Nu är äntligen sista lådan packad. I morgon går flyttlasset.

Närmaste planen:
Sova!

En välbehövlig paus tillsammans med några vänner bjuder denna långhelg på. Sedan är det dags för slutpackning inför flytten. Underbart att ha någon att fira med. Underbart att slippa vara själv.

Jag skålar med er alla klockan sex på påskafton, för er som vill vara med!

Flytten närmar sig. Skåpen blir mer och mer tomma medan golven fylls av kartonger och opackade, osorterade prylar. Jag klättrar mellan rummen och myser.
Snart ska jag få komma någon annan stans. Snart ska jag få träffa en ny lägenhet.
Snart bor jag i en annan stad.

Jag längtar! :)

Bu för människor som säger elaka saker!

Vissa människor får världen att bli snällare. Luften blir lite lättare att andas, hindren lättare att kravla sig över och kämparglöden kommer tillbaka.
Människor med stora, varma famnar och vänliga, uppmuntrande ord vid precis rätt tillfälle.

Människor som får mig att känna mig uppskattad, omtyckt och kapabel.

En stor eloge till alla dessa människor som orkar med!
Hur skulle jag klara mig utan er!?

Ibland blir det inte som man har tänkt sig.
Men det kanske blir bra ändå?

Det bubblar i hela kroppen. Känslor utan etiketter far runt och ställer till oreda i tankarna.

Har jag gjort rätt? Kommer det att gå bra? Vad kommer att hända nu? Får jag mitt första bruna kuvert inom kort? Hur gör man då? Vad kommer patienten att säga? Vad kommer chefen att säga? Kommer det här att påverka framtiden?

Alla gör vi fel. Vissa fel är värre än andra.
Som tur är har jag nog valt ett snällt fel.

Antagligen kommer inte mycket att hända alls. Patienten har inte tagit någon skada. Felet upptäcktes i tid. Dessutom av mig själv.

Men jag har insett hur lätt misstag sker. Hur lätt det kan bli illa.
Mitt ansvar är att undvika.

Läskigt!

"Har 4:1 dött - igen!?!"
                 -undersköterska på avdelningen i upprört tillstånd

Hur länge ska det hålla på så här? Hur lång tid ska det behöva ta innan jag kan få någon slags normal sömn igen?

I nio år har jag brottats med mardrömmar. Det har visserligen blivit bättre, men till och från får jag spel över min dåliga sömn. I nio år har jag gått omkring med alldeles för mycket minustal på sömnkontot. 3-4 timmar per natt en dålig natt, 4-5 en bra natt. 

Under dessa nio år har jag gått omkring som en leende zombi och alla har trott att jag mår bra. Under dessa nio år har jag fullföljt läkarprogrammet, vik:at som underläkare, tagit körkort, flyttat till en annan stad, fått stipendium, suttit barnvakt. Kort sagt: Levt ett vanligt kandisliv. Alltid leende, alltid med glimten i ögat.

För om jag släpper den minsta lilla söm kommer tröttheten fram.

Jag vill sova!! NU!!
Antar att stress inte är någon vidare metod för det.

Nu när jag har fått vräka ur mig allt känns det lite bättre i alla fall. Dags att använda sömnskolans alla knep. Stänga av datorn. Lugn musik. Avslappningsövningar. Mindfulness.
Jag kan det där.

Är bara så less på att det fortfarande är en sån kamp.
Nio år!
Jag vill inget mer nu.

Det var ett tag sedan jag berättade om mitt vardagsslag.
Det går bra! :)

Frukostrutinen sitter kvar även de dagar då jag helst hade legat kvar en stund till i sängen istället. Kanske kunde det bli lite mer frukost, men det får jag ta på sikt.
Disken funderar också bra. Ibland blir lite disk stående någon dag, men inte mer!

Tvätten är fortfarande en stor hög.
Mer att jobba på där alltså...

Lägenheten är i uppror. Allting ligger på fel plats och inget finns kvar. Ändå är det massor att packa. Kaoset i mig har flyttat ut till världen runtomkring mig. Med ens blev det så mycket lugnare på insidan.

En stress som jag vet vad jag ska göra åt. En stress som jag vet hur jag bör hantera.
Så skönt!