För tio år sedan försökte en lärare lugna min livsångest med att jag om tio år skulle ha ett lugnare och mer stabilt liv än jag hade just då. Jag skulle vara klar med min utbildning, vilken jag än hade valt. Jag skulle ha ett jobb där jag trivdes, ett kontaktnät med människor som tyckte om mig och en vardag där det mesta gick på rutin.

För några dagar sedan kom jag på mig själv med att förklara samma sak för en ungdom i min närhet.

Inte är livet perfekt nu tio år senare - men bra så mycket lättare än för tio år sedan!
Jag längtar fortfarande till en "tråkig, grå vardag" att längta bort ifrån. Jag längtar fortfarande efter att ha ett "vanligt" liv. Men jag kommer närmare och närmare hela tiden.

Jag är tryggare i mig själv och mina åsikter. Vet vilka värderingar jag tycker är viktigast. Har en riktning i livet och vet vad jag vill.

Tänk, om ytterligare tio år kanske livet är ännu mindre gungfly!

Det luktar sommar. Kvällssolen ger björklöven en orange ton. Luften är aningens för varm för att det ska vara okej att ha jackan på mig under promenaden.

Någon väntar på mig när jag kommer hem. Någon har gjort middag. Dukat fint. Mysigt.

Det ska vara bra.
Det här ska vara en bra dag.

Ju bättre det blir, desto fler flashbacks triggas.
Ju bättre jag mår, desto sämre mår jag.

Vilken paradox!

Kan jag inte få slippa det här nu!?

En vecka på psykiatrin avklarad. Man skulle ju kunna tro att det var ett område som passar mig.
Men inte.

Förbered er på en del sura och ilskna inlägg.