Semesterdags...
Tankarna går långsamt. Papper hamnar fel. Remisser missas att skrivas. Patienter blandas ihop.
Alltihop märker jag förstås (eller så påminns om av någon vänlig syrra) så ingen kommer till skada, men ändå... Det är läge för att vara lite ledig. Det är läge för att få ligga kvar lite extra länge i sängen.
Dags att dra ner tankeverksamheten på viloläge.
Vill, men får inte än.
I morgon måste jag klara mig. Sen är det i alla fall två vilodagar.
Lite till klarar jag.
Kom igen nu!
Om att ge och ta
Hon tyckte att det kände bra att prata med mig, så vi har pratat en del sen dess.
Men bara om henne.
Hon vet fortfarande inget om hur jag mår. Jag känner inte att jag vill berätta. Vi känner inte varandra tillräckligt bra än. Samtidigt vet jag numer väldigt mycket om henne. Saker som hon antagligen inte har berättat för så många.
Det får mig att få dåligt samvete. Det känns som att jag borde berätta lite av mig själv i gengäld. Det känns som att jag ljuger. Smusslar.
Jag inte vill berätta.
Det behöver jag inte. Jag har ingen skyldighet.
Eller hur..?
Döden, döden
Bakjour
Kvart över sju (som usk:a och sjuksöterska börjar dagpasset ofta 07.00) ringde hon mig i panik.
"Jag är köksa idag!"
"Eh... Jaha?" kom sömnigt från mig.
"Ja! Jag måste komma på något att baka. Du måste hjälpa mig."
"Eh... Okej."
Jag letade fram receptet på en kladdkaka och dikterade ingredienserna.
Min vän är inte inkompetent. Vare sig vad det gäller köket, leta recept på internet eller rent allmänt.
Enbart baserat på den här historien kan man kanske missförstå henne för det. ;)
09.15 kom nästa samtal:
"Jag tappade bort listan. Vilka var ingredienserna?"
Rabblade det jag hade i minnet och hoppades att jag inte glömde något viktigt.
09.30:
"Hur mycket ska man ha ugnen på?"
10.00:
"Hur länge ska den stå inne?"
Jag svarade snällt och tålmodigt.
13.45 ringde hon igen.
"Maskrosen, bakjour", svarade jag utan att tänka på vad jag sa.
Ståendes inne på sköterskeexpeditionen. Med en massa människor omkring.
Som inte hade hört våra tidigare samtal.
"Eh..." sa jag och tittade på deras förvånade miner.
De trodde att jag hade fått hybris.
"Alltså... eh..."
Ingen idé att slingra sig. Det var bara att le och gå därifrån. Jag bjuder på de skratten.
//Maskrosen, bakjour
Arbetsnarkoman?
I kragen alltså...
Väckarklockan står på 06.00. Tanken är att jag ska hinna äta frukost innan jag sätter mig på bussen till den närliggande staden med det lilla sjukhuset som jag nu för tiden kallar "mitt".
Jag känner mig uslig när jobbet är det som håller mig uppe. Det finns massor av annat i mitt liv som är värt att hålla livet uppe för. Det blir bara inte så.
Jobbet innebär rutiner. Jobbet innebär krav. Det innebär att jag kommer att träffa människor - vare sig jag vill det eller inte. Jag blir tvångssocialiserad.
Det är bättre att ha ett jobb som håller mig uppe än att inte ha något alls som håller mig uppe. Fortsätter det så här kommer jag bli en alldeles utmärkt läkare som inte vill ha något liv utanför sjukhuset... ;)
(Ni kan vara lugna alla ni som förskräckt ryckte till. Jag kan säga ifrån när det blir för mycket jobb och jag är faktiskt ledig ibland. Jag kommer inte att jobba ihjäl mig.)
Nu vill jag inte mer
Tystnadsplikt
Med flera inlägg om patienter på kort tid måste jag bara påminna er om att tystnadsplikten fortfarande är något jag bryr mig om... ;)
Så var vi där igen...
Tvingade dem att vara stängda ett tag till, men det gick inte att luras. Hypokondrin lyckades jag hålla undan ändå.
Alternativt befinner jag mig i ett starkt förnekande. ;)
Denna gång har jag en ursäkt.
En av mina patienter är mycket dålig. Nästintill döende.
Allt hade gått enligt planen och tanken var att hon snart skulle få komma hem. Under eftermiddagen i går ändrades det. Det var då hon blev dålig. Hjärtat och lungorna började svikta. Njurarna slutade fungera. Vi var tvungna att ringa hennes man och barn och be dem komma så snabbt som möjligt.
En patient som jag definitivt inte ska handlägga själv, så jag skickade vidare till överläkaren (som egentligen inte hade tänkt vara på avdelningen igår). Han kom springande direkt. (Det är så skönt när man vet att man har ordentlig back-up!)
Trots att patienten är överlämnad kan jag inte riktigt lämna henne. När jag gick igår var hon fortfarande inte stabil. Om hon lever just nu vet jag inte.
Det var detta som fick mina ögon att bestämma sig för att det var morgon.
Jag tror att jag ska ta en tidigare buss till sjukhuset idag.
Ingen idé att ligga här och fundera. Bättre att komma dit och få veta så kanske jag kan släppa det sen.
Att detta påverkar mig så mycket får vara okej för den här gången. Men det här är något jag måste jobba med framöver. Det är bra att bry sig om sina patienter, men inte tillräckligt mycket för att ta med dem hem. Det kommer vara svårt att låta bli, men jag måste i alla fall försöka...
Saker jag intalar mig själv:
Det är mysigt med sommar och ledighet (trots att man är ensam)- En promenad i skogen kommer att göra mina bekymmer lättare
- Egentligen finns det inte så mycket bekymmer över huvud taget
- Frukost är gott
- Kafka är intressant att läsa
- Jag vet vad jag gör på jobbet, trots att patienter och anhöriga inte alltid håller med mig
- Rutor på magen är överskattat
- Vattnet i sjön är varmt
- Det gör inget att jag har haft lite svårt att sova nu ett tag
- Jag kommer att vara piggare i morgon
Pseudofrukost
Intalar mig själv att det är bra jobbat ändå.
Frukost får jag i mig under förmiddagen, det är inga problem. Det är vanan att inte slöa kvar i sängen utan att få till en rutin jag är ute efter.
Ändå känns det som ett misslyckande att sitta här och inte få i mig något.
Äh, kom igen nu! Inga sura miner!
Bra jobbat idag!
På't igen i morgon!
Begreppet "skam" är relativt
Nästa säger blygt att han hoppas att jag inte är generad av mig, när han ska ta av sig strumporna och visa mig sina svullna fötter.
God morgon!
En varningsklocka ringer i bakhuvudet. Tidigt uppvaknande är ett av kardinalsymtomen på depression.
Jag avfärdar det hela som vanlig kandis-hypokondri.
En morgon är ingen morgon. Eller nåt...
Samlar ork inför nytt slag
Det börjar bli dags att göra något åt det hela.
Frukost har det i alla fall blivit idag...
Om klumpars natur
Just nu går jag runt med en klump som om magen är full av kroppkaka.
Mjuk, tung och kompakt.
Det är en rätt okej klump.
Jag var tvungen att ta ett svårt beslut på jobbet. Självklart med överläkaren bakom mig, men det var ändå jag som skulle framföra informationen. Jag som skulle ta emot de anhörigas frustration. Jag som skulle neka dem det de ville ha. Jag som skulle tala om för dem att vi inte längre kommer att göra något mer för att deras pappa ska överleva. För att vi inte längre kommer att kunna få honom att överleva.
Jag hade kunnat gå med på deras önskemål om utredningar och behandlingar. Då hade kroppkakeklumpen inte funnits i min mage. Då hade jag inte behövt känna att jag gjort mig osams med de anhöriga.
Istället hade jag då gått omkring med en annan klump i magen. Sannolikt en mer taggig klump. Som en kastanj med skal. Eller en kaktus.
Då hade jag i stället våndats över att ha gjort patienten en björntjänst och förlängt lidandet.
Att göra något som ställer mig i konflikt med någon är jobbigt. Då blir det kroppkakeklumpar.
Att göra något som ställer mig i konflikt med min egen inre etik är etter värre. Då blir det kaktusklumpar.
Kroppkakeklumpar är helt klart ett bättre val än kaktusklumpar.
Hospital by night
Att vara på sjukhuset på natten är speciellt. Mysigare på något sätt. Man lullar runt i sin sjukhuspyjamas, somnar i någon fåtölj ibland, dricker mycket kaffe och maskinchoklad. Frågar patienten som kommer in för hög feber sedan flera dagar om han har haft någon feber den senaste tiden. Välter stället med alla blanketter. Blinkar trött, gäspar stort och kommer sen på att man sitter mitt emot en man med bröstsmärtor.
Annat att sysselsätta sig med nattetid finner du här.
Kram!
Känns lite mindre ensamt då...
Superkvinnan?
Det finns många saker jag är bra på, det finns anledningar att vara avundsjuk. Men det finns också andra sidor! Jag väljer bara att inte visa dem så ofta.
Ibland får jag lite smått panik när någon försöker tala om för mig hur bra jag är. Jag försöker slingra mig ur det hela, med resultatet att jag låter som någon med självförtroende under fotknölarna. Den jag pratar med blir då förskräckt i tron att jag drabbats av "duktig-flicka"-syndromet och öser ännu mer beröm över mig.
Det är inte i självförtroendet det ligger. Det är inte ens i berömmet det ligger. Jag, som alla andra, blir väldigt glad när jag får positiva kommentarer.
Problemet ligger i när slutsatsen dras att allt är bra.
Vissa saker är bra och dem är jag väldigt glad över. Andra saker är inte lika bra och dem har även jag rätt att vara ledsen över.
Även jag har dåliga dagar. Även jag behöver en kram ibland.
Jag är ingen supermänniska. Även jag är ganska liten ibland. Jag får vara det.
Det betyder inte att det är fel på mig. Det betyder inte att jag har dåligt självförtroende.
Det betyder att jag, precis som alla andra, är en människa med både styrkor och svagheter. Vissa dagar är jag glad, andra dagar är jag ledsen.
Det är helt okej. Det får vara så!
Tankar från sommaravdelningen
Mycket att göra
behöver inte betyda
stressigt.
Stressigt
behöver inte betyda
mycket att göra.
Uppmärksammar de små framgångarna
Så nu ligger ett gäng svarta kädesplagg och virvlar runt i trumman. Stolta känslor virvlar runt i mig.
Frukost hemma har det inte blivit på flera veckor. Diskat har det blivit sparsamt med - jag samlar till Mount Everest. Eller åtminstone Kebnekaise. Saharaöknen sprider ut sig från golvhörnen.
Men blommorna lever fortfarande. Och idag fick jag spontant lust att tvätta.
Det räcker för att jag ska ge mig själv en klapp på axeln idag.
F43.1
Jag har varit med om något hemskt. Jag har utsatts för saker som man inte ska behöva utsättas för. Ändå har jag överlevt.
Min diagnos innebär att jag är en överlevare.
Det är jag stolt över!
Framtidsångest
Under helgen har jag haft det lugnt och skönt. Gjort ingenting. Vilket ger tid att tänka. Det är faligt.
Eller nyttigt.
Ångestframkallande. "Vart är jag på väg? Hur kommer mitt liv att bli? Vad vill jag få ut av livet?" blir mycket värre när det inte finns tillräckligt med andra tankar som tränger undan.
Jag vill inte ha det som jag har det för resten av livet. Alltid.
Sannolikheten att resten av mitt liv kommer att se ut precis som det gör just nu är ganska liten. Ändå är den rädslan så stor. "Tänk om det inte blir bättre än så här!" Hur kan jag vara så rädd för något som med största sannolikhet inte kommer att hända?
För att det vore så hemskt om det verkligen skulle hända...
Är du med på den?
så är den tanken
inte den tanke
man tror att man tänker,
utan den tanken
som får en att tro
att man tänker den tanke
man tror att man tänker.
Det som inte går att förbereda
För ett tag sedan hade jag ett patientsamtal som jag kommer att bära med mig så länge jag har minnet i behåll.
Patienten var en kvinna, kanske till och med tant, som började närma sig hundra. Hennes man satt också med i rummet. Detta var hennes första vårdtillfälle, hon åt inga mediciner innan hon kom in på sjukhuset.
Ungefär en månad tidigare hade hon fått en infektion. Den spridde sig, hon hamnade på intensivvårdsavdelning. Hon blev bättre och kom till den avdelningen jag jobbar på. Men hon var fortfarande dålig. Skulle förmodligen aldrig bli sig själv igen.
Det var då hon bestämde sig för att dö.
Det var det hon skulle berätta för mig under samtalet. Hon och hennes make hade diskuterat igenom det hela och kommit fram till att nu var det dags. Livet kan inte pågå för evigt och hon var nöjd med det hon hunnit med. Hon ville inte leva med hjälp av maskiner utan att kunna ta hand om sig själv.
Tårarna strilade hos maken som satt tyst brevid. Hon själv lugn och samlad. Hans hand i hennes. Han nickade stilla.
Hon hade helt rätt. Hennes liv skulle aldrig bli som förut. Men kan man verkligen vilja dö utan att det ligger något sjukligt bakom? Utan skuldkänslor, utan depression? Kan livet bara vara "färdigt"?
I min värld går inte det. Ändå var det uppenbart i rummet att det var precis så i deras värld. Allt denna patient önskade sig var ett värdigt slut. Inga fler insatser, inga fler prover, inga fler behandlingar och operationer.
Vi beslutade att betrakta henne som palliativ. Vård i livets slutskede.
Ingen livsuppehållande behandling, bara lindrande. Ingen antibiotika, bara lugnande och smärtstillande. Man kan inte förlänga ett lidande i det oändliga. Det är omänskligt.
Ändå var det här ett av de märkligaste besluten jag någonsin fattat.
Så tvärt emot min inre etik, men ändå kändes det så rätt.
Hon orkade inte längre äta, senare inte heller dricka. I morse när jag klev in på avdelningen hade jag en patient mindre.
Maken var fortfarande kvar. Hennes hand i sin. Åter tårar i ansiktets fåror. Sorgsen, men lugn. Jag gav honom en kram och lät hans tårar blöta ner min axel.
"Jag vet att det var vad hon ville. Men jag saknar henne så!"
De hade bott tillsammans i snart åttio år. Inte konstigt att det blir tomt då. Jag lät honom ta lite mer av min tid än jag egentligen kunde avvara. Det var väl investerad tid. Jag har försökt att inte lägga över min egen ångest inför livets slut på dem, men det är svårt. Hela kroppen säger ifrån när någon vill dö. Det ska inte vara enkelt att ta ett sånt beslut. Det är bra att kroppen säger ifrån.
Ändå är det ett beslut som ibland kan vara nödvändigt att ta.
Att röka eller inte röka...
Visst, ångestdämpande. Men ändå svårt att rekommendera som läkarstudent.
Koll på utsidan - kaos på insidan
Världen rusar förbi medan jag står stilla och tittar på. Tankarna rusar frenetiskt men tycks aldrig falla på plats och bilda något meningsfullt. Visst kommer det ord ur min mun, visst lyckas jag få ner några ordinationer på papper, visst kan jag svara på en del frågor.
Utåt sätt ser allt som vanligt bra ut.
Innuti är det rörigt. Den strukturerade ytan är till för att maskera det.
Med gott resultat, uppenbarligen.
Fick jag verkligen med alla ordinationer idag?
Skrev jag in antibiotikan på tolvan-tre? Äh, klart jag måste ha gjort. Han kom ju in med blodförgiftning! Visst måste antibiotika varit det första jag tänkte.
Jag glömde sätta in blodfettssänkande på elvan-ett! Äh, inte hela världen. Det kan jag göra i morgon.
Patient efter patient rasslar runt i huvudet. Om och om igen. Försäkrar mig om att inget jag gjort kommer få patienten att dö under natten. Intalar mig att felen jag gjort är tillräckligt små för att kunna korrigeras under morgondagen.
Förhoppningsvis är det också så. Förhoppningsvis gör det inget att jag inte kan allt. Eftersom jag aldrig kommer att kunna allt. Det är inte ens så att jag strävar efter att kunna allt.
Men det skulle vara trevligt att ha samma koll inuti skallen som utanför...
I journalen stod det "misslyckat självmordsförsök"
Svarta vykort
Ingen sorg får bli så privat att den äter oss inifrån.
All sorg är allmängiltig.
Det är därför jag envisas att skriva om min.
För jag är inte unik. Eller åtminstone lika unik som du.
När dåligt är bra
I veckan upplevde jag en känsla som jag hade glömt bort.
Tristess.
Jag hade långtråkigt. För första gången på så länge att jag inte längre minns när det var sist. Det kändes så skönt! Inget dåligt samvete över att jag borde göra något annat, ingen stress, inga krav, ingen ångest. Bara tråkigt. En vanlig, okomplicerad känsla. Även jag kan. Vilken lättnad!
Akademisk kvart
Denna är snodd från KS-kickers blogg.
Det var lite svårt att läsa rutorna såg jag:
Ruta 1: "Det känns ju hopplösare än vanligt att gå ut på arbetsmarknanden med en fil kand i dessa kristider."
Ruta 2: "Man ska vara beredd med en 'alternativ strategi', men vad skulle det vara när det inte ens finns jobb inom industrin längre! Har du någon sådan strategi?!!?"
"Självklart"
Ruta 3: Jag tänker stå här och se mystisk och tjusig ut tills jag blir uppraggad av en livskrisande läkarstudent som jag gifter mig med snabbt som fasen. Sen tänker jag ligga på en divan, måla akvareller och ordna små supéer för mina vänner."
"Får man komma?"
"Aliquando et insanire iucundum est"
Uppslagsboken Maskrosen
Vad betyder GAD?
Vad är GERD?
Varför ska vi ta koncentration på gentamycin men inte på de andra antibiotika?
Varför gör det ont i ryggen när man har magkatarr?
Varför ska vi ge alkoholister Betabion?
Vad betyder "Q-våg" på ett EKG?
Hur kan man skilja på om patienten har en hjärtinfakt eller ett ångestanfall?
Frågorna hopar sig kring mig. Både från patienter och sjuksköterskor.
Alla tittar på mig och förväntar sig att få ett klokt svar.
Jag förvånar mig själv med att för det mesta kunna svara. Något måste jag ha sugit i mig under mina klinik-år. Mycket saknas fortfarande, men mycket sitter faktiskt också där. Trevligt att inse det!
Om att vara patientens ombud
Äntligen har jag hunnit med tillräckligt många mini-frukostar för att jag ska komma till sista sidan i Dagens Medicin från den 24/6. Där skriver Åsa Vilbäck (dr Åsa, SVT) om varför det är viktigt att vara en "hysterisk kverulant". Hon menar att man måste våga stå på sig och säga emot när en patient far illa. Säga emot sin handledare/överläkare/vem-än-det-nu-må-vara. Att det är förfärligt att patienter far illa av den behandling någon ger dem, och resten runt omkring står bara tyst och ser på.
Självklart håller vi alla med.
I teorin.
Det är hemskt när patienter far illa. Visst borde vi alla säga ifrån om vi ser att någon beter sig eller illa eller gör fel. Visst önskar vi alla att vi vågade.
I praktiken är det inte så enkelt. Saker är sällan så enkla som de låter.
Att säga ifrån och stå på sig när en själv är i underläge är inte helt lätt. Man kommer med största sannolikhet att tvingas ta skit för det. En kan tycka att det vore värt det, i tanken. I verkligheten är det mycket som tar emot.
Jag har bara vågat gå emot överläkaren en enda gång. En bra början. Men långt kvar. Någonstans i framtiden hoppas jag att jag vågar stå på mig för patienternas skull. När jag har fått lite mer skinn på näsan.
