Nej.
Det är inte okej.
Inte alls!

Möjligen är jag ensam om åsikten att hösten gärna får komma snart. Möjligen är jag den enda som tycker om när luften börjar bita i kinderna på morgonen, mössan rotas fram ur garderoben och mörkret tar över allt mer.

Tända stearinljus är underbart. Stjärnhimlen är så vacker. Träden byter till höstskrud. Filmkvällarnas mecka drar snart igång i takt med att fukten tar över vädret.

Varma tröjor och sockor får återigen användas. Böcker pockar på att läsas.

Det spelar ingen roll att jag är ensam om det - jag älskar hösten!

Akuten i all ära. Det händer saker, man får fatta egna beslut. Det bästa stället på sjukhuset att lära sig så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

Jag tycker att det är kul, det gör jag.

Men inte sju dagar i veckan. Kanske inte ens sex dagar i veckan.
Får man ens jobba så mycket? Schemalagd 14 dagar i sträck.
Inte okej!

ORO 112 - det kan väl inte vara ett kul registreringsnummer att ha på sin bil?!

Människor säger en massa snälla saker om mig på jobbet.
En liten AT-läkare får lite kraftigare rygg, blir någon centimeter längre och lämnar nästa besked med något mer pondus och förtroende.
Jag är läkare nu! :)

Världen börjar så sakterliga vakna till liv igen. Sommarenvilan övergår successivt till höstarbete. Människor kommer tillbaka från torpen, fritidsaktiviteter drar igång. Jourpassen är inte lika betungande eftersom vi är fler som kan dela på dem.

Den vanliga vardagen är på intågande.
Välkommen!

Tids nog får även en liten AT-läkare vara ledig några dagar.
Semester.

Betald semester.

Få pengar trots att man är ledig.
Vilken lyx! :)

En kompdag inpressad mellan allt det andra. Har sovit större delen av dagen. Skönt att få sova ikapp lite.
Äta i lugn och ro, ligga en stund i soffan. Läsa en bok.

Dags för ett tvångsinlägg på bloggen. Inte lika intressant som vanligt, ingen baktanke. Inga fina ord. Bara tvångsord. Men nu är ett inlägg skrivet i alla fall. Snart ska nog blogglusten komma tillbaka igen.

Bloggen har inte varit så väl omhändertagen den senaste tiden. Skyller på att jag inte orkar. Ingenting spelar ändå någon roll.

Fast det är ju inte sant.

Skriva några rader orkar jag. Det har jag orkat även när jag har mått sämre. Det spelar visst roll.
Allt spelar roll!

Passiviteten förlamar och fängslar. Att bli stillasittande och initiativlös skrämmer mig.

Jag behöver göra. Behöver ha vanor. Behöver orka även när jag inte orkar. Måste aktivera mig. Aktivt. För tillfället är det inget som bara kommer.
Allt kräver energi. Allt kräver ansträngning.

Men jag kan.
Jag orkar.

Efter min lilla sjuktid i början av sommaren har jag kunnat jobba. Alltid något.
Frukostvanan har hållit sig bra. Disken sådär. Tvätten urusel.
Men det är ändå bättre än det var från början.

Jag börjar också må lite bättre. Bli lite gladare. Orka lite mer. Inte vara lika rädd. Sova lite bättre.

Det går åt rätt håll.
Snart är jag tillbaka på banan igen!

När det gick upp för patienten som inte kunde kliva ur sängen pga ryggsmärta att det inte skulle bli någon sjukskrivning eller recept på fler piller klev hon upp ur sängen och lämnade akuten.