Logik i spillror
Nu är det andra gången på kort tid som jag fått höra det argumentet, och ännu fler gånger tidigare. Denna gång av en läkare som börjar närma sig pensionsåldern. Respekterad, kunnig och ett gott föredöme.
Klok.
Det jag försöker säga är att hon borde veta bättre.
Ändå kommer orden ur hennes mun:
"Men! Jag valde det ju själv. Det är mitt eget fel. Jag lät honom ju. Hade jag inte gjort det hade han slagit mig. Så jag lät honom. Jag får skylla mig själv."
Hade jag inte gjort det hade han slagit mig.
Jag valde det ju själv.
Den händelse hon pratade om utspelade sig för fyrtio år sedan. Ändå tror hon fortfarande på allvar att hon valde att låta någon våldta henne. Eftersom han hotade henne.
Hon tror fortfarande på allvar att det var hennes fel.
Är det inte galet?!
Det värsta är att jag har hört precis samma argument flera gånger från olika personer. "Jag valde ju själv att det skulle bli så, annars hade han gjort mig illa."
Hur är vår mänskliga hjärna funtad för att kunna ställa till med sådan logik? Uppenbarligen är det inte en ovanlig reaktion. Att många människor som varit utsatta för jobbiga saker klandrar sig själva kan jag förstå. Men just argumentet att de "valt" det själva under hot...
Kanske måste en skärma av sig, för att verkligeheten är för svår att ta in. Kanske känns det lättare för stunden att tro att en själv har gjort ett val snarare än att någon annan har kränkt ens integritet så enormt.
Men i längden är det destruktivt. Det är jag helt övertygad om.
Jag hoppas innerligt att ni allihop hör hur trasig er logik är. Det är inte ert fel! Ni hade ett val, men alla alternativen var kränkande och nedvärderande.
Även om du gjorde ett val så var det som hände inte ditt fel!
Klok.
Det jag försöker säga är att hon borde veta bättre.
Ändå kommer orden ur hennes mun:
"Men! Jag valde det ju själv. Det är mitt eget fel. Jag lät honom ju. Hade jag inte gjort det hade han slagit mig. Så jag lät honom. Jag får skylla mig själv."
Hade jag inte gjort det hade han slagit mig.
Jag valde det ju själv.
Den händelse hon pratade om utspelade sig för fyrtio år sedan. Ändå tror hon fortfarande på allvar att hon valde att låta någon våldta henne. Eftersom han hotade henne.
Hon tror fortfarande på allvar att det var hennes fel.
Är det inte galet?!
Det värsta är att jag har hört precis samma argument flera gånger från olika personer. "Jag valde ju själv att det skulle bli så, annars hade han gjort mig illa."
Hur är vår mänskliga hjärna funtad för att kunna ställa till med sådan logik? Uppenbarligen är det inte en ovanlig reaktion. Att många människor som varit utsatta för jobbiga saker klandrar sig själva kan jag förstå. Men just argumentet att de "valt" det själva under hot...
Kanske måste en skärma av sig, för att verkligeheten är för svår att ta in. Kanske känns det lättare för stunden att tro att en själv har gjort ett val snarare än att någon annan har kränkt ens integritet så enormt.
Men i längden är det destruktivt. Det är jag helt övertygad om.
Jag hoppas innerligt att ni allihop hör hur trasig er logik är. Det är inte ert fel! Ni hade ett val, men alla alternativen var kränkande och nedvärderande.
Även om du gjorde ett val så var det som hände inte ditt fel!
Frukost!
Vaknade i alldeles lagom tid helt av mig själv och tänkte "Nu vill jag ha frukost". Så jag gick upp och fick till en ordentlig start på dagen. Första gången det har hänt spontant på väääldigt länge. Sådana förändringar mottas tacksamt!
Hur gammal är man när man är 80+?
På min gata bor en dam. Hon går under namnet "gårdens surkärring".
Alltid muttrandes. Alltid fel. Folk för alldeles för mycket oväsen (dvs öppnar och stänger dörren när de ska ut), temperaturen är aldrig rätt inställd, det luktar från sophuset...
På väg hem från bussen mötte jag henne körandes på vägen. I en ljusblå cabriolett. Hakan i vädret, det vita håret fladdrande efter. Solglasögon.
Cool surkärring!
Alltid muttrandes. Alltid fel. Folk för alldeles för mycket oväsen (dvs öppnar och stänger dörren när de ska ut), temperaturen är aldrig rätt inställd, det luktar från sophuset...
På väg hem från bussen mötte jag henne körandes på vägen. I en ljusblå cabriolett. Hakan i vädret, det vita håret fladdrande efter. Solglasögon.
Cool surkärring!
Nattlig ångest
John Blund vill inte komma. Så jag har gett upp sömnplanerna för en stund. Om jag försöker göra något vettigt kanske jag inser hur trött jag är. Om inte annat så blir jag det till slut.Drömmarna blir värre och värre. Det är bara för att det blir sommar.
En natt utan sömn är inget problem. Man blir trött dagen efter, men kroppen fungerar ändå. Det är när nätterna blir veckor och månader som det börjar bli riktigt illa. Där hade jag inte tänkt hamna igen.
Men en natt är inget problem. En natt är inget att få panik över. Ligger jag och vrider mig och får ångest inför mardrömmarna (förväntansångest enligt psykologerna) kan jag lika gärna kapitulera och gå upp.
Gröna fingrar på gång?
Doktorsblomman har klarat sig riktigt bra! Ni vet, den jag sprang runt och letade efter på sjukhuset. Mycket vatten vill den ha, speciellt nu när det är så varmt. Men än så länge växter den och blir större och större. Jag har till och med fått till ett nytt skott från den! Än så länge verkar även det må bra...
Meningslöst meningsdravel
Jag har hamnat i en fas där allting bara känns meningslöst. Ingen mening att kämpa. Ingen idé att försöka ta mig framåt.
Varför ska jag då skriva här? Varför startade jag en blogg egentligen? Vad trodde jag att det skulle göra för nytta? Varför spenderar jag en massa pengar på terapi när det inte leder någon vart ändå? Varför kämpar jag så mycket med hela livet? Är det verkligen värt det?
Så klart att det är!
Jag vet det. Jag tycker det egentligen. Bara inte just nu.
Men om ett litet tag. Måste bara hålla ut tills det börjar bli meningsfullt igen. Får leva på de små sakerna en liten stund. Solen lyser, det är bra. Morgonkaffet var gott. Jag ska precis börja läsa en ny bok. En ny klänning hänger i garderoben. Kanske ska jag ha den idag. Ska gå en promenad med en kompis senare.
Det måste inte vara meningsfullt varje sekund. Alla minuters kämpande går inte framåt.
Men tillräckligt många gör det.
Kanske blir den här dagen meningslös. Då får den väl vara det. Det gör inget. Jag kommer att kämpa på ändå!
Varför ska jag då skriva här? Varför startade jag en blogg egentligen? Vad trodde jag att det skulle göra för nytta? Varför spenderar jag en massa pengar på terapi när det inte leder någon vart ändå? Varför kämpar jag så mycket med hela livet? Är det verkligen värt det?
Så klart att det är!
Jag vet det. Jag tycker det egentligen. Bara inte just nu.
Men om ett litet tag. Måste bara hålla ut tills det börjar bli meningsfullt igen. Får leva på de små sakerna en liten stund. Solen lyser, det är bra. Morgonkaffet var gott. Jag ska precis börja läsa en ny bok. En ny klänning hänger i garderoben. Kanske ska jag ha den idag. Ska gå en promenad med en kompis senare.
Det måste inte vara meningsfullt varje sekund. Alla minuters kämpande går inte framåt.
Men tillräckligt många gör det.
Kanske blir den här dagen meningslös. Då får den väl vara det. Det gör inget. Jag kommer att kämpa på ändå!
De "svåra" patienterna
Det finns så mycket ursäkter.
"Jag ville inte störa när hon hade besök."
"Han såg ut att sova så skönt, så jag ville inte väcka honom."
"Sköterskan hade precis varit där, så jag tyckte att hon kunde få vara ifred ett tag."
Dåliga bortförklaringar för att en ska slippa att prata med patienten. Eftersom en inte vet vad man ska säga. Eftersom en inte vet vad man ska göra.
Vissa patienter är lätta. Inga kommunikationsproblem, ingen bitterhet, relativt enkla sjukdomsförlopp där det finns något att göra. Dem är det aldrig något problem att hitta tid att prata med.
Men de där svåra... De som kanske inte riktigt förstår. Eller de som inte riktigt hör. Eller de som bara är arga. Eller som bara har ont och inget man gör hjälper. Eller där en vet att det här kommer nog inte att gå vägen, men det har inte riktigt landat hos patienten och dess anhöriga än.
Alltid finns det något att skylla på. Det går alltid att komma på en ursäkt att skjuta upp problemet ett litet tag till. Som att det skulle lösa sig av sig själv då. Som att det inte skulle vara lika besvärligt i morgon.
Jag skulle vilja kunna se patienten, här och nu. Inte styras av min egna känsla av otillräcklighet. Bara att se det onda kan hjälpa. Bara att det finns någon som inte behöver fly kan vara en stor lättnad.
Jag vill inte fly. Men jag gör det ändå.
Insåg jag idag.
Dags att ändra på det!
"Jag ville inte störa när hon hade besök."
"Han såg ut att sova så skönt, så jag ville inte väcka honom."
"Sköterskan hade precis varit där, så jag tyckte att hon kunde få vara ifred ett tag."
Dåliga bortförklaringar för att en ska slippa att prata med patienten. Eftersom en inte vet vad man ska säga. Eftersom en inte vet vad man ska göra.
Vissa patienter är lätta. Inga kommunikationsproblem, ingen bitterhet, relativt enkla sjukdomsförlopp där det finns något att göra. Dem är det aldrig något problem att hitta tid att prata med.
Men de där svåra... De som kanske inte riktigt förstår. Eller de som inte riktigt hör. Eller de som bara är arga. Eller som bara har ont och inget man gör hjälper. Eller där en vet att det här kommer nog inte att gå vägen, men det har inte riktigt landat hos patienten och dess anhöriga än.
Alltid finns det något att skylla på. Det går alltid att komma på en ursäkt att skjuta upp problemet ett litet tag till. Som att det skulle lösa sig av sig själv då. Som att det inte skulle vara lika besvärligt i morgon.
Jag skulle vilja kunna se patienten, här och nu. Inte styras av min egna känsla av otillräcklighet. Bara att se det onda kan hjälpa. Bara att det finns någon som inte behöver fly kan vara en stor lättnad.
Jag vill inte fly. Men jag gör det ändå.
Insåg jag idag.
Dags att ändra på det!
Lindansös inom vården
Ibland är linjen tunn. *En elefant balanserade på en liten liten spindeltrååd...*
Här kommer jag som "lilla doktorn" - Ung, men ser ännu yngre ut. Liten. Tjej. Inte så enormt lång erfaranhet. - och ska vara överhuvud över sköterskor som både är äldre och har mycket mer erfarenhet. Jag ska inge förtroende och gärna utstråla kunskap och stabilitet. Samtidigt ska jag inte trampa någon på tårna.
Inga direkta order. Inleder med "jag skulle gärna vilja..." eller "det skulle vara bra om..." Men jag får inte verka mesig. Jag ska veta vad jag pratar om och inte låta någon köra över mig.
Jag har valt att prioritera. Vissa saker är viktiga. De håller jag hårt på. Då kan jag kompromissa med de andra sakerna.
Jag saknar paraply, men på många andra sätt skulle jag nog klara en match mot cirkusens lindansöser. Jag trillar åt båda hållen flera gånger om dagen, men det blir bättre och bättre. Mot slutet av sommaren kanske jag har hittat lösningen till ekvationen.
Här kommer jag som "lilla doktorn" - Ung, men ser ännu yngre ut. Liten. Tjej. Inte så enormt lång erfaranhet. - och ska vara överhuvud över sköterskor som både är äldre och har mycket mer erfarenhet. Jag ska inge förtroende och gärna utstråla kunskap och stabilitet. Samtidigt ska jag inte trampa någon på tårna.
Inga direkta order. Inleder med "jag skulle gärna vilja..." eller "det skulle vara bra om..." Men jag får inte verka mesig. Jag ska veta vad jag pratar om och inte låta någon köra över mig.
Jag har valt att prioritera. Vissa saker är viktiga. De håller jag hårt på. Då kan jag kompromissa med de andra sakerna.
Jag saknar paraply, men på många andra sätt skulle jag nog klara en match mot cirkusens lindansöser. Jag trillar åt båda hållen flera gånger om dagen, men det blir bättre och bättre. Mot slutet av sommaren kanske jag har hittat lösningen till ekvationen.
På väg åt rätt håll?
Här går jag omkring och inbillar mig att allt är bra. Så kommer hon och frågar hur jag mår.
Det visade sig att på den avdelning jag jobbar nu, jobbar även en sköterska som jag jobbat med tidigare på en annan avdelning. På den tidigare avdelningen fick jag en gång en panikattack. Det ska man inte få när man jobbar på ett sjukhus. Det blev världens kalabalik och alla blev oroliga. Tillslut var jag tvungen att berätta för en av sjuksköterskorna hur det stod till för att få dem att lämna mig ifred.
Denna sjuksköterska jobbar nu på samma avdelning som jag är läkarassistent på.
Då, för flera år sedan, var det nödvändigt att berätta. Nu känns det minst sagt obekvämt att hon vet. Jag som bara vill förtränga. Jag vill dela upp världen. På jobbet mår jag bra, det där jobbiga får jag hantera någon annan gång.
Precis så som jag inte ska göra.
Säkert är det bra att tvingas känna. Men det känns inte bra när allvarliga ögon tittar på mig och säger "hur är det?". Min tillfälliga stabilitet raseras. Känslorna far runt i kroppen och stör tankarna.
Det gör ont att smälta ihop två världar till en.
Det visade sig att på den avdelning jag jobbar nu, jobbar även en sköterska som jag jobbat med tidigare på en annan avdelning. På den tidigare avdelningen fick jag en gång en panikattack. Det ska man inte få när man jobbar på ett sjukhus. Det blev världens kalabalik och alla blev oroliga. Tillslut var jag tvungen att berätta för en av sjuksköterskorna hur det stod till för att få dem att lämna mig ifred.
Denna sjuksköterska jobbar nu på samma avdelning som jag är läkarassistent på.
Då, för flera år sedan, var det nödvändigt att berätta. Nu känns det minst sagt obekvämt att hon vet. Jag som bara vill förtränga. Jag vill dela upp världen. På jobbet mår jag bra, det där jobbiga får jag hantera någon annan gång.
Precis så som jag inte ska göra.
Säkert är det bra att tvingas känna. Men det känns inte bra när allvarliga ögon tittar på mig och säger "hur är det?". Min tillfälliga stabilitet raseras. Känslorna far runt i kroppen och stör tankarna.
Det gör ont att smälta ihop två världar till en.
Vad har du för underkläder idag?
Vita sjukhuskläder. Hur genomtänkt är det egentligen?
Visst, man ser om man har blivit smutsig. Men man ser också allt under kläderna, eftersom de är så genomskinliga. "Idag har överläkaren randiga boxershorts, sjuksköterskan blommiga Y-front och underläkaren string."
Tankarna flyger till kejsarens nya kläder. Alla vet, men ingen låtsas om det.
Mitt i alltihop ska man hålla på sin professionella framtoning. Seriös och förtroendeingivande.
Med gulrutiga hipsters.
"Vi låtsas att du inte kan se mina underkläder, alltså kan du inte det." Allt i enlighet med en treårings logik. Denna förnekelse lever vi alla inom sjukvården med.
Alla ser, men ingen låtsas om det.
Visst, man ser om man har blivit smutsig. Men man ser också allt under kläderna, eftersom de är så genomskinliga. "Idag har överläkaren randiga boxershorts, sjuksköterskan blommiga Y-front och underläkaren string."
Tankarna flyger till kejsarens nya kläder. Alla vet, men ingen låtsas om det.
Mitt i alltihop ska man hålla på sin professionella framtoning. Seriös och förtroendeingivande.
Med gulrutiga hipsters.
"Vi låtsas att du inte kan se mina underkläder, alltså kan du inte det." Allt i enlighet med en treårings logik. Denna förnekelse lever vi alla inom sjukvården med.
Alla ser, men ingen låtsas om det.
"Men det får jag väl ta med doktorn sen..."
...sa patienten. En diskussion om läkemedel och utskrivning.
"Det är jag som är doktorn", sa jag och låtsades se ut som att jag inte ljög.
Hennes ögon blev stora:
"Jaså, jag som trodde att du var en av flickorna."
Visserligen har jag inte examen än, visserligen går jag på assistentlön. Men jag har kommit tillräckligt långt för att få en tillfällig förkrivarkod, tillräckligt långt för att ordinera och signera, tillräckligt långt för att faktiskt vara "doktor".
Det är väl bara att vänja sig. När alla inom sjukvården är klädda på samma sätt är det inte lätt för patienterna att skilja på oss. De tar till det de har: ung "flicka" - måste vara en sköterska.
Min självkänsla som doktor blev naggad i kanterna. Men det är bara att kämpa på. Jag får fortsätta att träna frasen: "Hej, jag heter Maskrosen och är läkare här" tills den sitter i sömnen. Kanske har jag lärt mig att jag inte spelar teater innan dess.
"Det är jag som är doktorn", sa jag och låtsades se ut som att jag inte ljög.
Hennes ögon blev stora:
"Jaså, jag som trodde att du var en av flickorna."
Visserligen har jag inte examen än, visserligen går jag på assistentlön. Men jag har kommit tillräckligt långt för att få en tillfällig förkrivarkod, tillräckligt långt för att ordinera och signera, tillräckligt långt för att faktiskt vara "doktor".
Det är väl bara att vänja sig. När alla inom sjukvården är klädda på samma sätt är det inte lätt för patienterna att skilja på oss. De tar till det de har: ung "flicka" - måste vara en sköterska.
Min självkänsla som doktor blev naggad i kanterna. Men det är bara att kämpa på. Jag får fortsätta att träna frasen: "Hej, jag heter Maskrosen och är läkare här" tills den sitter i sömnen. Kanske har jag lärt mig att jag inte spelar teater innan dess.
Energibov
Idag är jag ledsen. "Låg".
Jobbet är boven. Allt går bra. Jag hinner med det som krävs av mig, kollegorna är hjälpsamma. Många nya intryck. De flesta är bra, jag har fått många positva kommentarer. Det borde vara världens självförtroendekick.
Men mycket nytt tar på krafterna, även om det är bra. Extra kraft är något jag saknar. Jag klarar av jobbet, men då finns det inte kraft kvar att kämpa för allt det där jag kämpar med i vanliga fall. Jag blir ledsen över saker som jag i vanliga fall orkar hantera, orkar låta bli att gräva ner mig i.
Så är det. Den här veckan får vara lite låg. När jag börjar komma in i rutinerna på jobbet kommer det att bli bättre. Det kommer att ordna sig. Men just nu tänker jag låta mig själv vara ledsen.
Jobbet är boven. Allt går bra. Jag hinner med det som krävs av mig, kollegorna är hjälpsamma. Många nya intryck. De flesta är bra, jag har fått många positva kommentarer. Det borde vara världens självförtroendekick.
Men mycket nytt tar på krafterna, även om det är bra. Extra kraft är något jag saknar. Jag klarar av jobbet, men då finns det inte kraft kvar att kämpa för allt det där jag kämpar med i vanliga fall. Jag blir ledsen över saker som jag i vanliga fall orkar hantera, orkar låta bli att gräva ner mig i.
Så är det. Den här veckan får vara lite låg. När jag börjar komma in i rutinerna på jobbet kommer det att bli bättre. Det kommer att ordna sig. Men just nu tänker jag låta mig själv vara ledsen.
Första dagen på nya jobbet...
...gick bra förresten. Men nu är jag trött. Inte vad vid restiden. Tycker ändå att det är värt det framför att flytta till en annan stad. Ni får en bättre rapport av arbetet någon annan dag. 
Äntligen!
En hel vecka med frukost varje dag! Jippie!
Lite tvätt, städning och disk ramlade med av bara farten...
Lite tvätt, städning och disk ramlade med av bara farten...
Jag finns här!
Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet. Kanske vet jag inte vad jag ger mig in på.
Men det är just den rädslan jag är så arg på. Rädslan för att göra fel. Den rädslan som gör att människor inte orkar stötta. Den rädslan som får människor att tassa på tå runt en när man varit med om något jobbigt. Det som gör att människor försvinner och lämnar en enormt ensam - när man är i en situation där man behöver allt stöd man kan få.
Kanske kan jag inte göra så mycket, men jag gör gärna det lilla jag kan. Jag vill inte försvinna. Jag vill inte fastna i samma rädsla som de runt mig. Jag vill orka stå kvar. Därför tänker jag fortsätta att lyssna på era berättelser. Jag kommer att svara på era mail. Så gott jag kan.
Kanske betyder det att jag ibland kommer att göra fel. Jag har mina brister. Det får ni ha överseende med.
För jag tänker inte bli rädd. Jag tänker inte försvinna.
Jag tänker göra det lilla jag kan. Det är värt de fel det medför.
Men det är just den rädslan jag är så arg på. Rädslan för att göra fel. Den rädslan som gör att människor inte orkar stötta. Den rädslan som får människor att tassa på tå runt en när man varit med om något jobbigt. Det som gör att människor försvinner och lämnar en enormt ensam - när man är i en situation där man behöver allt stöd man kan få.
Kanske kan jag inte göra så mycket, men jag gör gärna det lilla jag kan. Jag vill inte försvinna. Jag vill inte fastna i samma rädsla som de runt mig. Jag vill orka stå kvar. Därför tänker jag fortsätta att lyssna på era berättelser. Jag kommer att svara på era mail. Så gott jag kan.
Kanske betyder det att jag ibland kommer att göra fel. Jag har mina brister. Det får ni ha överseende med.
För jag tänker inte bli rädd. Jag tänker inte försvinna.
Jag tänker göra det lilla jag kan. Det är värt de fel det medför.
Bitterfittan
Jag vill inte falla dit. Men ibland är det svårt att låta bli.
Det är så lätt att klämma till med en ironisk/tjurig kommentar istället för att berätta vad man blir irriterad på. S
å lätt att ge upp och bli passivt agressiv istället för att acceptera eller göra något åt. "Det är ändå ingen idé. De förstår inte." Jag ger upp. Alldeles för tidigt och helt i onödan.
Ibland orkar jag inte kämpa. Ibland orkar jag inte vara snäll och förstående. Överseende. Det gör ibland att jag blir bitter.
Men det vill jag helst inte kännas vid.
Det är så lätt att klämma till med en ironisk/tjurig kommentar istället för att berätta vad man blir irriterad på. S
å lätt att ge upp och bli passivt agressiv istället för att acceptera eller göra något åt. "Det är ändå ingen idé. De förstår inte." Jag ger upp. Alldeles för tidigt och helt i onödan.Ibland orkar jag inte kämpa. Ibland orkar jag inte vara snäll och förstående. Överseende. Det gör ibland att jag blir bitter.
Men det vill jag helst inte kännas vid.
Morgontrött?
Vad är det för hemskt oljud? Kan inte någon stänga av det?
Att folk kan få för sig att föra sånt väsen!
Eller är det väckarklockan?
Vilken konstig signal det var! Vem har bytt signal på min väckarklocka?
Nej, det är telefonen som ringer!
Yrvaken rultar jag genom lägenheten. Var la jag telefonen sist?
Varför ringer någon och väcker mig förresten? Har jag försovit mig?!
Nej!! Är jag för sen till jobbet!?! Gud vad pinsamt! Jag som vill göra ett gott intryck!
Där är telefonen!
"Hej", mumlar jag, "det är Maskrosen."
"Hej! Det är mamma."
Va? Varför ringer hon och väcker mig?
"Jo, jag skulle bara höra om middagen på pappas födelsedag..."
Äntligen trillar poletten ner. Det är inte morgon. Jag har inte försovit mig. Det är kväll och jag har somnat på soffan.
Ytterligare några dagar till jobbet drar igång känns nödvändigt. Välbehövd ledighet den här veckan.
Uppenbarligen.
Att folk kan få för sig att föra sånt väsen!
Eller är det väckarklockan?
Vilken konstig signal det var! Vem har bytt signal på min väckarklocka?
Nej, det är telefonen som ringer!
Yrvaken rultar jag genom lägenheten. Var la jag telefonen sist?
Varför ringer någon och väcker mig förresten? Har jag försovit mig?!
Nej!! Är jag för sen till jobbet!?! Gud vad pinsamt! Jag som vill göra ett gott intryck!
Där är telefonen!
"Hej", mumlar jag, "det är Maskrosen."
"Hej! Det är mamma."
Va? Varför ringer hon och väcker mig?
"Jo, jag skulle bara höra om middagen på pappas födelsedag..."
Äntligen trillar poletten ner. Det är inte morgon. Jag har inte försovit mig. Det är kväll och jag har somnat på soffan.
Ytterligare några dagar till jobbet drar igång känns nödvändigt. Välbehövd ledighet den här veckan.
Uppenbarligen.
Könsneutrala pronomen
Hen och henom
Hans Karlgren föreslog i en artikel 1994 att ordet hen ska användas istället för hon/han i svenskan, men det finns indikationer på att förslaget är ännu äldre. I hen-förslaget (som är det vanligast förkommande) används "hen" i subjektform precis som han/hon och henom i objektform precis som honom/henne. Ordet hen kan ha inspirerats från finskans hän.
Hans Karlgren föreslog i en artikel 1994 att ordet hen ska användas istället för hon/han i svenskan, men det finns indikationer på att förslaget är ännu äldre. I hen-förslaget (som är det vanligast förkommande) används "hen" i subjektform precis som han/hon och henom i objektform precis som honom/henne. Ordet hen kan ha inspirerats från finskans hän.
En istället för man
"En" har historiskt använts i samma betydelse som "man" normalt används för idag (till exempel: "en får vara glad att en lever"). Dock användes det förr inte heller i alla de sammanhang "man" nu används i.
I norskan förekommer det också att "en" används "en" istället för "man", vilket dock också är vanligt förekommande även i detta språk.
I engelskan används one när svenskan använder "man", vilket dock egentligen kommer från franskans on. Användandet av generaliserande termer är emellertid betydligt vanligare i svenskan än i engelskan; när svenskan använder "man kan inte..." för att exemplifiera något är det vanligare att pronomet "you can't" och inte "one can't" när samma sak ska exemplifieras på engelska.
Texten här ovan är hämtad från Wikipedia och lätt redigerad av undertecknad.
Tillbaks mot svart-vitt?
Vad är det med människor och det enorma behovet av att döma ut andra människor? Är vi på väg mot en svart-vit borderline-värld? (Inget emot människor som har en emotionellt instabil personlighetsstörning, men det skulle bli svårt att sätta hela samhället i DBT-behandling...)Så fort en människa gör något som man inte är 100% nöjd med är allt på en gång 100% dåligt.
Jag tror inte på det!
Jag tror varken på att människor är 100% bra eller 100% dåliga. Jag är emot skitsnack i allmänhet, men när det börjar gå mot häxbränning blir jag rentav lite rädd. Nu är jag kanske överdramatisk, men vad är det som händer när människor ohämmat öser ur sig sin ilska utan att reflektera?
Säger en rentav emot dem (inte nöjer mig med att bara tyst nicka åt vredesutbrottet) blir jag snabbt stämplad som mesig. Någon som inte vågar säga ifrån. "Är det farligt att ha en åsikt, eller?" Snart är det jag som blir föremål för deras dömande kommentarer.
Visst kan jag hålla med om att det är ett dåligt beteende att svara otrevligt i telefon när en är personalansvarig (det är onödigt att svara otrevligt i telefon oavsett vem man är!), men det betyder inte att allt personen kläcker ur sig är värt att döma ut. Visst kanske föreläsaren var lite tråkig och jag hade också svårt att hålla ögonen öppna. Men det betyder inte automatiskt att hen är en "urusel" läkare.
Måste en göra världen så svart-vit? Måste en grunda sina omdömen på ilska? Måste en utgå från att alla andra människor är dumma i huvudet och bara är ute efter att jäklas?
Jag tror inte på det!
Det där med frukostfanatismen...
I måndags drog jag igång mitt frukostprojekt igen. Jag kan nog liknas vid fanatisk. Som flera av er klokt påpekat kanske det skulle gå lättare om jag inte gjorde en så stor sak av det.
Hade det bara varit frukosten som var målet hade jag nog hållit med. Problemet är att jag för tillfället saknar vardagsrutiner över huvud taget. Länge gick jag runt och bannade mig själv och försökte komma igång med allt på en gång. Det ledde till en oändlig rad av misslyckanden med tankar som "jag klarar ju ingenting" som följd.
Tanken med att fokusera på frukosten är att då blir det bara en sak att lyckas med. Mycket lättare! Förhoppningsvis följer lite andra rutiner med på tåget. Jag har redan blivit bättre på att komma ihåg tvätten, dra över golvet med dammsugaren, slänga tidningar osv. Fanatism runt frukosten räcker. En sak i taget så löser sig det mesta.
Veckans att-göra-lista
- Lära sig aHLR-schemat utantill
- Skriva en ny namnskylt ("Maskrosen, läk. ass.")
- Repetera blodtrycksmedicinering
- Öva på läkarrösten framför spegeln (för att få med överläkarrynkan i pannan)
- Putsa upp stetoskopet
- Andas lugnt och stilla
- Testa olika frisyrer för att se när jag ser mest förtroendeingivande ut
- Gå igenom gamla EKG-övningar
- Tvätta de färgglada strumporna
- Köpa nya batterier till ficklampan
- Försöka glömma bort att jag nästa vecka ska börja jobba...
Tankekrock
På väg hem från terapin. Vandrade längsmed husväggen i snilblåst. Kallt. Lite extra sårbar, som man alltid känner sig när man tvingats öppna dörrar och känna efter. Funderar. Reflekterar. Låter tankarna få vandra dit de vill. Instängd i min egen bubbla. Glasvärld.
Bussen kommer. Jag hoppar på. Slöläser reklamen:
"Trådlös pruttmaskin, 199.90"
Bussen kommer. Jag hoppar på. Slöläser reklamen:
"Trådlös pruttmaskin, 199.90"
*Flamma stolt mot dunkla skyar...*
Tilde de Paula var TV-värd för sista gången innan långsommar. :( Vi får helt enkelt försöka klara oss utan henne ett tag.Det var en kör med och sjöng också. Grymma! Från Tekniska högskolan i Stockholm. Fast det såg bra kallt ut!
Paul Potts visade sin ödmjuka sida och ser det här fortfarande som en "kul grej". Det är väl uttjatat hur grym han är på att sjunga, men det är han!
Gamla bilar var det också. Närmare än så kommer jag inte. Jag ber dem som är intresserade om ursäkt.
TV4 sände från Skansen visade det sig. Och vi som skulle dit på eftermiddagen.
Precis. Vi är i Stockholm!!
Björnungarna var sötast. Lekfulla som tusan, rullade runt och klättrade. Mamman följde glatt med i leken. Killingarna var också underbara! Väldigt klappvänliga.
Nu ska jag dimpa ner i den alldeles nybäddade sängen. Vi misstänker att lakanen är manglade, men det har vi inga bekräftade uppgifter på. Hoppas att ni har haft en bra nationaldag!
Dagens vaggvisa: *Du gamla, du fria, du fjällhöga nord...* Om man sjunger den riktigt långsamt hinner det inte ta många verser innan man somnar.
Frukostens vara eller icke vara
Sen jag fick en oönskad tillbakablick i förra veckan har det där med frukost inte gått så bra. En ynka morgonstund vid köksbordet. Dessutom har jag de dagar det inte blev något bannat mig själv för det tills det blev ett eget problem. Inte som planerat.
Därför blir det en kort paus i frukostprojektet. Jag planerar att starta det åter på måndag. Med nya krafter, pepp och gott bröd. Utan ångest, illamående och dåligt samvete. På't igen!
Ett inlägg om alla de inlägg som aldrig blir skrivna
Ibland händer det saker som får tankarna att börja rusa. Massa känslor. Glada, ledsna, arga... Saker som jag vill skriva om, saker som jag skulle behöva skriva om. Saker som jag inte kan skriva om.
En hel hög händelser som är alldeles för lätta att relatera till mig. Händelser som kan få människor att "avslöja" mig. I min värld låter det som det mest hemska som kan tänkas. Att människor kan få reda på att andra människor behandlat mig illa.
Inte bara en dessutom, utan flera.
Vad är det för fel på mig som låter mig behandlas så?
Jag vet att det inte är så, men min hjärna tänker så ändå. Och jag tror att andra skulle tänka så om mig.
Bara inbillning är det inte. Det finns människor som jag berättat delar av min historia för som förskräckt har utbrustit "hur kunde du göra så!?"
Som att det var jag som gjorde. Som att jag valde det själv. Jag vet att det finns bra människor där ute också, men i såna här lägen tenderar de dåliga exemplen att blomma upp och ta all tankeplats.
Nej, jag tänker vara fortsatt försiktig ett tag till. Även om det grämer mig att det innebär att de "elaka" människorna fortfarande styr mitt liv. Men just nu får de göra det. Ett litet tag till...
En hel hög händelser som är alldeles för lätta att relatera till mig. Händelser som kan få människor att "avslöja" mig. I min värld låter det som det mest hemska som kan tänkas. Att människor kan få reda på att andra människor behandlat mig illa.
Inte bara en dessutom, utan flera.
Vad är det för fel på mig som låter mig behandlas så?
Jag vet att det inte är så, men min hjärna tänker så ändå. Och jag tror att andra skulle tänka så om mig.
Bara inbillning är det inte. Det finns människor som jag berättat delar av min historia för som förskräckt har utbrustit "hur kunde du göra så!?"
Som att det var jag som gjorde. Som att jag valde det själv. Jag vet att det finns bra människor där ute också, men i såna här lägen tenderar de dåliga exemplen att blomma upp och ta all tankeplats.
Nej, jag tänker vara fortsatt försiktig ett tag till. Även om det grämer mig att det innebär att de "elaka" människorna fortfarande styr mitt liv. Men just nu får de göra det. Ett litet tag till...
Den alldeles för korta månaden
Slutet på maj/början på juni är alltid hektiskt. Så även i år. Skillnaden är att i år är det ett medvetet val, inte "ja vad roligt, det vill jag göra!" utan att inse hur mycket det blir. Dessutom har jag tagit ledigt hela nästa vecka.
Med redovisningen avklarad (draken besegrad!) är det bara roliga hektiska saker kvar. Sen blir det en
hel vecka med lugn och ro, böcker, vänner och förhoppningsvis sol.
Så jag har bestämt mig för att det är okej att ha en hektisk vecka.
Inbillar jag mig.
Men nu är klockan sent och jag ska gå mitt sista pass på akuten i morgon. (Japp, ett restpass kvar.) Sov gott och krama nallen hårt så kommer bara snälla drömmar! ;)
Med redovisningen avklarad (draken besegrad!) är det bara roliga hektiska saker kvar. Sen blir det en
hel vecka med lugn och ro, böcker, vänner och förhoppningsvis sol.Så jag har bestämt mig för att det är okej att ha en hektisk vecka.
Inbillar jag mig.
Men nu är klockan sent och jag ska gå mitt sista pass på akuten i morgon. (Japp, ett restpass kvar.) Sov gott och krama nallen hårt så kommer bara snälla drömmar! ;)
Sagan om &%#¤"@?& Powerpoint
Det var en gång en läkarstudent som skulle göra ett projekt. Ingen schemalagd tid fanns för detta, utan skulle göras vid sidan av praktik, föreläsningar och seminarier. Kandidaten förväntades arbeta på sin "fritid". Hon jobbade flitigt på kvällar, helger och nätter för att blidka den farliga kursledningen. Många hinder skulle passeras på detta nobla uppdrag. Artiklar skulle läsas, journaler gås igenom och patientintervjuer analyseras.
Den tappra kandidaten stod emot de svåra prövningarna och så en dag var texten färdig. Som belöning för sitt hårda arbete fick hon ett mail med: "Tack för din rapport. Den har kommit fram."
Men den stora draken var fortfarande obesegrad. Alltihop skulle redovisas för andra tappra kandidater, så att de alla kunde dra nytta av varandras lärdomar. Inför denna redovisning behövdes en Powerpoint-presentation. En hel dag hade hon på sig för att klippa, klistra, leta bilder, hitta "spännande effekter".
'Inga problem!' tänkte läkarstudenten och satte glatt igång. 'Värre drakar har jag väl fått hakskägget att vitna på.'
Ack vad hon bedrog sig. Efter tre timmar brottades hon fortfarande med typsnitt och layout som behagade ändra på sig på eget bevåg. Vad kandidaten själv tyckte brydde sig datorn inte ett skvatt om. Hon drog in det tunga kavalleriet och ringde en kandidatkollega. Två tappra riddare måste väl kunna hantera en ynklig liten drake.
De försökte med många olika strategier och angreppspunkter, men efter ytterligare en timme var de tvugna att erkänna sig besegrade. Prinsessan och halva kungariket fick gå till någon starkare, smartare och vackrare. Powerpoint var en för svår drake för dem. De fick blidka sig efter datorns förslag på layout, radavstånd och marginaler.
Innehållet fick den tappre läkarstudenten dock med och hoppades att det skulle räcka för att stå emot kursledningens vrede så att hon klarade sig från halshuggning. Efter att kort ha bearbetat sitt prestationssinne bestämde hon sig för att just så skulle det bli. Ingen halshuggning skulle få ske under morgondagen! Det är innehållet, inte utseendet, som är viktigt!
Med denna klokskap i bagaget gick redovisningen alldeles utmärkt och därefter levde hon lycklig i alla sina dagar.
Den tappra kandidaten stod emot de svåra prövningarna och så en dag var texten färdig. Som belöning för sitt hårda arbete fick hon ett mail med: "Tack för din rapport. Den har kommit fram."
Men den stora draken var fortfarande obesegrad. Alltihop skulle redovisas för andra tappra kandidater, så att de alla kunde dra nytta av varandras lärdomar. Inför denna redovisning behövdes en Powerpoint-presentation. En hel dag hade hon på sig för att klippa, klistra, leta bilder, hitta "spännande effekter".
'Inga problem!' tänkte läkarstudenten och satte glatt igång. 'Värre drakar har jag väl fått hakskägget att vitna på.'
Ack vad hon bedrog sig. Efter tre timmar brottades hon fortfarande med typsnitt och layout som behagade ändra på sig på eget bevåg. Vad kandidaten själv tyckte brydde sig datorn inte ett skvatt om. Hon drog in det tunga kavalleriet och ringde en kandidatkollega. Två tappra riddare måste väl kunna hantera en ynklig liten drake.
De försökte med många olika strategier och angreppspunkter, men efter ytterligare en timme var de tvugna att erkänna sig besegrade. Prinsessan och halva kungariket fick gå till någon starkare, smartare och vackrare. Powerpoint var en för svår drake för dem. De fick blidka sig efter datorns förslag på layout, radavstånd och marginaler.
Innehållet fick den tappre läkarstudenten dock med och hoppades att det skulle räcka för att stå emot kursledningens vrede så att hon klarade sig från halshuggning. Efter att kort ha bearbetat sitt prestationssinne bestämde hon sig för att just så skulle det bli. Ingen halshuggning skulle få ske under morgondagen! Det är innehållet, inte utseendet, som är viktigt!
Med denna klokskap i bagaget gick redovisningen alldeles utmärkt och därefter levde hon lycklig i alla sina dagar.
Brännskada, grad 1
Ytlig brännskada (endast epidermis) som ger rodnad, sveda ömhet och klåda. Ett typiskt exempel är solbränna. En handduk doppad i svalt vatten kan läggas på vid mycket besvär. Även kylbalsam och hydrokortison kan hjälpa. För det mesta läker dessa skador av sig självt och inga ärr bildas.
Allra bäst är förstås solkräm i god tid som förebyggande behandling. ;)
ICD-10: T30.1 Brännskada av första graden på icke specificerad kroppsregion
(Ska man vara fullt korrekt är graderingen av brännskador i 1, 2 och 3 på väg bort, men det var lite roligt att få skriva om ändå...)
Allra bäst är förstås solkräm i god tid som förebyggande behandling. ;)
ICD-10: T30.1 Brännskada av första graden på icke specificerad kroppsregion
(Ska man vara fullt korrekt är graderingen av brännskador i 1, 2 och 3 på väg bort, men det var lite roligt att få skriva om ändå...)
Muntan avklarad och klarad
Muntan var knepig. Inga självklara fall och inte självklart att jag skulle bli godkänd - men det blev jag!
Det innebär att även denna termin är avklarad! Jippie!
Det innebär att även denna termin är avklarad! Jippie!
Barn är underbara!
Ni som inte frekvent brukar besöka tjuvlyssnat.se bör göra det idag. Ni kommer till inlägget genom att klicka här.
