"I vårt land är man så rädd att man måste ha en garanti för attkänna sig trygg. Garanti innebär att man inte blir utlämnad åt livet som det är utan att det alltid är tillrättalagt. I min värld gäller det att ge människor möjligheter att känna trygghet mitt i otryggheten, inte att skapa en värld som är så trygg att människan är oförmögen att klara sig i ett naturtillstånd."
  - Ur En annorlunda barndom av Iris Johansson

Hur lär vi oss att hantera jobbiga situationer? Vilka situationer ska vi behöva kunna hantera? Finns det sitationer som vi omöjligt kan lära oss att hantera?

Det börjar bli dags att ta tag i sommarjobbsansökningarna. Knåpa ihop ett trevligt personligt brev, en imponerande meritlista, hitta referenser som säger snälla saker... Den biten ska nog gå bra.

Sen blir det förhoppningsvis intervju. Göra ett gott intryck, visa sig samarbetsvillig, förhandla om hur många veckor man ska jobba och om lönen. Det brukar ordna sig.

Men så har vi ju det här med terapin. Hur gör man? Det känns inte så smidigt att redan på intervjun kläcka ur sig "Ja, just det. Sen måste jag vara ledig en eftermiddag i veckan för att gå till min terapeut". Om jag inte säger något alls å andra sidan känns det som att jag luras.

Någon som har något förslag på hur man kan göra? Kanske någon som till och med sitter i samma sits?

Jag skulle behöva återta mina vardagsrutiner. Städa, tvätta, laga mat, diska. Saker som man kan skjuta på ett tag, men som till slut måste åtgärdas vare sig man vill eller inte. Problemet när dessa saker inte görs på rutin längre blir att det kräver så himla mycket energi för att komma igång.

Som att äta frukost till exempel. På morgonen mår jag så illa att det är en pina att försöka peta i mig något. Nu har jag desutom lyckats träna bort rutinen att varje morgon öppna kylskåpet och sätta mig vid köksbordet.
  Kanske blir det för mycket att kräva av mig själv att återta hela frukostvanan på en gång. Jag kanske borde ta tillbaks rutinen först och sen tvinga mig att dessutom äta något vettigt.

Varje morgon öppna kylskåpet, fylla ett glas med apelsinjuice och sätta mig och läsa tidningen.

Ett glas juice borde jag lyckas få i mig även på morgonen. Återta rutinerna ett steg i taget istället för allt på en gång. Det måste jag prova!

Rapport om hur experimentet utfaller kommer efter hand...

Jag tror att jag har drabbats av stressinkontinens. Jag klarar inte av att hantera stress längre... ;)

Humöret börjar återigen normalisera sig efter den upprörda veckan. Lommar runt i sjukhuspyjamasen med byxor som är för stora i midjan och för korta i benen och tycker att livet är allmänt trevligt. Koncentrerar mig på blåsljud och icke-existerande rhonki, brottas med diktafonen och funderar på vad jag ska låta matlådan innehålla imorgon.

Njuter av att få en stillsam dag. Låter de upprörda tankarna få tillfällig semester. Trevligt!

Jag vet att anledningen till att det här gör mig så upprörd är att jag tar det personligt. Men nu tänker jag bli upprörd ändå.

På avdelningen låg en kvinna som kommit till akuten efter ett självmordsförsök. Hon hade under en tid vid ett flertal tillfällen blivit våldtagen av en man i sin närhet. Till slut orkade hon inte längre utan svalde ner ett antal tabletter med ett glas rödvin. Mängden tabletter var ändå inte så stor, så rent medicinskt var hon utom fara, men hon lades in över natten för observation.
  Hur hanterar läkarna detta?

"Det här är en känslig situation så den ska vi peta i så lite som möjligt", och sen lät de bli att gå in till henne.

Hur kan man göra så?! Tyckte de verkligen att den bästa lösningen på problemet var att lämna henne helt ensam i väntan på utskivning? (Även personalen på avdelningen lyste med sin frånvaro på rummet, med hänvisning till "respekt för hennes integritet och den svåra situationen".)

De här läkarna var varken utbildade psykiatrar, psykologer eller terapeuter. Självklart ska de då inte heller ge sig in på deras yrkesområden. Men medmänniska tycker jag att man har skyldighet att vara oavsett utbildning. Som läkare förväntar jag mig dessutom att man besitter ett större mått av medmänsklighet än genomsnittet. Uppenbarligen är så inte fallet.

Med veckans föreläsningar färskt i känslominnet (se inlägget En mörk förmiddag) reagerar jag ännu kraftigare. Hur kommer det sig att vi på läkarprogrammet inte får lära oss att hantera de här situationerna?

Människor jag beklagar mig för om detta säger att den undervisningen kommer under psykiatrikursen. Jag vet inte om jag vågar lite på det. Dessa läkare måste ha klarat sig igenom psykiatrikursen och de verkar inte ha tagit till sig det.
  Går det över huvud taget att undervisa i medmänsklighet?

PC Jersild har skrivit i Moderna Läkare (nr 1 2009, även publicerat i DN 14/12 2008) om läkarassisterat självmord. Han trycker på det märkliga att vi hela livet har full rätt att bestämma över vårt liv - så länge vi inte håller på att dö. Autonomin upphör att exixtera i och med livets slutskede.

Det finns en utpräglad rädsla för det okända. Vad som händer när livet tar slut vet vi inte. Det skrämmer oss. Rädsla tenderar att stärka känsloreaktioner och fördunkla vårt omdöme. Någonstans skulle man kanske kunna se det som ett argument för att lätta på autonomin.
  Detta skulle i så fall innebära att vi ser ångest som något som inte behöver behandlas.

Själv tycker jag att det inte är någon tvekan om att ångest är något som måste tas på allvar. Det är en stark obehaglig känsla som ofta kan bli outhärdlig. Det gör att många är rädda för att få ångest.
  Inom psykiartin pratar man om "förväntasångest". I princip innebär det att man har ångest inför att få ångest. Hur många led kan man dra det? Ångest inför att få ångest inför att få ångest inför...

Psykiatern David Eberhard har skrivit boken I trygghetsnarkomanernas land där han tar upp det han kallar för det "nationella paniksyndromet". Väldigt kortfattat innebär det att vår strävan efter en tillvaro i total säkerhet underbygger vår känsla av trygghet genom att vi förlorar förmågan att göra vettiga riskbedömingar. Detta gör att vår omgivning fylls av tänkbara faror och ångesten/oron ökar istället för att minska. Svaret blir att ytterligare öka säkerheten och spiralen är igång.

Jag kan inte låta bli att koppla ihop Jesilds och Eberhards uttalanden och fundera över vilken plats ångesten har i vårt samhälle och i vår vardag. Tror vi att vi kan leva våra liv utan att någon gång få ångest? Är det möjligt att leva ett liv helt utan ångest?

Jag tror att ett visst mått av ångest är en del av livet och att man gör sig en björntjänst om man försöker ta bort den. Det kommer att ta enormt mycket energi att hålla den starka kraften i styr och i slutändan kommer det att vara ångestskapande i sig.
  Vore det inte bättre att acceptera att ångesten finns där? Vi kommer alla att någon gång i livet få känna på den känslan. Obehagligt, javisst, men oundvikligt. Istället för att undvika att hamna där vore det inte bättre att lära sig hantera rädslan? Och hur ska man lära sig det om man inte får träna?
  Jag menar inte att man ska låta bli att behandla ångest - behandling kan ju vara en del i att hantera den - men man kanske inte behöver vara så rädd för den.

Ni kommer att märka att jag tror på mellanmänskliga relationer. Så även här. Om man slipper ångest inför att ha ångest är det lättare för människor runtomkring att stötta igenom rädslan. Jag tror att vi alla behöver hjälpas åt för att hantera våra rädslor.

När vi ser på livets slutskede dras den här diskussionen till sin spets. Huruvida en person har rätt eller inte att själv bestämma när det är dags att säga farväl till den här världen tänker jag låta bli att lämna en åsikt om. Men jag tror att det som inom oss drar mot ett "inte" är ett stort mått av rädsla som stundom gränsar mot ångest inför att få ångest.

Föreläsningar om våld. Krogbråk. Kvinnomisshandel. Barnmisshandel. Sexuellt våld.

Otroligt viktiga ämnen, men inget som kan läras ut i en klump på en timme. Det är inte pedagogiskt lärande. Det är skrämselteknik.

De som redan är lite insatta i ämnet är det ofta för att de har egen erfarenhet av dessa hemskheter, antingen personligen eller någon anhörig. För dem framkallar bilderna läskiga minnen. 
  De som inte är insatta har troligen inte stött på liknanade bilder tidigare. För dem blir det en chock när brutal bild efter brutal bild flashar förbi på den stora vita duken.

Vissa bemöter detta med att snörvla och gråta, vissa med ett gråblekt ansikte och oseende ögon. Vissa går hem, andra insåg vad som var på väg och dök aldrig upp.

Resultat: Vi har fått en hel klass att inse hur förjävligt en del människor beter sig. Vi har lärt oss att misshandel är vidrigt.  (Som att vi inte visste det tidigare...) Möjligtvis har läkaredens att "inte tillföra skada" stärkts, om man nu ska försöka hitta något positivt.

Vad vi borde ha fått ut: I vårt framtida yrke behöver vi kuna bemöta människor som varit utsatta för hemska saker. Hur ska vi bete oss? Hur ska vi strukturera upp samtalen? Vad finns det för människor och organisationer att hänvisa till/ta hjälp av?
  Vad kan vi göra där vi är? Vad kan vi inte göra? Vem kan vi be om hjälp att göra det vi själva inte kan? Vad finns det för skyddsnät för patienten?

Jag blir upprörd när jag går på en sådan föreläsning. Har lärarna tänkt igenom vad de ska prata om? Har de ens ställt sig frågan varför de föreläser för ett gäng läkarstudenter? Vad är det de vill förmedla? Eller är de bara oförmögna att förmedla det de vill förmedla?
  Jag har svårt att tro att de gör detta med vilje för att de tycker att det är så kul med små chockade kandidater.

Vid undervising om så svåra ämnen behöver man:
  *En kortare introduktion med tecken som ska få varningsklockorna att ringa
  *Undervining i mindre grupper
  *Fokus på praktiken:
               - Hur bemöter man detta? Hur ser patientens önskan ut?
               - Vad kan jag göra själv? När måste någon annan gå in?
               - Vad finns det för personer/organisationer som kanske kan hjälpa patienten?

En tung vecka ligger bakom mig. Mycket jourer och dålig sömn slog mina rutiner helt ur spel. När marginalerna är små är strukturen extremt viktig. Så mycket som möjligt ska hända utan att jag tänker på det, utan att jag behöver lägga energi på det. När tröttheten smyger sig på kräver allt energi.

Till slut gick det inte längre utan en ledig dag blev nödvändig. Kan man ringa sig sjuk för mental utmattning?

Dagen har bjudit på många koppar te, en god bok, varm filt i soffan. Snö utanför fönstret, telefonsamtal med nära vänner. En mental-spa-dag.

Det här är tungt. Jag har mycket att jobba mig igenom. Men det är okej. Det får vara jobbigt. Så länge jag har mina vänner med mig. Jag skulle aldrig klara det här ensam. Håll hårt i era vänner, en dag behöver ni dem mer än någonsin!