Här går jag omkring och inbillar mig att allt är bra. Så kommer hon och frågar hur jag mår.

Det visade sig att på den avdelning jag jobbar nu, jobbar även en sköterska som jag jobbat med tidigare på en annan avdelning. På den tidigare avdelningen fick jag en gång en panikattack. Det ska man inte få när man jobbar på ett sjukhus. Det blev världens kalabalik och alla blev oroliga. Tillslut var jag tvungen att berätta för en av sjuksköterskorna hur det stod till för att få dem att lämna mig ifred.
  Denna sjuksköterska jobbar nu på samma avdelning som jag är läkarassistent på.

Då, för flera år sedan, var det nödvändigt att berätta. Nu känns det minst sagt obekvämt att hon vet. Jag som bara vill förtränga. Jag vill dela upp världen. På jobbet mår jag bra, det där jobbiga får jag hantera någon annan gång.
  Precis så som jag inte ska göra.

Säkert är det bra att tvingas känna. Men det känns inte bra när allvarliga ögon tittar på mig och säger "hur är det?". Min tillfälliga stabilitet raseras. Känslorna far runt i kroppen och stör tankarna.
  Det gör ont att smälta ihop två världar till en.