Kan hända...

...har jag lärt mig hur man får till nya stycken även när jag skriver på telefonen!

En vilsen människa i vita sjukhuskläder stoppade mig i korridoren på språng mellan två patienter.
"Hej! Jag heter X och är läkarkandidat. Jag ska gå här på akuten tillsammans med dr Maskros, vet du var jag ska vara?"

Eh... Va?!

Hörde jag rätt?

Japp, det gjorde jag! Hela dagen har mitt jourpass ackompanjerats av en kandidat från termin sju. Förklarat, instruerat, stöttat och rättat. Som att jag kunde något! Handlett och försökt komma med kloka kommentarer.

"Tack så mycket! Det här har varit ett av mina bästa pass hittills", sa han innan han gick.

Vilken självförtroendekick! :)

Nu är jag så där ledsen igen så att jag inte orkar skriva. :( Tre saker ska jag väl få till ändå: 1. Fika 2. Vänliga ord 3. Känna mig kompetent

Okej, lite till har jag allt att lära när det gäller telefonen. Att få till de tre sakerna tex. Därför kommer de här: 1. Kram på jobbet 2. Kluriga samtal 3. Öppna diskussioner.

Nu har jag lärt mig att skriva inlägg från telefonen! Då kanske det kan bli lite fler inlägg, nu när jag inte behöver väcka den åldrande datorn varje gång. Noteras under "tekniska maskrosen imponerar"...

Får man äta godis varje dag om man är riktigt snäll?

Spännande jourer börjar bli vardag. Sjukhuspyjamasen passar bättre och bättre. Den stora rocken får hänga kvar i skåpet.

Patienterna är sjuka. Maskrosen gör dem friskare. Eller i alla fall lite gladare.
Sköterskorna ställer frågor som jag kan svara på.
Jag hittar både till toaletten och kaffeautomaten.

Även till mottagningen och till akuten.

Sjukhuset börjar bli hemma och framtiden som läkare känns inte längre så avlägsen.
Kan till och med vara så att den pågår just nu!

Världen utanför är precis just det. Utanför. Jag är inte med. Inte hjärnan i alla fall. Känner på mig att det finns saker som jag borde ha koll på, saker som jag borde planera. Något som jag borde ha kollat upp.

Det har jag inte. Tänka kan jag inte. Vara förutseende och komma ihåg.

Runt mig finns en dimma. Gelé är vad hjärnan skvalpar runt i - eller har förvandlats till.

Är det mediciner? Stress? Brist på sömn? Kramabstinens?

Vet inte. Vet bara att jag inte har koll. Att tankarna inte kommer fram. Att jag lever i en liten bubbla som jag frenetiskt försöker kämpa mig ut ur.

Längtar tills när livet blir som vanligt!

Arg patient.
Till och med ursinnig patient.

Felbehandlad. Tyckte han.
Dåligt bemött. Tyckte vi allihop.

Där står lilla jag och ska reda ut. Förklara och ta i försvar.

Eller?

Det gick faktiskt inte. Flera skäl fanns som gjorde att det blev fel i bemötandet. Det var natt, jouren var trött, avdelningen var smockfull och ingen sömn fanns i sikte. Man får inte bete sig hur som helst ändå.
Medicinskt hade allt gått korrekt till, så mycket kunde jag utröna från journalen. Han är en bra doktor och en bra människa.
Men jag kan inte försvara otrevliga kommentarer. Jag kan bara beklaga.

Även vi är människor. Även vi läkare är trötta ibland och säger klumpiga saker.
Men det är inget som ska försvaras. Det är mänskligt och det händer. Men när det händer bör man be om ursäkt. Så det gjorde jag.

Nu känns det bättre!

Här ligger jag i en soffa. Stirrar i taket och försöker gråta.
Det går inget bra.

Hur gör man för att lära sig gråta?
Skära lök har jag redan provat.

Befriande tårar är bra. Det är skönt att gråta när man är ledsen. Sorgen rinner iväg och lugnet tar över.
Att gråta en stund och sen må lite bättre gör jag gärna. Gå runt och bita ihop och låta bitterheten gro är inte lika trevligt.

Jag önskar att någon var nära och kunde ge mig en kram. Jag önskar att tårarna kan få ta med sig tomheten och saknaden av det självklara som jag aldrig har haft.
Jag önskar att jag orkade må lite bra.

Att säga Jag är ledsen är farligt om det är något som jag är riktigt ledsen över. Risken är för stor att jag får ett Skärp dig, Sluta fåna dig eller bara tysthet. Det gör alldeles för ont. Då är det bättre att inte säga något alls.

Idag vågade jag säga Jag är ledsen och fick en kram till svar.

Ångest. På ett sätt som jag inte brukar ha. Tankarna snurrar och jag kan inte få stopp på dem. Kan inte varva ner. Kan inte somna.

Småsaker som blev stora. Små frågor och funderingar som fick min värld att gunga.
Ska jag behöva fatta ett jobbigt livsbeslut?

Vart är det här på väg?
Vad vill jag själv?

Ingenting att älta så här på nattkvisten, men otroligt svårt att släppa när tanken har väckts.
Det är upp till mig. Ingen annan kan bestämma.
Knepigt.

Annars vore det skönt att lägga ut ansvaret på entreprenad...