Jag får det inte att fungera. Vet inte vad det är jag gör fel. Tyvärr är jag alldeles för sjuk för att orka fundera så mycket närmare. Det blir ingen flytt av bloggen än så länge. Men kanske på sikt. En ny mailadress blev det i alla fall. Ni når mig på [email protected].

Monsterförkyllningen har attackerat. Mitt försvar var inte tillräckligt starkt. Ett litet virus har gjort mig sängliggande i flera dagar.

Känner mig lite ynklig, ärligt talat. Inte borde en förkylning slå ut mig så! Men det har den gjort.

Varma sockor. Te med honung. Astrid Lindgren på talbok.
Nästan som att vara liten igen.

Som student hade jag varit tvungen att pallra mig iväg till sjukhuset oavsett hur mycket feber termometern visade.
Nu räcker det med ett telefonsamtal.
"Stackare! Krya på dig!" är det enda svaret jag får. Inget hot om att behöva gå om nästa termin.

Jag tycker om att ha ett jobb att kunna vara borta från! :)

Tiden går så fort. Jag hinner inte med!
Dags att sätta på löparskorna och springa ikapp!

Nu är jag officiellt arg.

Jag har pratat med studiedrektorn om mitt kommande AT-block.
Först var det löneförhandling: "Du får den här lönen."
Sen önskemål om medicin eller kirurgi först: "Jag vill gärna börja med medicin." "Det finns inga platser där, du får börja på kirurgi."
Önskemål om valfria placeringar: "Det området går inte att välja på. Du får välja det här eller det här."
Önskemål om semester: "Du kommer att vara ledig de här veckorna."

Varför bemöda sig att fråga om man ändå bara tänker informera? För att hoppas på att jag kommer att önska "rätt" och tro att jag har valt själv?

Flytten börjar närma sig. Någon som har bra flyttips?

Jag har det bästa jobbet i världen! :)

Blicken flackandes mellan golvet och knät där fingrarna plockar bort noppror i strumpbyxorna. Brunsvart hår med råttfärgad rand närmast skalpen. Stortån gungar upp och ner.

Jag förstår att hon inte tror att någon kan hjälpa henne.
Jag förstår att hon tror att det inte finns någon hjälp att få.

Att ha blivit så illa behandlad så många gånger sätter spår. Att om och om igen blivit sviken gör att det inte finns någon att lita på. Att ha tvingats ta hand om sig själv sen man lärde sig gå gör att man inte vet hur man blir omhändertagen.

Jag vill hjälpa.
Jag inbillar mig att jag kan hjälpa.

Jag vill berätta så att hon förstår. Så att hon ser att jag förstår.
Men det kan jag ju inte.

Jag vill inte att hon ska behöva vara så ensam!

I relativt god tid också.

Heja Maskrosen! :)

Trårarna rinner medan och jag sitter frenetiskt och letar efter tre saker som jag lett åt under dagen. Jag vill skriva ett positivt inlägg. Jag försöker. Jag vill tro att jag är en glad människa innerst inne.
Just nu är det bara tårar som kommer.

Jag känner mig övergiven. Jag känner mig skändad. Jag skäms för att jag inte kan hålla ihop mig själv. Jag är ledsen över att jag inte orkar må bra.

Livet är tungt och jag kan inte bemästra det. Tornadon lyfter upp mig och det är bara att följa med. Att streta emot gör det bara värre.
Ändå vill jag kämpa med all kraft jag har. Stå upp för mig själv och visa att det här inte är okej. Hålla emot och ge igen. Vara någon som är värd att respektera.

Jag vill vara någon som är värd att tycka om.