Kindtänderna pressas hårdare och hårdare mot varandra. Andningen flyttar uppåt. Blicken ner i bordet och fingrarna fipplar med pennan.

Det är läkarmöte med ledningen och framtida organisation diskuteras. Jag försöker andas lugnt. Försöker trycka undan frustrationen. Försöker intala mig själv att detta inte påverkar mig så jag ska inte lägga mig i diskussionen. Framför allt ska jag inte göra mig osams med någon.

Men det är så förbannat svårt!

Hur sjutton är det tänkt att människor (ja, för även läkare är människor) ska orka fortsätta jobba i det här yrket många år? Hur kan de förvänta sig att folk ska stå ut med orimligt sena scheman, orimligt många jourtimmar utan att ha möjlighet att ta ut jourkomp och orimligt hög arbetsbelastning. Dessutom inget gehör uppåt när det protesteras.

Tycker de verkligen att det är konstigt att läkarna slutar då?

Hur tror de att de ska kunna göra något åt problemet när de inte ens orkar försöka ta reda på vad problemet bottnar i?

Jag ska inte lägga mig i. Jag ska inte leka ung, naiv och upprorisk. Inte göra mig osams.
Jag ska andas djupt och fortsätta bota ihop.
Bara ett litet tag till.

Hjärnan som du försöker nå är för tillfället inte anträffbar. Var god försök igen senare.

Det sägs att det finns ett liv efter AT.
Jag börjar tro dem.

Snart har 21 månader gått. Snart är utbildningen klar. (Ja, i alla fall ända tills man börjar specialistutbildningen...)
En ynklig, naiv och ambitiös ung låtsas-läkare har växt till en stundtals bitter och cynisk, något mer distanserad och klok och mer svårövertalad fortfarande ung med på-riktigt-doktor.

Det känns som att jag vet vad jag håller på med. Jag vet när jag ska be om hjälp, jag vet vad jag klarar själv. Jag känner mig trygg i mötet med patienter och andra personalkategorier. Jag vågar uttrycka mig med pondus och stå för min åsikt.

Jag håller på att bli stor.
Jag tycker om det!

Aktuellt pratar kräksjuka och kinesisk politik.
Jag planerar hur jag ska få till resten av kvällen. Hur jag ska orka varva ner och lyckas somna i tid.

"Sätt på syrgasmasken på dig själv innan du hjälper ditt barn."

Diskarna mellan kotorna förlängs några millimeter. Hakan väger något mindre och lyfter uppåt. Marken under mig sviktar lätt och hjälper fötterna att trycka mig lite snabbare framåt.

Idag är en dag då jag känner mig omtyckt.
Underbart! :)

Får man bli avundsjuk på sina kompisar när de har det bra? Ska man inte vara glad då?