Det är natt. Jag är trött.
Jag är även jour.

Inga patienter för tillfället så jag ska försöka sova lite. Samla kraft. Jag ska orka jobba hela helgen.

Nätter är inte min grej. Försöker tänka att det är mysigt. Försöker slappna av. Tömma huvudet på tankar. Känna den tunga tröttheten fylla upp kroppen.

"Tänk om jag inte lyckas somna nu, då kommer jag inte orka jobba resten av helgen, då kommer jag kanske inte att kunna jobba nätter om det ska vara så varje gång, då kommer jag inte att kunna ha det jobbet som jag har, då kanske jag är en dålig doktor, en dålig människa, kanske till och med inte är så jobbig att jag inte går att leva med, jag kanske inte är värd någon livspartner, kanske är det så att jag borde vara ensam för att inte belasta alla andra, kanske är jag en sån där riktigt jobbig människa, om jag inte somnar inom fem minuter kommer jag bara att få sova tre timmar då kommer jag verkligen inte orka eller var det någon annan tid nu kan jag inte räkna heller titta inte ens det klarar jag av är det så att allt håller på att rasa ihop nu..."

Stopp.

Inte kan jag låta tankarna fara iväg så!
Det är så lätt när det är natt. Att det bara rinner iväg, ökar på. Tröttheten grumlar spärrar, blurrar de logiska bitarna av hjärnan.
Djupt andetag.
Försöker gosa ner mig i joursängen. Känna hur skönt det är att mysa in sig under täcket. Hur bra det är att jag i alla fall får en stund att vila, det gör att jag kommer att orka ännu mer. Använder sjukhuskudden att begrava näsan i och låtsas att det är älsklingsvovven. Känner mig stolt över att ha ett jobb där jag hjälper andra, även när det blir obekvämt för mig själv.

Okej, nätter är kanske inte min grej. Men vems hjärna fungerar klockrent mitt i natten? Visst fungerar jag sämre än på dagen, men säkert inte sämre än de flesta andra. Vaggar in mig i känslan av att jag duger. Att jag är bra.

Den nattliga jourångesten avtar sakta.
Både jag och patienterna ska nog överleva även denna natt.

Snart är sommaren slut och allt blir som vanligt igen. Jippi! :)