Vinden viner. Får en känsla av att behöva hålla i håret så att det inte följer med stormen. Vinden är så kraftig att jag har svårt att få luft (fattigmans-CPAP för oss läkarnördar).

Det är en hård front av livskris som stormar in i mitt liv. Jag som hade förberett mig så noga inför vintern, så dyker det här upp som jag inte alls har tid med.

Vem vill leva med mig? Vem vill jag leva med? Vill jag leva ensam? Det kanske skulle kunna vara bra?
Och hur skulle jag klara att få barn alldeles själv. Jag vill ju ha ett redan nu.

Det uppenbart faliga hotet har försvunnit. I alla fall tillfälligt.
Varit borta tillräckligt länge för att andra små klurigheter och oroligheter ska komma fram.
Vardagslivsbekymmer. Kan man kalla det så?

Det där som alla andra också har. Jag har bara trängt bort det för att det fanns mer akuta bekymmer att lösa. Hela tiden. Först nu har jag tillräckligt med tid för att känna det som vill komma.
Och oj vad mycket det blev!

Nu blir det tänkapaus. Tillbaka till den gamla vanliga rädslan. Tillbaka till den trygga, vana övergivenheten. Återigen skapa fast mark av livets gungfly som hela tiden pockar på uppmärksamhet.

Misstänker att jag ligger en himla massa år efter!

Alla dagar som läkare är inte nödvändigtvis så fantastiska.

Trött akutendoktor börjar fundera på vem som är mest förvirrad - patienten, jag själv eller de övriga människorna som rusar runt i korridorerna.

Vissa dagar är det ett under att allt går som det ska!

Svåra beslut är alltid svåra. Kräver tid att fundera och känna efter. Ett beslut har mognat fram, nu är det bara verkställandet kvar.

Eller kanske ska jag vänta lite?

Kanske kan jag komma på en annan lösning? Kanske kan jag slippa ifrån det här jobbiga? Kanske kan det bara ordna sig utan att jag behöver anstränga mig?

Synd att man inte kan komma undan så lätt.

Provsvaren kommer då jag är på väg ut genom dörren.
Vänder för att lämna beskedet.

Jag blir irriterad för jag vill hem till soffan.
Patienten gråter tyst då hela världen går under.

Två olika världar med mindre än en meters avstånd.

Tänk så underbart att få trivas med livet en liten stund!

Jaha, här sitter jag klockan mitt i natten och livskrisar lite.
Vart är mitt liv på väg egentligen?

Det känns som att det springer förbi utan att jag vet om det. Känns som att jag borde ha hunnit så mycket mer. Borde uträttat och avklarat.
Vad då?

Blänger imaginärt avundsjukt (nästan svartsjukt) på de människor som har kommit längre i livet än jag själv. Kan jag inte få teleportera mig själv framåt något decennium.
Hoppa över nu i tron på att sen kommer att bli bättre.

Hu, hemska tanke. Tänk om det inte alls blivit bättre om tio år!

Fördubblad livskris och ännu senare på natten. Det här går ju inget bra.

Ett jobb har jag i alla fall. Ett bra jobb. Som jag trivs med. Människor runtomkring mig som tycker om mig. Som jag tycker om. Jag har rymt från den ständiga rädslan och kan gå ut utan att vara orolig. Mitt hem är mitt eget och är en trygghet.
Jag har det bra. Det blir dessutom bättre.

Kanske är jag liiite trött? Sova lite?
Eller ge upp att få ångest över att inte kunna sova.
Läser igenom ett gammalt inlägg och stänger av datorn med ett leende på läpparna!

Ta en dusch.

Att det ska vara så svårt att säga vad jag tycker!

När det handlar om andra är det inga problem. Då kan jag stå på mig. För deras skull kan jag låta andra bli sura på mig. När det är andra det gäller vågar jag vara stor och stark.

Varför vågar jag inte stå upp för mig själv på samma sätt?

Känslor blir inblandade. Med ens blir det så svårt. Risken att bli lämnad. Risken att bli övergiven. Risken att människor inte ska ta det jag säger på allvar när det är mig det handlar om. Att jag ska känna mig liten, utsatt och inte värd att tänka på. Inte värd att bry sig om.
Det är vad som stoppar mig.