika svåra mot barnets rätt fast de var barnets ombud. Kollegor frän soc säger nu efter en massa år:"Jag mår sämre av det jag inte gjorde, än av det jag gjorde".

Du blir en bra doktor, det känns när man läser din blogg. Håll huvudet kallt och hjärtat varmt! Och som min gamla arbetskamrat sa : "det viktigaste jag lärde mig på läkarutbildningen var: Vänd på liket - det kan sitta en kniv i ryggen!" Inga fördomar, alltså - men förkunskaper och förstånd är nödvändigt!

(hoppas att jag får fortsätta läsa din viktiga blogg? fast jag väl är en stalker...)

Må för övrigt dina dina frukostar bli lika ljuvliga som mina! Ska tänka på dig i morgon vid för min del allt för tidiga frukost vid 6-tiden!

2009-05-26 @ 21:19:27
Postat av: Maskrosen

Visst är det så att det mesta undgår "allmänhetens" vetskap. Det är svåra situationer, så det är nog svårt att hantera det utan att det blir fel någonstans... Jag tror precis som dina kollegor att man ofta kan ångra att man inte ingrep. Det är klart att man ska tänka igenom det noga - en anmälan till soc är inget man ska skicka iväg "på rutin" - men när man väl kan motivera varför man tycker som man gör är det dags. Tycker jag.



Tack för dina fina ord! Jag är i en period av tvivel i och med att jag snart ska pröva mina kunskaper på riktigt, så det känns bra att få höra att man är lämpad. :)



Självklart får du fortsätta att läsa min blogg. Välkommen tillbaks! ;)

2009-05-27 @ 22:47:31
Postat av: kandidatpappa

Tack!

2009-05-31 @ 22:01:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0