En dag som börjar på S

Sol, sovmorgon, sötsaker, skön musik...

Det finns många bra ord på S! :)

Flashback

Lite för nära. Bara lite, men tillräckligt.

Han tänkte säkert inte ens på det. Klev på bussen, satte sig bredvid mig och pratade med sin kompis på andra sidan gången. Men han satte sig för nära. Hans lår tryckte lite för hårt mot mitt. Hans arm lite för hårt mot min axel. Jag andades djupt, försökte tränga undan paniken. Tittade ut genom fönstret. Men det gick inte. Bilderna dök upp. Blixtsnabba foton far förbi. "Det är inte nu, det var då, det är inte nu, det var då, det är inte nu, det var då..."

Det sitter i kroppen. Kroppen minns mer än huvudet. Hemska ilningar styr över tankarna. Vill bara skrika RÖR MIG INTE!! Men det anses ju inte vara normalt... Inte på bussen. Inte nu. Då. Men inte nu. Inte överreagera. Det här kommer att gå bra. Åka buss går bra.

Och det gjorde det. Jag kom fram till slutstationen. Jag gick av bussen. Jag gick upp till sjukhuset. Det gick bra. Men han satt för nära, utan att ha en aning om det.

Vuxenvärld vs barnvärld - vilken vill du tillhöra?

På väg uppför backen mötte jag en pappa. Halsduken flygandes efter, mobilen mot örat och stressen intensiv i ögonen. Springandes nedför mot bussen som just körde in på hållplatsen.

I den skakande vagnen satt en ettåring. Glittrande ögon, armarna i vädret och många tänder synliga. Racerbil!!

Modiga läsare!

Flera mail har landat i min mailbox. Tack för att ni skriver! Även om det är hemskt att läsa vissa mail. Flera stycken har hört av sig med sina historier. En del bara för att berätta, andra för att be om hjälp. Hur gör man för att få hjälp?

Tyvärr finns det inget enkelt svar på det. Det beror på i vilken situation man är. Bland mina länkar finns några ställen man kan höra av sig till. Läs ingenom dem och se om något passar!
  Så länge man går i skolan finns alltid skolsköterskan. Hon ska ha möjlighet att hjälpa en vidare. Man behöver inte berätta allt på en gång. Det viktigaste är att ta sig dit. Sätt dig ner på stolen, säg att du behöver hjälp, så kommer hon att hjälpa dig få ur dig resten.
  På kvinnojourer brukar det finnas möjlighet till ett antal kuratorsamtal, på vissa vårdcentraler likaså. Man måste bara börja någonstans. Man måste våga visa någon att allt inte är som det ska. Även om man inte vågar eller vet hur man ska börja måste man visa för någon att det finns något att luska i.

Är man ung tror jag att det är viktigt att hitta någon vuxen att anförtro sig åt. Lärare, tränare, kompisars föräldrar... Vem som helst, bara man slipper bära det tunga ensam. Att få ur sig orden är ett stort steg. Ni som har skickat mail till mig har satt det på pränt. Modigt!!

Det finns många människor där ute som är villiga att lyssna. Leta efter dem och håll hårt i dem när ni har funnit dem!

Jag känner mig hedrad över att få dela era historier. Hjälper det dig att skriva får du gärna höra av dig! Skriv till maskrosblogg@live.se

Framgångsrecept på torpet

"Gör det människor ber dig, men gör det lite bättre än de förväntar sig"
 - Ernst Kirchsteiger i Babben & Co berättar om sitt framgångsrecept

Lyckat eller inte?

Ytterligare en kurs avklarad. Denna gång utan att ha pratat med kursledningen. Jag har försynt smitit iväg till mina terapitimmar en gång i veckan utan att bli upptäckt.

Känslan av att ha lyckats är nära.

Innan irritationen tar över.
Varför ska jag känna att jag har lyckats när jag smiter som en skolkande gymnasieelev? Jag vill tro att jag lever i en vuxenvärld. En värld där man kan prata och resonera med dem som finns omkring en. Att de som sägs vara till för mig också hjälper mig. Jag vill tro att det anses moget att ta ansvar och att viljan att lösa sitationen är uppskattad.
Ibland är kursledningen vettig, men det går aldrig att veta på förhand. Jag orkar inte ta den striden på vinst och förlust varje ny kurs. Den här gången lät jag bli, det gick bra. Får se hur jag gör nästa gång...


Pseudoplugg

Pluggdags. Men jag kommer inte riktigt igång. Har gått och dragit på det i några timmar nu.

Plötsligt skriker blommorna efter vatten, gruskornen på dörrmattan växer och tvätten börjar klätta ut genom badrumsdörren. Det måste bara åtgärdas på en gång. Boken jag läser nu är så spännande, måste bara läsa några sidor. Och så hade jag faktiskt lovat att ringa en kompis. Bäst att göra det också innan jag fastnar vid plugget...

Men nu har jag genomskådat mitt eget pseudoplugg. Det här inlägget blir det sista jag gör innan jag börjar. På med lite bra musik, en kopp te står redan på skrivbordet. Kom igen nu! Nu kör vi!!

Ojdå

Insåg precis att flera av er skrivit kommentarer som jag missat att godkänna för publicering. Ledsen för det! Nu är det åtgärdat. Känner du att du har saknat din kommentar, titta nu igen. Saknar du den fortfarande skriv gärna igen så ska jag ta reda på var det går snett.

Jag blir jätteglad när någon av er har skrivit en kommentar! Fortsätt gärna med det!


Påsklov

Så var det sånt där lov igen... Fint väder i alla fall. Jag har suttit en stund på gräsmattan och inbillat mig att jag har trevligt.

Nu när jag är ledig blir rutinerna ännu viktigare för att jag ska få livet att hålla ihop. Frukostprojektet går framåt. Jag börjar få in vanan att sitta vid köksbordet, dricka ett glas juice och läsa tidningen. Snart kanske jag kan festa till det med en macka också... ;)
   Städa, diska, tvätta. Studentlivet är så glamoröst!

Pluggböckerna nyttjas lagom mycket. En jour ska jag gå under lovet (så slipper jag ta en helg till det senare). Hälsa på en kompis några dagar hade jag också tänkt få tid med.  Jodå, jag ska nog överleva det här lovet. Kanske till och med njuta lite över att vara ledig...

Glad påsk!


Mycket påskgodis ska det vara! Och god mat. Hoppas att ni alla har någon trevlig människa att dela helgen med!

Vardagsmänniskor

Det börjar väl bli dags att ge ifrån sig lite livstecken här. Fönar håret i vinddraget av dagarna som flyger förbi...

Idag delade de ut glass vid stationen när jag morgontrött lommade förbi. Glass till frukost... Ändå kunde jag inte låta bli att ta en. Sen satt jag på bussen och skämdes. Glass till frukost! Blev lite full i skratt över att jag satt där och skämdes inför bussresenärerna som jag inte har en aning om vilka de är, egentligen. Som att de skulle bry sig!
 
Jag noterade även att hon med den knall-lila, gosiga halsduken har bestämt sig för att det är vår och bytt till en ljusgrön lite tunnare sjal. Den lilla farbrorn med käppen var inte på bussen idag, hoppas att allt är okej. Tvååringen med mamma och hund har bytt favoritsång från Imse vimse spindel till Bä, bä, vita lamm.
  Flera av dessa människor träffar jag oftare än några av mina vänner. Varje dag väntar vi vid busshållplatsen, åker åt samma håll. Ändå känner vi inte varandra. Mötte en av dem på H&M och fick en intensiv känsla av att vilja säga hej. Men det går ju inte. Så får man inte göra. Vi känner ju inte varandra! Delar vardag, men inte liv.

RSS 2.0