Flashback

Flera av er har frågat vad en flashback är. Jag nämner det till och från, men har tydligen aldrig förklarat ordentligt.

I min värld är det så vanligt att jag inte ens tänkte på att det inte var ett allmänt vedertaget begrepp. Ledsen för det.

En flashback är "återupplevande av påträngande minnen". Jag har hört flera beskriva det som att bli överkörd av ett tåg. Minnen från de trauman man har varit med om tränger sig på och för en stund är det som att det händer igen.

Ofta finns det något som utlöser en flashback, men det är inte säkert att man själv är medveten om vad. Det kan vara en doft, ett ansiktsuttryck, en känsla... Vad som helst egentligen.

Det är ett av symtomen på PTSD. Enligt diagnossystemet DSM-IV kallas det "återupplevandesymtom".

Politiskt inkorrekt?

Om en dansk får en stroke som resulterar i sluddrigt tal, hur märker man det då?

Morgonstund har guld i mun

Äter morgonmedicinerna klockan 14 och låtsas att det är underbart att gå nattjoursvecka!
 
(Vem har fått för sig att bestämma att det ska vara jättekul att vända på dygnet och att den som knystar om att det skulle vara lite jobbigt inte passar som läkare?!)

Fronten drar vidare

Jag tror jag är redo för ett nytt vardagsområde att kämpa lite extra med.

Tidningshögen växer i en dramatisk takt och jag har sedan länge tvingats avbeställa morgontidningen för att skåpet/golvet har blivit för litet. Men jag saknar bläddrandet, trycksvärtan och mysfaktorn. Vill ha tidning igen!

Först måste jag lära mig att tömma pappersinsamlingen regelbundet.
Mot nya vardagsmål!

Nytt försök?

Å, vad det är läskigt att våga lita på människor!

Redo för en ny vecka!


Fredagsmys?

Varför är en ensam fredagskväll så mycket värre än en ensam torsdagskväll?

Just nu...

...är jag glad. Nöjd. Lugn. Till freds.

Just nu.

Det är det enda som spelar någon roll, just nu.
Något annat kan vara viktigt sen, men just nu tänker jag nöja mig med det här.

Just nu tänker jag nöja mig med denna stund, hur kort den än må vara.
Vad som än väntar.

Just nu känns det bra.


På livets stig

Jag tycker om känslan av att vara på väg. Att ha ett mål. Något att kämpa för.
Livet har tvingat mig att kämpa. Sträva framåt.

Mycket kraft har krävts och mycket är fortfarande kvar.
Men mycket har också blivit bättre.

Jag har tid att andas. Jag har möjlighet att slappna av.
Jag behöver inte kämpa varje vaken sekund.

Styrfarten minskar och vägen börjar snirkla.

Vad ska jag kämpa mot nu?
Hur gör man när man inte kämpar?
Var hittar man meningen när man bara är?

Helt plötsligt har jag tid för vardagsproblem.
En märklig känsla...

RSS 2.0