Frukost fyra dagar i rad!
Visserligen var två av dem helgdagar. Men ändå...

Såg en man som gick omkring med ett gipsat ben idag. Fria tår - utan sockor eller skor.
På stan.
I femton minusgrader!!

Det kan inte ha varit bra för den perifera cirkulationen...

Jag lägger mig raklång mitt på golvet och tänker inte resa mig igen.

(Endast bildligt talat - men det är så det känns...)

"Jag är ledsen. Har du lite tid över för mig? Jag skulle behöva att någon bryr sig lite."

Att det ska vara så svårt att säga!

Ännu svårare är det när svaret blir nej. Ingen tid möjlig att frigöra. Ingen möjlighet att hjälpa, trösta eller finnas till. Ingen ork att skicka glada tillrop - det är för mycket runtomkring.
  Hur ska jag då orka?

Fortfarande inga framsteg på frukostfronten...

Jag ser fram emot att vara ledig. Jag ser fram emot att göra ingenting.

Ingen panik. Ingen ångest. Ingen stress över att behöva vara ensam.

Framsteg! :)

...är trött. Orkar inget alls. Kommer hem och lägger mig i soffan. Flyttar mig till sängen. Tycker att klockan ringer alldeles för tidigt. Masar mig upp alldeles för sent och hinner inte äta frukost.

Att hantera människors olyckor är krävande.

Ibland vill man inte att magkänslan ska vara rätt.

På avdelningen låg en ung kille. Deprimerad. Som så många andra. Masade sig runt i korridoren. Petade i maten. Blicken i golvet, hummade lätt när man hälsade. Fåordig.
  Men det var något som inte stämde. Något som inte gick att sätta fingret på.

En dag fick han ett krampanfall.

Överdos. Tänkte överläkaren.
CT-hjärna. Tänkte kandidaten.

Vi utredde båda två.
På eftermiddagen hade vi svaret.

Hjärntumör.

Han var inte "bara" deprimerad (som de på avdelningen uttryckte sig). Ovant för psykiatripersonalen. Ovant för kandidat Maskrosen.
  Oväntat.

Något att ta på. Inte diffust, som psykiatri så ofta är.
Konkret.
Svårt att slå ifrån sig.

Ibland önskar man att magkänslan hade fel...

Dagens teoritillskott bjöd på en föreläsare som hela eftermiddagen pratade om "kliniska monster". Vilken specialitet man än väljer kommer de att vara en stor hjälp i det vardagliga arbetet. Speciellt inom psykiatrin är dessa "kliniska monster" en viktig grundsten för att kunna ställa rätt diagnos.

Jag misstänker att han menade kliniska mönster - inte monster...

ICD-10 är ett internationellt diagnossystem som används för att klassificera sjukdomar. Varje sjukdom och tillstånd har fått en egen kod. Tex har blindtarmsinflammation koden K37.9, hjärtinfarkt I21.9 och hicka R06.6.

Det finns även "orsakskoder" där man kan specificera hur en skada/ett tillstånd har uppkommit. Tex finns det 63 olika koder för olika varianter av bett av krokodil.

En del koder är mer användbara än andra...

För att få reda på vilken kod en diagnos har kan du söka här.

Vännerna lyser med sin frånvaro.

De har inte övergett. De vill och de tycker om mig. De bryr sig. Tiden är bara lite knapp. Så är det ibland.

"Ibland" har var varit lite för länge nu.

Jag kämpar på. Jag ler och är glad. Försöker se ut som att det inte gör något. Försöker ta mig framåt själv. Är överseende. Förstår.

Men jag orkar inte kämpa själv. Jag behöver mina vänner. Jag behöver glada tillrop, jag behöver trevliga myskvällar.
  Varje gång mobilen piper med ett meddelande om att vi måste ställa in blir klumpen i magen lite tyngre. Jag klarar inte av att höra att det inte finns tid förrän långt in i maj, klarar inte att höra att det inte finns möjlighet att ta sig tid. Så jag slutar att höra av mig. Resultatet blir att telefonen är tyst.
  Inte bra, men jag orkar inte.

Jag blir så besviken! För det skäms jag. Jag får dåligt samvete. Mina vänner kan inte alltid ha tid för mig. Jag äger inte dem. Men jag känner mig bortvald - även fast jag vet att det inte är så.

Jag vill inte kämpa ensam...

Psykiartikursen har många spännande inslag. Idag hade vi ett seminarium med fokus på känslor. Både våra egna och patienternas.

Motöverföring är ett av de nya orden jag har lärt mig idag. Det är den känslan som patienten väcker inom oss. Tex om en patient är sorgsen kan vi komma på oss själva med att vara sorgsna när vi går därifrån, eller om en patient som är dolt aggressiv får oss att bli obehagliga till mods.
  Genom att lära sig att känna igen vad man själv känner i ett möte kan man till slut använda det för att få en hint om diagnosen. Om man kommer ut andfådd från ett samtal trots att man bara suttit stilla kanske det är en uppseglande mani. En annan människa kanske känner sig irriterad av att ha träffat samma patient. Det är inte vilken känsla det är som är huvudsaken, utan att man jämför med sina tidigare reaktioner och känslor.

Luddigt och diffust som alltid när psyket ska diskuteras, men ändå användbart. Det är inget diagnosredskap, men en stor hjälp.

En sak som gjorde mig förvånad var hur dåliga vi läkarstudenter är på att identifiera känslor. Seminariet utgick från patientsamtal inspelade på video, vi stannade till och från under filmen och diskuterade.
  "Vad kan han ha känt här?" frågade seminarieledaren.
  "Du är dum i huvudet!" sa kandidaten.
  "Ja, så kanske han tänkte, men vilken känsla tror du låg till grund för den tanken."
  "Jag tror att han tyckte att läkaren var inkompetent."
  "Ja, men det är en åsikt, inte en känsla."

Så fortsatte det:
  "Jag tror att hon inte vill vara här." "Han ser ut att vilja fly." "Det ser ut som att hon skulle börja gråta snart."

Rädsla kunde de flesta identifiera. Alla de andra känslorna beskrevs med tankar eller åsikter. Hur kommer det sig? Är människor generellt dåliga på att sätta ord på och identifiera känslor? Eller är det symtomatiskt för oss läkarstudenter?

Man måste dunka sitt huvud
i väggen många gånger
innan man frågar

varför står jag här & dunkar
mitt huvud i väggen...

-Bob Hansson

Idag är jag ganska bra! :)

Snart är jag färdig. Det kommer närmare och närmare hela tiden.
Varje sekund, faktiskt.

Äldrekursare berättar skräckhistorier om hur de blivit lämnade ensamma under första läkarvik:et. Vilken chock de fått när de insett hur mycket ansvar man står med.
  "Lilla jag" ska ta hand om andra människors liv.
  Jag som inte ens kan ta hand om mitt eget...

Det är skrämmande.

Samtidigt känns det bra. Skönt att äntligen få styra åtminstone lite över sin arbetsdag. Skönt att få inse att det man kan räcker. Skönt att få ta ännu ett kliv in i vuxenvärlden.

Visst kan jag segla utan vind!
Visst kan jag ro utan åror!

Men vännerna håller jag mig hårt i. Utan dem går det inte.
När det bruna kuvertet dimper ner i brevlådan, då blåser det storm.
Då stöttar vi varandra. Håller i. Hårt.

Aldrig skiljs jag från vännerna, även om jag fäller tårar.