En vecka (eller i alla fall tre dagar) framöver är det jag och böckerna. Torsdag och fredag är vikt åt tentor i diverse format.

En tenta precis som vilken som helst.
Ändå inte.

Denna gång är det kännbart uppenbart att jag pluggar för livet och inte för tentan. Maskrosen, underläkare, börjar komma obehagligt nära. Börjar bli kusligt verkligt.
Snart förväntas jag kunna. Förväntas diagnostisera, utreda och behandla. Prata med patienter och anhöriga. Hålla i ronder. Skriva remisser.

Spänd förväntan kommer att prägla denna pluggperiod!

Ledarskap på Apstadiet – evolution för chefer och ledare

Fick syn på boktiteln och neuronen började genast spraka. Vad gör schimpanserna som vi inte gör? Är vi flockdjur? Kan vi lära oss något av schimpanserna?

Tommy Lundberg och Ola Berggren tycker det. De har studerat schimpansflocken på Furuviks djurpark för att ta reda på vad som ligger bakom deras välfungerande ledarskapsstruktur.

Slutsatserna är lika enkla som geniala:
Tid att tänka
Tid att socialisera
Bekräfta varandra
Använd kroppsspråket

De pratar om att uppskatta människor för att de är, inte bara för att de presterar. Schimpanserna uppskattar närvaron av sina flockmedlemmar. Det får dem att känna samhörighet och förtroende. En ledare som inte visar uppskattning får inte respekt från flocken och ersätts av en ny ledare. En ledare som förstår vikten av det sociala, en ledare som förstår vikten av flockmedlemmarnas välmående.

Jag tror att jag ska bli lite mer schimpans.

Jag har säkert skrivit om det förut. Jag har läst det många gåner förut. Lika många gånger har jag funderat, tänkt om, tänkt fel igen, kommit på mig och känt mig lite dum.

När man sitter och läser om tex osteoporos och behandlingar läser man om osteoklaster som bryter ner skelettet. Vissa mediciner hämmar dessa små celler. Andra hjälper till att stimulera bennybildningen.

Benny-bildning.
Vad är det?

Varje gång. I fem och ett halvt år nu. Varje gång jag ser ordet läser jag fel och tvingas vara förvirrad någon mikrosekund innan jag kommer på mig.
Ben-ny-bildning.

Som tur är har jag aldrig hunnit ställa frågan högt...

En inblick i hur det kan vara att kryssa genom vårdens igenväxta skogar ger oss den här eminenta telefonservicen från Vårdhemmet Gullvivan. Frustrationen växer i takt med rädslan att detta kan vara människors vardag. Lite tillskruvad, javisst, men en god beskrivning om maktlösheten man kan hamna i som patient!

Skönt att höra att man inte är ensam om ytterligare ett irritationsmoment.

Man skulle kunna få fnatt för mindre. Pengarna håller jag hårt i, så hårt som jag jobbat för att hålla mig till heltidsstudier. Inte kommer jag att gå med på detta!

Vårsolen känns som sommarsol. Strålarna letar sig ner bland de nykläckta bladen. Människor spatserar barärmade på gatan. Den svarta parkbänken i gläntan bjuder på en hel dags lagrad värme.
På bänken ligger en man med den slitna jackan dragen upp mot kinden. Sover.
Bestämmer jag mig för.

Det finns människor som i det läget går fram och frågar hur hen mår. Jag beundrar dem! Jag skulle vilja göra det. Men jag vågar inte.

Vad tror jag skulle hända?
Jag vet inte, men jag vågar inte.

Så jag gick förbi. Tittade en gång extra. Bestämde mig för att det var ett alldeles för strategiskt ställe att ligga på för att ha svimmat där. Bestämde mig för att det mest logiska var att mannen sov, värmde sig i solen. Att han hade valt den platsen med omsorg.
Jag hoppas att jag hade rätt.

Det där med diskningen går inte så bra. Ärligt talat orkar jag inte lägga ner så mycket energi på det alls. Jag försöker inte ens.

I sann mindfullness-anda försöker jag att inte skuldbelägga mig själv för det. Inte blir det bättre av att jag berättar för mig själv hur dålig jag är som inte anstränger mig!

I stället förundras jag över att frukostvanan sitter kvar trots stress och dålig ork. Det är något som bara blir. Något som går på rutin.
Det funkade! :)

Begreppet myntades av Aaron Antonovsky som var professor i medicinsk sociologi. Tanken på vad som gör oss friska - i motsats till vad som gör oss sjuka - var drivkraften. Hur kommer det sig att en del människor överlevde koncentrationslägrens vedervärdiga vardag? Vad är det som får oss att orka lite till när hemskheter drabbar oss?

Svaren landade i "känslan av sammanhang". Detta i sin tur delas in i tre undergrupper:
Begriplighet: I vilken mån den inre och yttre välden är förståelig, strukturerad och förutsägbar.
Hanterbarhet: Vilka resurser som finns inom en själv och i omgivningen för att hantera det som händer.
Meningsfullhet: Att det finns ett värde med att genomföra sina vardagliga sysslor och kämpa sig igenom svårigheter.

Antonovsky poängterar att man inte bör separera dessa tre från varandra utan bedöma dem i jämförelse med varandra, efter som de alla påverkar varandra. KASAM-värdet får man ut genom att besvara ett frågeformulär. Höga poäng innebär hög känsla av sammanhang och sannolikt en bättre möjlighet att bemöta motgångar.

Ett internetbaserat KASAM-formulär finns här. Jag har ingen uppfattning om hur seriös sidan är, så se det mest som en rolig grej.

Sömnen vill inte infinna sig. Jag har räknat 3267 får (sen tappade jag bort mig), lyssnat på avslappnande musik, druckit varm mjölk, bara väntat, ätit piller.
Ändå är jag fortfarande vaken.

Jag saknar så många saker som jag tycker att jag borde ha rätt till. Saknaden av bekräftelse lämnar ett stort tomrum. Ibland känns det som att man kan hälla i hur mycket bekräftelse som helst, men det blir inte fyllt ändå.
Jag tror att det är ett hål i botten.

Hur hittar jag något att täppa till med så att livsglädjen inte rinner ut?

Det gör ont att sakna. Det gör ont att känna sig sviken. Det gör ont att känna sig förnedrad.

Det gör ont att ingen såg. Ännu ondare att få reda på att någon såg men inget gjorde.

Jag vill, jag vill, jag vill!

Varför kan det inte räcka med att vilja?!

"Har upptäckt en knöl i bröstet" stod det i rutan med besöksorsak. En vanlig patient på vårdcentralen. Enkel att handlägga: palpation, punktion och mammografi. Inga tveksamheter kring vad man som vårdcentralsläkare bör göra.

Under den medicinska enkelheten ligger oron. Gnagande och växande.

"Tror du att det är cancer?" frågade hon.

Självklart kan jag inte svara på det. "Det är omöjligt att säga bara genom att känna, det är därför alla behöver gå igenom samma undersökningar", svarade Maskrosen diplomatiskt.
Samtidigt gick jag ut till min handledare och berättade om den snabbväxande, hårda knölen med knottrig yta som satt fast i underlaget. Det kändes verkligen som en malign (elak) tumör.

Där stod jag och ljög för patienten. Jag undanhöll information. Men något annat kunde jag inte göra. Jag är långt ifrån säker, även om jag misstänker. Jag kan inte veta. Och vet jag inte kan jag inte säga något.

Eller?

Det kan faktiskt även vara riktigt roligt att vara på vårdcentral. Idag har jag hjälpt till att ta hand om en patient med akut hjärtinfarkt, hjälpt en tvååring att andas, träffat en man som äntligen lyckats gå ner i vikt och på så sätt stabilisera sitt blodsocker samt en smärtpatient som börjar få ett drägligt liv. Och några till.

Sjukvården har varit till hjälp. Patienterna var tacksamma. Vi har tillsammans kunnat fundera kring problemet och lagt upp en planering.

Jag gillar vardagspsykologin som dyker upp på vårdcentralen. Som borde finnas inom resten av sjukvården, men som kanske missas bland alla piller och prover.
Det finns rum för lite humanitet. Det tycker jag om! :)

Maskrosen har provat på det otacksamma jobbet som vårdcentralsläkare. En hel dag med "egna" patienter.
Jättekul! tänkte jag. Och menade det. På riktigt.

Det gick över.

"Jag har varit trött i fyra veckor nu, det måste vara något fel på mitt immunförsvar."
"Jag har haft ont i armen i två år och nu ska jag åka till Cypern om en vecka, då måste jag vara frisk. Vad ska jag göra?"
"Jag har ont i magen men ingen utredning har visat något. Du måste hitta vad som är fel på mig."
"Min ryggvärk blir bara värre och värre, jag behöver nog något muskelavslappnande. Jag tror att det heter bens-nånting."

Där sitter lilla jag och ska reda ut i det hela. Inte själv, självklart. Min handledare är behjälplig och hanterar min ångest som från början var patienternas.

Sjukvårdens slasktratt. Full av ångestfyllda patienter som träffar stressade läkare. Arga patienter som kräver vård som inte finns.

Jag vill inte alls bli färdig. Jag vill vara student för alltid. Jag vill aldrig behöva ta något ansvar.

Jag tar tillbaks allt jag tidigare sagt. Jag var ung och dum.
Nu är jag en dag äldre och visare.

Heder åt distriktsläkarna!

Pluggandet börjar bli lite väl tradigt. Inläsningen har pågått i alldeles för många år. Jag skulle behöva lite paus. Nu vill jag snart vara färdig!

Inga fler föreläsningsveckor. Inga fler seminariefall att förbereda. Slippa vara "liten kandis" som inte kan. Slippa vara slav under kursledning och universitet som ser en som objekt snarare än människa.

Med kand utbytt mot UL.

Ringa bakjourer som egentligen inte vill prata med en. Ta hand om 24 patienter på en avdelning själv för att den andra underläkaren är sjuk och överläkaren har mottagning. Går jour när ingen annan vill, enbart för att man är ny och inte kan säga ifrån. Ställas inför utmaningar som man klarar precis på håret. Springa omkring med en lapp i fickan där alla doser på akutmedicinerna står, eftersom det är omöjligt att komma ihåg dem när man står med adrenalin upp över öronen.

Jag längtar! Jag vill vidare nu!

Ibland kan det däremot vara lite olägligt.
Som när man sitter på bussen, till exempel.

Generellt blir människor obehagliga till mods när någon gråter. Man vill göra något åt. Ställa till rätta. Man vill att allt ska vara bra.
Men ibland behövs tårarna. Ibland är det farligare att stänga in tårarna än att låta dem få rinna. Ibland är det bra att gråta. Det blir bättre då.

Man behöver inte fixa, behöver inte ta bort det onda.
En kram och ett uppmuntrande leende kan räcka långt.

Det är inte farligt att gråta.

Målet med denna kväll var att slösa med min tid. Jag har märkt att en av de saker som gör mig mest stressad är ineffektivitet. Känslan av att tiden rinner mig förbi medan jag står i ett hörn och glor gör mig ilsken och irriterad.

Som en dålig föreläsare till exempel - oacceptabelt!

Han/hon måste ju förstå att vi har vettigare saker att göra än att sitta där och låta naglarna växa.
Eller?

Är det hela världen om 45 minuter av min tid går till dagdrömmeri (eftersom jag inte hör någonting om nervernas banor genom ryggmärgen - ja, FiaLisa jag läser också om dem nu)? Är de 45 minuterna så viktiga att de är värda adrenalinpåslaget det kräver att bli arg?

Nä, kanske inte. Tänkte jag.
Sen insåg jag att jag måste träna på att slösa bort min tid.

Det går sådär...

Dessa ord kombinerade på en namskylt är verklighet.
Kuvertet med den lilla plastbrickan landade på dörrmattan idag.

Det känns märkligt, det känns läskigt.
Det känns bra! :)