Nattjour

Det är natt. Jag är trött.
Jag är även jour.

Inga patienter för tillfället så jag ska försöka sova lite. Samla kraft. Jag ska orka jobba hela helgen.

Nätter är inte min grej. Försöker tänka att det är mysigt. Försöker slappna av. Tömma huvudet på tankar. Känna den tunga tröttheten fylla upp kroppen.

"Tänk om jag inte lyckas somna nu, då kommer jag inte orka jobba resten av helgen, då kommer jag kanske inte att kunna jobba nätter om det ska vara så varje gång, då kommer jag inte att kunna ha det jobbet som jag har, då kanske jag är en dålig doktor, en dålig människa, kanske till och med inte är så jobbig att jag inte går att leva med, jag kanske inte är värd någon livspartner, kanske är det så att jag borde vara ensam för att inte belasta alla andra, kanske är jag en sån där riktigt jobbig människa, om jag inte somnar inom fem minuter kommer jag bara att få sova tre timmar då kommer jag verkligen inte orka eller var det någon annan tid nu kan jag inte räkna heller titta inte ens det klarar jag av är det så att allt håller på att rasa ihop nu..."

Stopp.

Inte kan jag låta tankarna fara iväg så!
Det är så lätt när det är natt. Att det bara rinner iväg, ökar på. Tröttheten grumlar spärrar, blurrar de logiska bitarna av hjärnan.
Djupt andetag.
Försöker gosa ner mig i joursängen. Känna hur skönt det är att mysa in sig under täcket. Hur bra det är att jag i alla fall får en stund att vila, det gör att jag kommer att orka ännu mer. Använder sjukhuskudden att begrava näsan i och låtsas att det är älsklingsvovven. Känner mig stolt över att ha ett jobb där jag hjälper andra, även när det blir obekvämt för mig själv.

Okej, nätter är kanske inte min grej. Men vems hjärna fungerar klockrent mitt i natten? Visst fungerar jag sämre än på dagen, men säkert inte sämre än de flesta andra. Vaggar in mig i känslan av att jag duger. Att jag är bra.

Den nattliga jourångesten avtar sakta.
Både jag och patienterna ska nog överleva även denna natt.


Mötesångest

Kindtänderna pressas hårdare och hårdare mot varandra. Andningen flyttar uppåt. Blicken ner i bordet och fingrarna fipplar med pennan.

Det är läkarmöte med ledningen och framtida organisation diskuteras. Jag försöker andas lugnt. Försöker trycka undan frustrationen. Försöker intala mig själv att detta inte påverkar mig så jag ska inte lägga mig i diskussionen. Framför allt ska jag inte göra mig osams med någon.

Men det är så förbannat svårt!

Hur sjutton är det tänkt att människor (ja, för även läkare är människor) ska orka fortsätta jobba i det här yrket många år? Hur kan de förvänta sig att folk ska stå ut med orimligt sena scheman, orimligt många jourtimmar utan att ha möjlighet att ta ut jourkomp och orimligt hög arbetsbelastning. Dessutom inget gehör uppåt när det protesteras.

Tycker de verkligen att det är konstigt att läkarna slutar då?

Hur tror de att de ska kunna göra något åt problemet när de inte ens orkar försöka ta reda på vad problemet bottnar i?

Jag ska inte lägga mig i. Jag ska inte leka ung, naiv och upprorisk. Inte göra mig osams.
Jag ska andas djupt och fortsätta bota ihop.
Bara ett litet tag till.


"Jag skall icke bliva stur"

Det sägs att det finns ett liv efter AT.
Jag börjar tro dem.

Snart har 21 månader gått. Snart är utbildningen klar. (Ja, i alla fall ända tills man börjar specialistutbildningen...)
En ynklig, naiv och ambitiös ung låtsas-läkare har växt till en stundtals bitter och cynisk, något mer distanserad och klok och mer svårövertalad fortfarande ung med på-riktigt-doktor.

Det känns som att jag vet vad jag håller på med. Jag vet när jag ska be om hjälp, jag vet vad jag klarar själv. Jag känner mig trygg i mötet med patienter och andra personalkategorier. Jag vågar uttrycka mig med pondus och stå för min åsikt.

Jag håller på att bli stor.
Jag tycker om det!


Hoppjerka

Ständigt nya arbetsplatser. Inga kollegor som man "hör ihop" med. Inte kunna rutiner. Inte hitta till toaletten.

Kommer det här aldrig att ta slut?
Vad är det för arbetsmiljö jag har valt egentligen?


Hierarki

Jag skulle vilja sätta mig ute med sköterskorna och dricka kaffe istället för att sitta ensam på mitt läkarrum.
Får man det?


Rutiner

Det är helg och jag försöker komma på vad det innebär. Försöker vänja mig vid att ha ett jobb med rutiner. Arbete åtta till fem, måndag till fredag. Visserligen lite jourer ibland, men inte alls så mycket. Man hinner ha ett liv utanför jobbet.

En ny värld.
Hur ska man hantera det här?


De där dagarna vi glömmer att prata om

Idag har varit en bra dag på jobbet. Tid för patienterna. Har nog till och med lyckats hjälpa en och annan. Lunchrasten hanns med, eftermiddagsfikat också. Bra samarbete med sköterskor och sekreterare. Goda komplimanger av kollegor.
Kunde gå hem alldeles nöjd.

Såna dagar finns också.

Bittert uppvaknande

I min naiva nyläkarhjärna tänkte jag mig att det där med vårdcentral skulle vara en ganska trevlig placering.Tidsbokat, möjlighet att förbereda. Kunna följa upp patienter, se till helhelten. Få ett sammanhang.

Som jag bedrog mig!

Ständigt för korta tider. Ständigt fullbokade tidböcker. Alldeles för komplexa patienter blandat med alldeles för friska patienter.

Jag tror att jag håller på att bli knäpp.
Vadför kan man inte få jobba med att ta hand om människor inom sjukvården?

Psykfri

Sista dagen på psykiatrin avklarad. Jag önskar att jag hade tyckt att det var roligare. Jag önskar att jag hade orkat hjälpa några fler människor. Jag önskar att jag kunde bjuda på lite mer av min energi.

Men det gick inte.

För mycket gick till icke-fungerande strukturer och dåligt samarbete. För lite energi för att orka brotta mig igenom.

Lyckan av att vara klar med psykiatrin liknar snarast befrielse.
Nu ska jag äntligen få fortsätta vidare!

Ännu fler världar

Hur vet man vad som är bäst för sina patienter?
Har patienten diabetes behöver hen insulin, är det hjärtsvikt finns det mediciner. En blindtarm opererar man bort.

Men när det är röster och människor som ingen annan hör. Hur vet man då vad som är bäst? Är rösterna elaka är det väl en sak. Men vem är jag att säga att en persons bästa kompis och ständiga stöd i livet inte finns och bör medicineras bort? Med mediciner som gör hen groggy och hämmad, dessutom.

Klart att patienten inte vill det!

Så vem är jag att bestämma vilken verklighet som ska vara den som är värd att behålla och vilken inte finns på riktigt?

Jag älskar mitt jobb! Egentligen...

I sommarens soliga dagar,
vi gå bland psykoser och lagar.
De irrar som helst de behagar,
Vi ylar högt som få: benso, benso!



Varje sommar går Sverige på sparlåga. Så lite arbete som möjligt utförs. Helst med mindre arbetskraft än vad som är beräknat.

Psykiatrin är virrig i vanliga fall. Än värre på sommaren.
  Jag som har en lång gedigen erfarenhet på cirka tre veckor räknas som den mest kompetenta. Tveksamma beslut ska fattas på oklara grunder. Alla ögon riktade mot min sträckta rygg i väntan på ett utlåtande.

Mer medicin?
Mindre?
Fortsatt övervak?
Permission?

Hur ska jag kunna veta det!?

Att hantera situationer som jag inte hanterar har jag blivit bra på vid det här laget, som tur är. Trots oreda är det ingen risk att patienterna far illa.
  Tröstar jag mig med.

Skulle vara lite trevligt att slippa ha ett dagsverke som tär så förbannat på en bara...

Ett tyst dilemma

Behöver prata av mig om en sak som hände på avdelningen idag. Vill säga något till någon. Vem som helst. Måste få ur mig!

Men har tystnadsplikt. Kan bara prata så länge jag kan hålla det i allmänna ordalag. Kan bara säga det som ingen kan placera.

Hur gör man då när det handlar om någon som alla i min omgivning känner?!


En humanistisk specialite?

En vecka på psykiatrin avklarad. Man skulle ju kunna tro att det var ett område som passar mig.
Men inte.

Förbered er på en del sura och ilskna inlägg.

Framfart

Vissa dagar känner jag mig kompetent.
De börjar bli fler och fler.

Dagar då jag kan svara på de flesta frågor. Vet när jag ska be om hjälp. Får bekräftelse av kollegor och patienter. Hinner både dricka kaffe, gå på toaletten och äta lunch. Signerar av dokument i tid. Ordinerar relevanta prover. Andas lugnt.

Såna dagar gillar jag!

Då ljusen slocknar


Ögonen stirrar tomt.
Stora pupiller.

Blek hud mot magra revben.
Stilla bröstkorg.

Två minuter ska stetoskopet lyssna efter livstecken.
Efter hjärtslag.

Två minuter då mina egna hjärtslag aldrig har varit starkare.
Två minuter av rädsla att en hand ska gripa om min handled.

Inget händer.
Såklart.
Likfläckarna talar sitt tydliga språk.

Mindre än någonsin slår sig en AT-läkare i för stora sjukhuskläder ner på läkarexpeditionen för att fylla i dödsbeviset.

Morgonstund har guld i mun

Äter morgonmedicinerna klockan 14 och låtsas att det är underbart att gå nattjoursvecka!
 
(Vem har fått för sig att bestämma att det ska vara jättekul att vända på dygnet och att den som knystar om att det skulle vara lite jobbigt inte passar som läkare?!)

Invecklat om utveckling

Utvecklingssamtal. Det var ett tag sen.
Idag var det åter dags.

Medarbetarsamtal kallas det visst nu för tiden.

En möjlighet att få framföra sina åsikter. En möjlighet att utvärdera sig själv. En möjlighet att hitta förbättringspotential.

Och om jag inte bryr mig?

Såklart att jag bryr mig.
Dagens samtal fick mig bara att inse att prioriteringarna har ändrats lite sen högstadiet.

Jag jobbar aktivt med att förändra mitt vardagliga liv. Vanor, tankar och beteenden utvärderas. Förändringar genomförs långsamt men envist. Motgångar fightas igenom. Bita ihop och ta i lite till.
Jag orkar inte lägga fokus på marginell jobbutveckling. Jag orkar inte bry mig om småsaker.

Självklart vill jag bli en bättre läkare. Jag vill få bättre teoretiska kunskaper, bättre kliniska kunskaper och bättre förmåga att samarbeta med människor. Mycket av det är jag redan bra på, men vet att jag alltid kan bli bättre. Funderar alltid på hur jag kan bli bättre.

Vad jag inte vill är att ta energi som kan gå till mitt vardagsarbete för att förbättra hur jag formulerar ett intyg. Så länge det inte har en avgörande betydelse. I vilken ordning jag tar upp medicinerna i medicinlistan. Så länge det inte har en avgörande betydelse.

Jag vill göra ett bra jobb. Jag kommer alltid att sträva efter att göra mitt jobb bättre.
Men att lägga en massa energi på något som fungerar väldigt bra när det runt knuten finns något som inte fungerar alls och som behöver all energi jag har, då har jag svårt att få krafterna att räcka till.

Får det mig att verka nonchalant och ovillig till förbättring - so be it.
Mina prioriteringar är klara, jag har bara inte möjlighet att dela dem med hela min omvärld.

Skärpning!

Får man bete sig hur som helst när man är patient?

Jag tycker inte det, men förväntar mig ändå att jag ska ha något slags överseende.
Som patient är man i underläge. Oftast är situationen omvälvande och man kan bete sig irrationellt eller säga saker som man kanske inte menar.

Trots det måste man kunna hålla ihop sig till en viss del, även som patient. Man får inte säga vad som helst. Man får inte bete sig hur som helst.

Man får inte vara oförskämd och hotfull. Trots att man är i underläge.

Den grundläggande respekten mellan medmänniskor gäller även patientens respekt för läkaren.
Så det så!

Inre ro?

Innan fötterna var innanför den bortrationaliserade tröskeln på akuten började jag springa. Sökaren pep ihärdigt. Frågor for som myggor i luften, svaren inte fullt lika snabba.
Hela dagen.

Sjuka människor som jag vek ut och in på mig själv för att hjälpa.

Ändå står jag där med utskällningnen rätt i ansiktet för att jag inte gör tillräckligt.

Det var inte mig han skällde på egentligen. Jag vet det.
Jag ska inte ta åt mig. Det är väl klart.

Men det krävdes många djupa andetag för att hålla mig professionell även efter tio timmars hårt arbete och x antal minuters utskällning senare.
Många.

Jourslaven anmäler sig

Julhelgen överlevd. Nu åter till mellandagsrushen på akuten.
Måste tyvärr erkänna att det känns lite skönt!

Tidigare inlägg
RSS 2.0