Länge har vi gått sida vid sida, livet och jag. På senare tid har jag börjat känna att livet springer ifrån mig. Som en kompis som får nya intressen, nya vänner, nya vanor. En dag upptäcker man att man inte längre har så mycket gemensamt.

Jag har alltid lyckats prestera det livet förväntat sig. Trots motgångar har det faktiskt gått bra. Men nu börjar jag halka efter. Kanske kan jag delvis skylla på min utbildning - man blir student längre än många andra. På det stora är det nog annat som är viktigare. Jag har satt livet på paus. Väntar på att det ska bli bättre.

Hur länge kan man vänta?
När borde jag börja agera?

Inte än.
Jag har tid att vänta ett tag till. Men inte jättelänge.

Det är dags att ställa in tanken på att snart låta livet gå vidare. Inte pausa mer. Följa med och se vad som händer.
  Om livet nu skulle vara på väg att springa ifrån mig kan det vara nyttigt med lite mental träning. Så att jag är förmögen att springa ikapp om det skulle behövas...

Depp och stress de senaste veckorna har fått lägenheten att gro igen. Diskberget som till slut försvann är tillbaks igen. Grus och damm dansar tillsammans på golvet. Smutskläder ligger i drivor.

Dags att lyfta iväg sig själv till köket. Nu tar vi i lite extra ett tag. Kom igen!

Nu känner jag mig ensam.

Det börjar bli dags att röra sig vidare och träffa kompisar. Men mina kompisar springer omkring på måste-möten och har inte tid att träffa mig. De skulle säkert gärna vilja, det är bara svårt att klämma in.

Vad då klämma in? Min största prestation på dagarna är att få tiden att gå. Patetisk känner jag mig när jag inte har en massa middagar att springa mellan. Inte måste tacka nej till gammelmoster för att jag ska någon annan stans.
  Jag ska ingen stans alls. Inte ens till gammelmoster.

Jag känner mig övergiven. När det blir dags att tillbringa tiden med dem som betyder mest, då blir jag ensam. Vad säger det om mig?

Inte var det sant, det finns nog många som hellre skulle tillbringa tiden någon annan stans än de gör just nu. Det kanske inte blir så att man tillbringar tiden där man helst vill utan där man måste. Övergiven behöver jag nog inte känna mig.
  Tyvärr gör jag det ändå...

...detta har jag gjort på slöjden.

Vilket är det bästa julrim du har stött på?

Människor springer runt och spär på julstressen. Jakten på den perfekta klappen börjar övergå i mani. Pupillerna blir marginellt större då adrenalinet slår på. Tränger sig förbi människor som står i vägen med alla sina kassar, suckar irriterat.

Jag lämnar hetsen och kliver in på sjukhuset. Tar på mig läkarpyjamasen och smyger genom de kalla korridorerna. Här går människor lugnt och stilla, även när det är bråttom. Här pratar alla i lugn och låg ton, även då det måste gå snabbt. Här syns inte de perfekta bakverken, de genomtänkta pynten eller de noga formulerade julrimmen. Här finns det annat som är viktigare.
  Att magontet inte var en dödlig tumör, att det låga blodvärdet inte var ett tecken på en inre blödning, att blindtarmsinflammationen gick att operera bort utan komplikationer...

Här trivs jag.

Jag trivs med miljön där livet blir viktigt. Där uppmärksamhet och omtanke är något av det bästa man kan ge. Den perfekta julklappen är att alla människor jag bryr mig om får vara tillräckligt friska för att kunna vara hemma och fira jul.
  Jag trivs när det lilla blir det stora.

Idag är jag dålig. Värdelös. Kan ingenting.
Är inte värd någonting.
Varför ska man kämpa då?

(Jag vet att det inte är så egentligen, men idag känns det så ändå...)

Inte många dagar kvar till jul. För många finns det en klump i magen som växer sig större och större ju närmare dagen kommer.

I år är första året jag slipper den klumpen. Jag ser fram emot mysjul. Ser fram emot jullov. En underbar känsla!

En extra tanke skickar jag alla er som våndas inför julen. På julafton kommer jag att göra en mental skål med er. Om ni vill, skicka gärna ett mail så kommer det en julhälsning tillbaks! :)

Duktigheten har falerat de sista två veckorna. Disk, städning. Till och med frukosten.
Jag är tillbaks på ruta ett igen.

Men bara tillfälligt.
Snart är jag på gång igen.

Idag har jag varit olydig. Jag har skolkat från min terapi.
Inte bra...

Jag behövde verkligen sova i morse. Annars hade jag inte orkat ända till jullovet. Ändå är det inte alls bra.
En gång är okej, men inte fler gånger.

Förtränger det dåliga samvetet.

Telefonen på salen ringde. Akutlarm.

En klämma med tilldelade roller fäst i bröstfickan guppade medan vi snabbt rusade dit. På britsen låg en medvetslös docka. Lite gurglande försök till andning.

Fria luftvägar?
Bak med hakan. Ja, nu så!

Hur låter lungorna?
Bubblar lite, men ganska bra ändå. Andningsljud på båda sidor.
Syresättningen?
Lite lågt, men rätt okej.

Puls? Ja, men snabb.
Blodtryck? Lite i lägsta laget. Här verkar vi ha ett problem. De duktiga "sjuksköterskorna" (dvs de utav oss som tilldelats rollen som sköterska) har redan satt en infart i varje armveck. En liter Ringer-Acetat ordineras.

Fortfarande fria luftvägar? Fortfarande okej andning?
Ja.

Är patienten vaken?
Ett grymtande kommer till svar från dockan. Det gör ont.
Vi blockvänder och undersöker baksidan.

Ett knivskaft sticker ut på vänster sida, mellan de två lägsta revbenen.
Mjältruptur!

Vi lägger stödförband runt kniven och springer iväg mot operation.

Patienten/dockan överlevde. Vi lyckades med vår akutövning. Simuleringsdockor är ett fantastiskt redskap för att träna de akuta situationerna! I verkligheterna blir nog adrenalinnivåerna ännu högre, men även nu bankar hjärtat lite hårdare när vitalvärdena svajar. Man tvingas tänka igenom åtgärdsprogram och undersökningar. Inser praktiska missar, som att glömma ringa till operation och förvarna dem då larmet går.
 
Återigen har jag blivit ett uns bättre på att rädda livet på människor. Jag börjar komma så långt att det faktiskt känns som att jag kan göra någon skillnad. Inte kan jag fixa allt, men jag kan i alla fall göra något. Det börjar kännas som att det är läkare jag är på väg att bli. På riktigt!

Jag har sett solen idag! :)

På väg hem från sjukhuset gick jag förbi en skolgård. I slänten stod en stor grupp barn uppradade. Vita och röda med elektriska ljus i hand. Facklor utspridda framför, mängder av föräldrar.

JulÄNN är hääär
och sprider ljus på jorden
GlädjÄNN är stooor...

Vant-applåderna var välförtjänta. Det är något speciellt med barnsång. De tar i, sjunger ut, mumlar, hittar rätt ord igen... Det blir på riktigt. Ärligt.

Ett litet ljus i decembermörkret. Årets första luciatåg. :)

Läget börjar återigen bli under kontroll.

Jag avbröt alla måsten och ägnade mig åt kompisfika istället. Ett bra val!

Världen fortsatte att snurra på, trots att jag inte gjort allt som jag borde.
Tack vare min paus snurrar även jag vidare. :)

Decemberstressen smög på mig bakifrån och slog till med full kraft utan förvarning. Jag som varit ute i god tid och planerat i förväg, ändå sitter jag här med tusen saker i huvudet som ska kommas ihåg och hinnas med.
  Lugn andning och strukturerade listor. Det är min coping-metod. Jag hoppas att det fungerar!

Det finns en styrka i att ibland kunna stoppa sig själv från att lösa andras problem utan att de har bett om det...

Spegelneuron är en typ av nervcell i hjärnan som hjälper till med härmning och inlärning. De är till exempel orsaken till att en gäspning eller ett leende smittar. 
 
Så fort vi ser en annan levande varelse utföra en rörelse aktiveras spegelneuronen och sätter igång samma rörelse även hos oss. När man med hjälp av röntgentekniker tittar på hjärnan kan man se att samma banor aktiveras i hjärnan som om vi skulle utföra rörelserna, även vid de tillfällen då vi inte gör det.
  Små barn har svårare att motverka de här signalerna och utför i högre grad samma rörelser som omgivningen. Som vuxna har vi lärt oss att blockera vissa signaler och härmar inte våra medmänniskor rakt av, men betydligt mer än vi tror!

Kort och gott kan man säga att spegelneuronen är en del i vår empati. Vi speglar vår medmänniskas ansiktsuttryck, kroppshållning och tonfall och får därigenom en känsla inom oss av vad han/hon känner.

Vill ni läsa mer finns det en bra artikel från Läkartidningen.

Informationen är hämtad från föreläsningar under läkarprogrammet, läkartidningen, wikipedia samt "Descartes misstag" av Antonio Damasio.

Aftonbladet och TV4 har återigen samlat ihop svenska hjältar. Som kampanj kring detta har de börjat samla leenden, med utgångspunkt i att leenden smittar. De hoppas kunna sprida glädjen vidare.
  Jag är inte svår att få med på tåget! Här kommer ett litet leende från mig. :)

Forskning visar både att man själv blir glad av att le (testa själv att dra mungiporna uppåt en stund och se hur det känns) och att ditt eget leende gör andra människor både gladare och vänligare. Både mot dig och mot andra människor.

Sen kan man nog varken lösa krig eller svält med ett leende, men man kan i alla fall lysa upp vardagen lite.

Jag mår faktiskt ganska bra. Har gjort det ett tag nu.
Det känns lite märkligt.
Ovant.
Visst sover jag fortfarande dåligt, visst har jag fortfarande svårt att koncentrera mig, visst tar jag fortfarande motgångar onödigt hårt.
  Men jag sover i alla fall lite bättre, jag har lite lättare att läsa och får lite mer gjort än jag brukar. Framför allt är jag gladare. Jag behöver inte kämpa lika mycket för att få dagarna att gå.

Jag njuter av min lilla andningspaus. Det var länge sedan jag hade en sådan. :)

Frost och minusgrader. Mössorna har åkt på hos de flesta.

I sjukhuskorridoren sprang jag i farten förbi en man med en mössa som fick mig att sänka farten och titta en gång till. Med risk för att stirra ut - jag gör det ibland när jag blir förvånad.

Framtill på mössan stod bokstäverna S J U och K.
  Associationerna gick direkt till namnmössorna. Ni vet: "Pelle", "Felicia", "Axel" i rosa eller blått.
  Var han medveten om vad som stod på mössan? Var det en förkortning för något? Eller ville han helt enkelt bara poängtera att han stod ut från mängden? Vem vill skylta med att man är sjuk?
  Var det ett försök till humor eller självdistans?

Funderingarna tog upp hela min bussresa hem. Vad en liten mössa kan utlösa!

Idag startar julkalendern här på bloggen. Första luckan ser ni både här och i marginalen, i fortsättningen kommer de bara att finnas i marginalen. :)