Tusan också!
När man tror att man äntligen har koll ska man se sig omkring, för då har man troligen missat något. Denna gång har jag glömt att betala räkningarna...
Fyra veckor kvar
Jag önskar er alla en trevlig första advent!
Neddrogad
Det är natt och jag kan inte sova. För det mesta är det ändå okej. Jag kan läsa lite, vid behov sätta på TV:n och slötitta, fixa i ordning inför morgondagen. Ta sömnbristen med ro. Till slut somnar jag ju ändå.
Idag är en annan dag. Eller natt. Idag är en jobbig natt. Därför laddade jag med sömnpiller. Därför är jag nu sänkt, lätt förvirrad men ändå vaken. Jag känner mig lika snurrig som bilden antyder.
Med alla piller jag har i kroppen kommer jag i morgon ha glömt att jag skrev det här. Det är lite som en fylla utan behovet att frekvent springa till toan. Förhoppningsvis utan baksmälla i morgon, men det kan man aldrig vara säker på... ;)
Dags för ytterligare ett sömnförsök.
Ofrivilligt medveten
Ibland får man reda på saker som man inte vill veta. Obekväma saker som var menat för någon annans öron. När det väl har landat i temporalloben och flyttats vidare i hjärnans bark för att analyseras är det svårt att bli av med det. Ju mer man försöker, desto mer präntar hjärnan in det i minnet.
Vad gör man med den informationen?
Självklart beror det på vad informationen består av. Den här gången är det bästa att göra ingenting. Låtsas som att inget har hänt, att jag inget vet.
Jag råkade höra en kursare prata med studieledningen om privata ting. Hela jag vill bara gå fram och hålla om hårt och länge. Men jag känner personen i fråga alldeles för dåligt. Dessutom finns det inget jag kan göra. Jag som alltid vill tro att man kan göra i alla fall något litet.
Men denna gång tror jag verkligen att det är bästa att bara göra ingenting. Det känns jobbigt att behöva acceptera. Som tur är vet jag att det finns bra människor runt omkring och det mesta är ordnat.
Men kvar står jag. Med den nya vetskapen i knät.
Utan att kunna berätta för någon.
Vad gör man med den informationen?
Självklart beror det på vad informationen består av. Den här gången är det bästa att göra ingenting. Låtsas som att inget har hänt, att jag inget vet.
Jag råkade höra en kursare prata med studieledningen om privata ting. Hela jag vill bara gå fram och hålla om hårt och länge. Men jag känner personen i fråga alldeles för dåligt. Dessutom finns det inget jag kan göra. Jag som alltid vill tro att man kan göra i alla fall något litet.
Men denna gång tror jag verkligen att det är bästa att bara göra ingenting. Det känns jobbigt att behöva acceptera. Som tur är vet jag att det finns bra människor runt omkring och det mesta är ordnat.
Men kvar står jag. Med den nya vetskapen i knät.
Utan att kunna berätta för någon.
Prat eller inte?
För ett tag sen läste jag en artikel om "ältande". Universitetsungdomar i USA var studieobjekten och det man skulle undersöka var om det hjälper att "prata ut" om sina problem.
Resultatet blev: nej, tvärt om.
I deras undersökning verkade det snarare vara skadligt att prata med sina vänner om sina problem. En teori de hade var att de som pratade om det ägnade mer tid till att prata och mindre till att göra något åt problemet.
Artikeln gör mig kluven. Jag är övertygad om att man kan fasta i negativa tankar av att älta problem om och om igen, så där kan jag tänka mig att hålla med artikelförfattarna. Men jag tror samtidigt att det kan vara konstruktivt att prata med andra om sina problem. För mig har det varit nödvändigt.
Jag vill tro att det inte är så svartvitt. Bra eller dåligt. Snarare både och.
Jag tror att som alltid finns det flera sidor av saker och en balansgång mellan konstruktivt och destruktivt. Antagligen är även de som utförde undersökningen medvetna om detta.
Jag vill i alla fall tro det.
Resultatet blev: nej, tvärt om.
I deras undersökning verkade det snarare vara skadligt att prata med sina vänner om sina problem. En teori de hade var att de som pratade om det ägnade mer tid till att prata och mindre till att göra något åt problemet.
Artikeln gör mig kluven. Jag är övertygad om att man kan fasta i negativa tankar av att älta problem om och om igen, så där kan jag tänka mig att hålla med artikelförfattarna. Men jag tror samtidigt att det kan vara konstruktivt att prata med andra om sina problem. För mig har det varit nödvändigt.
Jag vill tro att det inte är så svartvitt. Bra eller dåligt. Snarare både och.
Jag tror att som alltid finns det flera sidor av saker och en balansgång mellan konstruktivt och destruktivt. Antagligen är även de som utförde undersökningen medvetna om detta.
Jag vill i alla fall tro det.
Tack!
Ett stort tack till alla er som skriver glada kommentarer här och ni som skickar uppmuntrande mail! De värmer gott i novembermörkret. Det är så mycket lättare att kämpa när jag har er med mig!
Anti-hybris
Man ska sopsortera, spara el, åka kollektivt, handla ekologiskt, närodlat och kravmärkt. Gärna rättvisemärkt. Man ska tänka på de papperslösa flyktingarna och de ensamma flyktingbarnen. Främja jämställdhet. Skänka några kronor till de hemlösa, betala pengar till canerfonden. Och Läkare utan gränser. Och WWF. Gärna engagera sig lite också. Vara emot krig och ha en åsikt i israel-palestinakonflikten.
Jag orkar inte!
Jag har fullt sjå med att rädda mig själv.
Världen får jag rädda någon annan dag.
Jag orkar inte!
Jag har fullt sjå med att rädda mig själv.
Världen får jag rädda någon annan dag.
Fragmentering
Jag försöker få in vanan att småplocka. Disken, damm, tidningar... Små insatser, men ofta. Att när jag ser något som behöver åtgärdas göra det på en gång i stället för att tänka "jag gör det sen".
Problemet med det när det ser ut som det gör här är att det alltid finns saker som behöver åtgärdas. *suck*
Städbiten måste delas in i mindre bitar. Första fokus blir disken.
Problemet med det när det ser ut som det gör här är att det alltid finns saker som behöver åtgärdas. *suck*
Städbiten måste delas in i mindre bitar. Första fokus blir disken.
"Något är fel!"
Klart och tydligt dök det upp på dataskärmen. Felmeddelandet är från Facebook - en indikation på hur högt de tänker om sina användare?Det är nästan lika begåvat som den gamla diagnoskoden "obehag UNS" (UNS betyder Utan Närmare Specifikation).
Under första terminen insåg vi att beskrivningen på alla olika ämnen kunde sammanfattas till: "Kroppen behöver det. I lagom dos."
Är man bara tillräckligt ospecifik behöver man inte skriva så många lappar/skyltar/meddelanden/tentasvar.
Kanske är det där man till slut hamnar när man sitter med patienten framför sig och inte kan pussla ihop symtomen till något vettigt:
"Det är något som är fel. Troligen är det något av kroppens alla ämnen som det finns för lite eller för mycket av. Det går nog över snart." Sen sätter man in diagnosen "söker pga misstanke om sjukdom".
Usch. Nej, någon sån läkare vill jag inte bli...
HTML <3 CSS
Bloggandet har gjort mig till något av en datanörd. För att få saker och ting att fungera som jag vill har jag varit tvungen att lära mig programmera. Bara det mest grundläggande, men det är mycket för att vara en teknikanalfabet.
På bussen hem kom jag på mig själv med att sitta och programmera i huvudet. Undra hur det blir om jag skriver så? Kanske har jag bara skrivit det på fel ställe..?
Inte har jag varit tidseffektiv och lärt mig hur man gör heller. Nej, jag nyttjar den beprövade metoden "trial and error". Vad händer om jag ändrar på siffrorna här? Vad händer om jag byter ett tecken här? Vad händer om jag lägger in ett annat kommando?
Ibland blir det bra, men ofta blir det fel. Ibland blir det till och med katastrof. Jag har lyckats få hela bloggen att bli oläslig en gång. Men jag har en kopia av en fungerande kodmall sparad, så jag kan återställa om mina experiment inte skulle falla väl ut.
Det jag klurat på för tillfället är tillskottet som kommit i menyn till höger - Tre saker att le åt. Jag har flera gånger fått tipset att skriva upp tre saker som gör mig glad varje dag. I några dagar har det fungerat bra, innan det rinner ut i sanden. Genom att skriva det här hoppas jag kunna få lite bättre pli på mig själv. Stort som smått kan dyka upp.
Tanken på sikt är att jag ska bli bättre på att lägga märke till positiva saker i min omgivning. Genom att aktivt notera dem ett tag kommer jag förhoppningsvis att göra det mer och mer omedvetet.
Vad har gjort dig glad idag?
På bussen hem kom jag på mig själv med att sitta och programmera i huvudet. Undra hur det blir om jag skriver så? Kanske har jag bara skrivit det på fel ställe..?
Inte har jag varit tidseffektiv och lärt mig hur man gör heller. Nej, jag nyttjar den beprövade metoden "trial and error". Vad händer om jag ändrar på siffrorna här? Vad händer om jag byter ett tecken här? Vad händer om jag lägger in ett annat kommando?
Ibland blir det bra, men ofta blir det fel. Ibland blir det till och med katastrof. Jag har lyckats få hela bloggen att bli oläslig en gång. Men jag har en kopia av en fungerande kodmall sparad, så jag kan återställa om mina experiment inte skulle falla väl ut.
Det jag klurat på för tillfället är tillskottet som kommit i menyn till höger - Tre saker att le åt. Jag har flera gånger fått tipset att skriva upp tre saker som gör mig glad varje dag. I några dagar har det fungerat bra, innan det rinner ut i sanden. Genom att skriva det här hoppas jag kunna få lite bättre pli på mig själv. Stort som smått kan dyka upp.
Tanken på sikt är att jag ska bli bättre på att lägga märke till positiva saker i min omgivning. Genom att aktivt notera dem ett tag kommer jag förhoppningsvis att göra det mer och mer omedvetet.
Vad har gjort dig glad idag?
Mitt i natten
Känslan i bröstet när jag slog upp ögonen i mörkret var panik. Jag hade försovit mig. Trots att jag innan jag somnade sagt åt mig på skarpen att i morgon skulle jag komma i tid.Jag slog på mobilen och insåg att klockan var 03.06. Inte försovit mig. Utan mardröm. Det var orsaken till panikkänslorna.
Adrenalin och kortison hade hunnit få min kropp att hamna i stressläge. Inte kan jag sova nu! Så fort jag blundar ser jag dessutom läskiga bilder.
Tänk om jag kunde vara fem och kunna krypa upp hos mamma och pappa. En varm och trygg famn och försäkringar om att allt kommer att gå bra.
Istället tillbringar jag en stund på Nätet. Under den lilla stunden hinner delar av adrenalinet försvinna. Bilderna också. Jag byter ut dem mot andra vackrare bilder.
Nu är det dags för ett nytt försök. Några timmar till ska jag sova.
God natt! :)
Ur dagens DN:
"Nästan var tionde läkare anger att de har behandlat fler än tio patienter det senaste halvåret."
Det var väl tur att veta att den svenska läkarkåren är att lita på...
Det var väl tur att veta att den svenska läkarkåren är att lita på...
Patienttorka på akuten
Är man en hemsk människa om man önskar att det skulle bli lite kallare och halare så att fler människor ramlar och bryter benen..?
*Teddybjörnen Fredriksson, ja så hette han...*
Jag väntar mig en lugn och skön natt. Hoppas ni också får det!
Förebilder
Nu sitter jag och tittar på TV4:s Nyhetsmorgon Söndag igen. Som alltid är det människors liv som står i fokus. Människor som berättar om sina svårigheter, de mörka hemligheterna som annars inte får synas. Trots att jag tror att alla har med sig svårigheter av olika slag slås jag av hur många det är som har haft det riktigt tufft.
De som vågar berätta, de som vågar visa sig sårbara. Jag blir så imponerad!
Att höra andra människor berätta, att se att andra har lyckats ta sig igenom det svåra. Det hjälper mig att orka kämpa lite till.
Jag önskar att jag en dag kan bli en förebild för människor som befinner sig mitt i det jobbiga. Jag önskar att jag vågar stå för vad jag har varit med om, vågar berätta. Jag hoppas att jag en dag kommer att vara tillräckligt trygg i mig själv för att kunna göra samma sak som de.
Inte än. Men någon gång.
Jag hoppas...
De som vågar berätta, de som vågar visa sig sårbara. Jag blir så imponerad!
Att höra andra människor berätta, att se att andra har lyckats ta sig igenom det svåra. Det hjälper mig att orka kämpa lite till.
Jag önskar att jag en dag kan bli en förebild för människor som befinner sig mitt i det jobbiga. Jag önskar att jag vågar stå för vad jag har varit med om, vågar berätta. Jag hoppas att jag en dag kommer att vara tillräckligt trygg i mig själv för att kunna göra samma sak som de.
Inte än. Men någon gång.
Jag hoppas...
När patienten sover dansar narkosläkaren på bordet
Grått ute, grått inne, grått sinne
En utmärkt dag för varmt te och glad film. Har inte bestämt vilken än. Först ska jag sätta på radion på högsta volym och ta tag i städningsprojektet. Disk och tvätt står på dagens lista. Film och godis blir bra belöning efteråt.
Kom igen nu, Maskrosen!
Läget? Jodå, det rullar på...
Jag förstår inte!
Människor pratar om sin vardag som att det är något som bara händer. Tiden rullar på och dagarna går. Under hela mitt vuxna liv har jag aldrig lyckats få till det. Jag har fått kämpa var enda dag för att få till det som kallas vardag.
Det som många människor ser som grått och tråkigt, det längtar jag efter. Jag vill också att det bara ska rulla på. Att saker ska vara "som vanligt" och inte ändrade förutsättningar hela tiden. Vanor. Saker jag gör utan att jag reflekterar över det.
Jag längtar tills jag kommer dit!
Vem vet, en dag kanske jag sitter och läser det här. Funderar över hur jag kunde längta efter något så tradigt. En dag då jag har nått fram. Då jag har kommit så långt att vardagen än trisst och grå. Då jag i stället längtar efter ett avbrott i vardagen.
En dag kommer jag att ha kommit så långt! :)
Människor pratar om sin vardag som att det är något som bara händer. Tiden rullar på och dagarna går. Under hela mitt vuxna liv har jag aldrig lyckats få till det. Jag har fått kämpa var enda dag för att få till det som kallas vardag.
Det som många människor ser som grått och tråkigt, det längtar jag efter. Jag vill också att det bara ska rulla på. Att saker ska vara "som vanligt" och inte ändrade förutsättningar hela tiden. Vanor. Saker jag gör utan att jag reflekterar över det.
Jag längtar tills jag kommer dit!
Vem vet, en dag kanske jag sitter och läser det här. Funderar över hur jag kunde längta efter något så tradigt. En dag då jag har nått fram. Då jag har kommit så långt att vardagen än trisst och grå. Då jag i stället längtar efter ett avbrott i vardagen.
En dag kommer jag att ha kommit så långt! :)
Så här trött är jag nu...
...dags att bädda ner sig innan man trillar ner!
Att välja glädje
Kay Pollak var gäst hos Tilde de Paula i Nyhetsmorgon på TV4. De pratade om tankens kraft och att man själv väljer hur man mår. "Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det."
Just det uttrycket pratade de inte om, men det sammanfattar andemeningen i intervjun. Det är ett uttryck som gör att jag får alla taggar utåt. Jag tolkar det nämligen som att jag inte får vara ledsen, sårad, arg eller vad det nu må vara jag känner.
Naturligtvis är det inte menat så.
Det handlar inte om att bara man tänker positivt så blir allt bra. I psykologiska termer skulle det kallas för förträngning. Ingenting att sträva efter.
Kay Pollak pratar i stället om att man med hjälp av tanken kan få situationen att bli ett litet uns bättre. Inte nödvändigtvis bra, men bättre. Han pratade om Nelson Mandela som om sin tid i fängelset har sagt "Det finns inte en situation som är så svår att en tanke inte kan få den ett litet uns lättare."
Jag tror att det är en bra grundinställning att ha med sig i vardagen. Man kan påverka hur man tänker. Man kan påverka hur man mår. Det gör en inte lika maktlös.
Men hemska saker händer. Det behöver man inte tycka om. Man behöver inte förlåta. Man behöver inte vara glad just då. Att sörja är okej när det behövs. Att vara arg när det behövs.
Däremot kan man själv välja att sträva framåt för att ta sig ur det. Man kan själv välja att kämpa vidare.
Du själv är fortfarande ansvarig för ditt liv, men det finns saker i livet som man faktiskt inte kan styra över. Det får man bli besviken för. Det är okej. Men du kan fortfarande välja att orka ett litet tag till.
Du kan styra dina tankar så att situationen blir åtminstone ett litet uns bättre.
Jag saknar...
Idag tog jag hand om en patient som liknade en av mina nära vänner. Inte till utseendet, men hon hade ett liknande rörelsemönster, samma glimt i de sorgsna ögonen, ungefär samma ålder, samma diagnos, samma prognos. Mitt hjärta klämdes ihop i bröstet.Malignt melanom. Ganska långt gånget. Hon hade fått akut ont i ryggen och hamnade därför på ortopedakuten.
Min vän gick bort för ca 4 år sedan. Jag saknar henne fortfarande något enormt. Speciellt en dag som denna. Samtidigt känns det bra att få sakna. Hon är värd att saknas. Det finns ett stort hål efter henne, och det ska det göra. Det ska märkas när bra människor försvinner.
En annan tanke som detta väcker är skillnaden på sorgen efter en förlorad vän och sorgen efter att ha blivit illa behandlad. Saknaden efter min vän gör jätteont, men det är okej. Det går att hantera. Inte alls ångestfylld på samma sätt som min andra sorg. Ingen skuld, ingen skam. Inga känslor i konflikt.
Bara ledsen.
Och det är okej.
Det gör ont, men det känns bra. Hur konstigt det än låter.
Just nu känns det bra att få sakna.
Lite äldre, lite bättre, lite finare
Det började redan i klädförrådet. Fast det visste jag förstås inte då...
Landstinget har en egen skala för klädstorlekar. S=stor, M=mellan och L=liten. Totalt tvärt emot resten av världen.
Detta hade någon missat. S=small, och följdaktligen låg det en hög med stora bussaronger i facket för små bussaronger. Morgonstressad sprang jag genom klädförrådet, ryckte åt mig en Liten bussarong och skyndade vidare mot omklädningsrummet. När missödet upptäcktes hade jag inte tid att gå tillbaks och hämta en ny, jag fick nöja mig med mitt tält. Klämde ihop urringningen med hjälp av namnskylten så jag slapp dela med mig av allt för mycket.
Handledaren var en man i övre medelåldern/nedre pensionsåldern, som så många andra. Det brukar gå alldeles utmärkt. Många år i yrket innebär ofta mycket erfarenhet och kunskap att lära vidare. Men: Det finns vissa män i denna ålderskategori som har en annan syn på världen och läkarstudenter än vad jag skulle önska. Speciellt som ung kvinna.
Han började berätta om hur dåliga unga läkare var nuförtiden. "Inget ont om dem, de är säkert duktiga. Men de har ju inte fått lära sig något!" Jaha, nickade jag utan att varken bekräfta eller dementera.
"Här har vi dagens första patient." En journalbibba landade i mitt knä. "Hon är en surkärring, men vi ska försöka vara trevliga mot henne ändå." Ja, det hoppas jag!
Jag och de andra möblerna stod placerade i ett hörn under undersökningen. Efter ett tag tittade han upp, kom på sig själv. Vände sig till patienten:
"Är det okej om den här lilla flickan också får känna?"
Patienten tittade storögt på lilla mig som för dagen drunknade i mina sjukhuskläder.
Kanske inte utbildningens mest givande dag. Ganska snabbt lyckades jag slingra mig ur och ägnade resten av tiden åt att förbereda ett seminarium. För tio år sen trodde jag aldrig att jag skulle säga det, men ibland är att skolka det bästa jag vet...
Landstinget har en egen skala för klädstorlekar. S=stor, M=mellan och L=liten. Totalt tvärt emot resten av världen. Detta hade någon missat. S=small, och följdaktligen låg det en hög med stora bussaronger i facket för små bussaronger. Morgonstressad sprang jag genom klädförrådet, ryckte åt mig en Liten bussarong och skyndade vidare mot omklädningsrummet. När missödet upptäcktes hade jag inte tid att gå tillbaks och hämta en ny, jag fick nöja mig med mitt tält. Klämde ihop urringningen med hjälp av namnskylten så jag slapp dela med mig av allt för mycket.
Handledaren var en man i övre medelåldern/nedre pensionsåldern, som så många andra. Det brukar gå alldeles utmärkt. Många år i yrket innebär ofta mycket erfarenhet och kunskap att lära vidare. Men: Det finns vissa män i denna ålderskategori som har en annan syn på världen och läkarstudenter än vad jag skulle önska. Speciellt som ung kvinna.
Han började berätta om hur dåliga unga läkare var nuförtiden. "Inget ont om dem, de är säkert duktiga. Men de har ju inte fått lära sig något!" Jaha, nickade jag utan att varken bekräfta eller dementera.
"Här har vi dagens första patient." En journalbibba landade i mitt knä. "Hon är en surkärring, men vi ska försöka vara trevliga mot henne ändå." Ja, det hoppas jag!
Jag och de andra möblerna stod placerade i ett hörn under undersökningen. Efter ett tag tittade han upp, kom på sig själv. Vände sig till patienten:
"Är det okej om den här lilla flickan också får känna?"
Patienten tittade storögt på lilla mig som för dagen drunknade i mina sjukhuskläder.
Kanske inte utbildningens mest givande dag. Ganska snabbt lyckades jag slingra mig ur och ägnade resten av tiden åt att förbereda ett seminarium. För tio år sen trodde jag aldrig att jag skulle säga det, men ibland är att skolka det bästa jag vet...
Meh...
Har man drabbats av en släng generell separationsångest när man inte längre vill följa TV-serier, eftersom man får en "relation" till personer som sen bara försvinner ur serien?
När det har gått så långt låter det inte som en så dum idé att ta TV-paus ett tag och leva i det verkliga livet i stället... ;)
När det har gått så långt låter det inte som en så dum idé att ta TV-paus ett tag och leva i det verkliga livet i stället... ;)
Jag kämpar på
Frukost, diskning och lite dammsugning idag! :)
Influensavaccin
Från alla håll och kanter får jag frågan om man ska vaccinera sig, så nu tycker jag att det börjar bli läge för ett inlägg om det.
Jag måste börja med att poängtera att kring det här har jag inga direkta kunskaper. Trots att inlägget ligger under kategorin fakta innehåller det mest mina egna åsikter. Jag har kunskap kring vaccinationer generellt, men inga kunskaper om det här specifika vaccinet.
Ja, jag tycker att du ska vaccinera dig.
Speciellt om du är sjuk, men även om du är frisk. Det finns ett begrepp som kallas "herd immunity" som innebär att en hel grupp människor blir immun mot sjukdomen. Det uppnår man om tillräckligt många vaccinerar sig (dvs alla behöver inte göra det!). Sannolikheten att en smittas blir då liten, även bland de som inte har vaccinerat sig.
Detta kan vara bra att ha i åtanke tex kring spädbarn. Barn under tre månader bör man inte vaccinera, men de kan fortfarande drabbas hårt om de blir smittade av influensan. Med "heard immunity" skulle de kunna klara sig ifrån att bli smittade.
Det pratas mycket om binverkningarna på medicinen. Är det värt det om man nu mår så dåligt av vaccinet?
Ja, jag tycker det. Många har fått ont i armen, men inte så mycket mer. Andra har fått en "mini-influensa" med muskelvärk och lite feber. De fall som i media har orsakat dödsfall är inte kopplade till vaccinet (vad man vet ännu) utan beror snarare på dessa personers grundsjukdom.
Ett annat argument som är värt att ta upp är att än så länge är svininfluensan mild i de flesta fall. Men vi vet inte hur det kommer att se ut framöver. Virus ändrar hela tiden på sig. Det skulle betyda att den kan bli värre. Men det vet vi inget om än.
Å andra sidan kan man också argumentera för att om viruset ändras för mycket hjälper inte det här vaccinet ändå.
Jag tycker att ni alla ska vaccinera er. Om inte för er egen skull så för er omgivnings. Vad tycker ni som är inne här och läser? Har ni någon annan åsikt? Håller ni med? Berätta gärna vad ni tänker! (Kom ihåg att vara tydliga med vad som är fakta och vad som är åsikter...)
Vill ni läsa mer om influensan kan jag rekommendera den här sidan där samlad information från olika myndigheter i Sverige finns.
Fast i de högpresterandes grepp
Diskberget har fortsatt att öka under veckan. Inte i samma takt i alla fall. Lite framåt går det.
Men trögt...
Jag är fortfarande så glad över att jag äter frukost varje dag att städningen inte känns som ett så stort problem. Jag är då nöjd över att ha lyckats med frukostbiten att jag inte kan förmå mig att ta tag i nästa projekt än.
Då får jag väl vara glad ett litet tag till. Snart måste jag ta mig i kragen och bära ut mig till köket, men jag kanske får nöja mig med att vara nöjd.
Inte alltid tvinga mig till resultat, inte alltid behöva bli bättre. Något som jag kan behöva träna på när jag befinner mig i en så prestationsinruktad miljö som man gör som läkarstudent.
Att öva på disken är inte lika "farligt" som att öva på skoljobbet.
Idag ska jag öva på att inte prestera.
En annan dag ska jag få ändan ur vagnen och göra det där som jag egentligen inte vill göra. Men inte idag. Idag ska jag vara lågpresterande.
Men trögt...
Jag är fortfarande så glad över att jag äter frukost varje dag att städningen inte känns som ett så stort problem. Jag är då nöjd över att ha lyckats med frukostbiten att jag inte kan förmå mig att ta tag i nästa projekt än.
Då får jag väl vara glad ett litet tag till. Snart måste jag ta mig i kragen och bära ut mig till köket, men jag kanske får nöja mig med att vara nöjd.
Inte alltid tvinga mig till resultat, inte alltid behöva bli bättre. Något som jag kan behöva träna på när jag befinner mig i en så prestationsinruktad miljö som man gör som läkarstudent.
Att öva på disken är inte lika "farligt" som att öva på skoljobbet.
Idag ska jag öva på att inte prestera.
En annan dag ska jag få ändan ur vagnen och göra det där som jag egentligen inte vill göra. Men inte idag. Idag ska jag vara lågpresterande.
