Ibland är det lite extra opraktiskt...
Första advent
Kall och krispig luft far genom mina luftrör och fyller mina lungor. De vita flingorna leter sig nedåt. Några har kommit vilse och åker på tvären. Jag tittar uppåt och snön landar i våta fläckar på mina kinder. Lukten av glögg, pepparkakor och stearinljus hänger fortfarande kvar.Nyss lämnade jag ett varmt vardagsrum. Elden sprakade i brasan, människor sorlade. Människor som jag trivs med. En trygg stund i tillvaron. Vi hade trevligt, åt gott och skrattade mycket.
Tomten, jag önskar mig många fler såna här dagar!
Fredag
Man kanske inte måste göra det alla dagar.
På akuten:
Patienten, lite svävande: "Ja. Jo... Det var något. Hm... Att jag inte kan komma ihåg! Eh..."
Maskrosen väntar tålmodigt.
Patienten: "Just det! Alzheimers, heter det!"
En månad kvar till jul
Jaha
Trycka fram telefonnumret, sitta i telefonkö. Kopplas mellan olika människor. Till slut hamnade jag hos den jag skulle prata med. En underbar kvinna som verkligen var rätt för det jobbet. Vi pratade länge och hon försökte övertala.
Men det blev ingen anmälan. Inte denna gång.
Orkar inte med förhör, rättegång... Speciellt eftersom det med största sannolikhet inte blir något straff utdömt.
Nu vet jag vad som gäller i alla fall och vad en polisutredning skulle innebära.
Jag vet att jag hade varit en bättre förebild om jag skulle ha anmält, det upprepade polisen jag pratade med om och om igen. Ni får ursäkta, jag orkar inte alltid vara en bra förebild. Ibland är jag bara som jag är.
Ur journalen:
Jag gjorde det!
Bakjour
Man måste ju leva upp till sitt rykte som bakjour.
Nu är frysen fylld med nygräddade bullar! :)
Oj oj
Följ med.
Det går bra det här.
Även om det inte är du som styr.
Det går bra det här!
E = mc2
Människor springer omkring. Papper bärs fram och tillbaks, skrivs på och skickas vidare. Patienter visas in i rum och vidare till nästa. Larmklockor piper. Kaffekoppen står odrucken på bordet och doftar, fortfarande varm. En sköterska ser sig omkring och smyger in på toaletten. En patient skriker i korridoren. Bårar rullar förbi.
Det är rusningstrafik på akuten.
I kaoset har jag min egen bubbla. I min värld går tiden långsammare. I min värld är det här vardag och vanligt. Mycket att göra, men inte stress. Det här är något som jag kan hantera och kontrollera. Det här är situationer där min kapacitet räcker till.
"Vilken röra!" utbrister min handledare när hon kommer in på expeditionen. "Hur ska vi hinna med det här?"
Jag tittar upp och ler.
Allting är relativt. Så även tiden.
I min värld är det här lugn och ro.
Vi har all tid i världen.
Ur journalen:
Orkar. Inte.
Känner mig inte alls som en vanlig människa, vem som helst.
De två världarna har krockat med en stor smäll och jag vill bara ge upp.
Orkar inte vara positiv just nu.
Hoppas att det går över snart...
Selektiv tumförlamning
Ett knapptryck bort. Mer är det inte.
Ändå kan jag inte få hjärnans signal att nå tummen.
114 14, står det.
Polisen.
De kommer att fråga vad som har hänt. När det har hänt. De kommer att fråga om jag vill göra en anmälan.
Samtalet är helt anonymt. De får bara reda på det som jag berättar. Än så länge är det jag som bestämmer. Ingenting behöver hända, om jag inte vill det.
Den lilla rörelsen i tummen är ofarlig.
Ändå vågar jag inte.
Dags att åtgärda
Slutsatsen av mina senaste veckors funderande skrämde mig.'Det här livet är inte värt att kämpa för.'
Oj, oj. Var det jag som tänkte det där?
Det trodde jag inte om mig själv. Spark i baken. Då får jag göra något åt saken och förändra mitt liv till ett som är värt att kämpa för.
Första steget blir att ta sig förbi polisstationen.
Läskigt!
Jag ska gå dit och prata med dem. Till en början inte nödvändigtvis mer än prata. Resten får jag bestämma mig för sen. En bit i taget.
Gulp.
Dra i handbromsen!
Kanske det är klokt att inte tänka så mycket då.
Nog!
Jag kommer att ta examen efter jul.
Ingen ska få trampa på mig på det här viset något mer!
