...sa patienten. En diskussion om läkemedel och utskrivning.
  "Det är jag som är doktorn", sa jag och låtsades se ut som att jag inte ljög.
Hennes ögon blev stora:
  "Jaså, jag som trodde att du var en av flickorna."

Visserligen har jag inte examen än, visserligen går jag på assistentlön. Men jag har kommit tillräckligt långt för att få en tillfällig förkrivarkod, tillräckligt långt för att ordinera och signera, tillräckligt långt för att faktiskt vara "doktor".

Det är väl bara att vänja sig. När alla inom sjukvården är klädda på samma sätt är det inte lätt för patienterna att skilja på oss. De tar till det de har: ung "flicka" - måste vara en sköterska.

Min självkänsla som doktor blev naggad i kanterna. Men det är bara att kämpa på. Jag får fortsätta att träna frasen: "Hej, jag heter Maskrosen och är läkare här" tills den sitter i sömnen. Kanske har jag lärt mig att jag inte spelar teater innan dess.