Rolighetsteorin
Dränka sorgerna?
Hur skaffar man sig ett sådant tillstånd?
Det här är en sån där tung dag. En dag då en biltur över kajkanten känns tilltalande.
Men ni vehöver inte vara oroliga, det är inget jag kommer testa i verkligheten! ;)
Jag orkar bara inte kämpa just nu. Känner att det inte finns något att kämpa för.
Det är inte sant. Jag vet.
Jag vet att jag är en människa värd att älska. Det finns människor som älskar mig. Det finns många människor som är glada att jag finns. Det finns mycket i livet som gör mig glad. Jag kan vara stolt över att vara jag.
I morgon kommer det antagligen att kännas bättre.
Jag vet det.
Ändå är det tungt just nu. Som att allt det andra inte räckte. Jag orkar inte kämpa så här mycket varje dag resten av livet.
Det måste jag inte heller. Jag måste orka kämpa tills i morgon. I morgon kommer det att vara lättare. Sen kommer det att bli tyngre igen. Sen lättare. Jag behöver bara orka till i morgon.
Det klarar jag! :)
En samvetsfråga
Hur sjuk måste man vara för att med gott samvete kunna vara hemma?
Vaggvisor är poppis på kirurgen...
Hemikolektomi.
Operatören la försiktigt ned anastomosen.
Bäddade ömt om den med omentet.
Varmt och skönt.
Skyddat.
"God natt, sov gott!"
Sömntutan
Virus, hösten, mycket intryck från sjukhuset, mardrömmar...Vad man skyller på spelar inte så stor roll. Jag är trött jämt. Hela tiden. Försöker att inte gäspa patienten i ansiktet. Dricker kaffe så fort jag får chansen. Gäspar stort och mycket så fort jag är på läkarexpeditionen. Min handledare bara skrattar åt mig. ;)
Inte så mycket blir gjort. Men jag sover. Det var riktigt länge sedan.
Jag sover!! *jippie*
Hoppas att jag snart har lyckats sova ikapp lite...
De tidspressades dag
Många önskar sig ett dygn med fler än 24 timmar. Det finns så mycket att hinna med och så lite tid att hinna det på.Till alla er har man uppfunnit en hedersdag.
Dagen då hela Sverige ställer om klockorna till vintertid. Ett dygn med 25 timmar. En bonustimme att göra vad man vill med.
Jag har använt min extra timme till att sova ikapp lite. Underbart!
Vad använder du din extra timme till?
Maskrosen vs dammråttorna 0-1
Nu har jag nog tagit mig vatten över huvudet. Projekt Städning är ganska stort. Många saker ska samordnas: tvätt, disk, dammsugning, plocka undan grejer... När man varit duktig och orkat med det ena har man missat flera av de andra och det ser ändå värre ut än när man började.
Jag orkar inte!!
Inte kan jag ge upp bara sådär. Nya tag. Även ny taktik tror jag är nödvändig.
Att få allt i god ordning kommer jag inte att lyckas med på en gång. Jag tror att jag får börja med att ändra vanorna så att jag åtminstone inte förvärrar tillståndet.
Diskberget får finnas kvar, jag behöver inte bli av med hela på en gång. Däremot kan jag diska det jag använder från och med nu. Inte göra diskberget större och kanske till och med få det att bli lite mindre från dag till dag. Kanske inte göra mig av med alla tvätthögar, men åtminstone inte få nya tvätthögar. Ingen storstädning, men göra mig av med de dammråttor som syns.
Sikta lite lägre och hoppas på att det målet är mer överkomligt. Nya tag!
Sekundrarna som gjorde dagen
Vad underbart det är med människor som inte bara tänker sådant, utan även säger det! :)
Fettmaepidemin - en bluff?
Trött dator
Min dator går långsammare på natten. Kanske en hint om att jag borde sova istället för att vara ute på nätet. Men vad gör man om man inte lyckas?
Har ni några bra sömnknep?
Vyssan lull...
Det vita narkosmedlet trycks från sprutan in i blodbanan. Patienten sjunker sakta bort och lämnas åt maskiner för att fortsätta hållas vid liv. En vanlig sövning inför operation.Mitt bland gröna dukar, inpackade människor och pipande apparater kan jag inte låta bli att känna hur utlämnad patienten är. Mildrar det hela genom att nynna en liten vaggvisa. Det känns inte lika farligt då...
Kom igen!
Tidigare har jag skrivit om att varje minut av livet inte måste vara meningsfullt. Det står jag fast vid. Under vår utbildning pressas vi hela tiden mot nya prestationer och mer engagemang. Varje sekund som inte driver oss framåt är förlorad tid.
Det vill jag komma ifrån.
Samtidigt måste jag lära mig att ge mig själv en spark till och från så att jag sätter fart. Jag kan inte låta bli tråkiga saker och motivera det med att det är nyttigt. Även jag måste ibland ta mig tid till saker som jag egentligen inte vill göra.
Att vara lat kan vara okej, ibland till och med nyttigt. Men inte alltid.
Idag är jag bara lat. Idag borde jag sätta lite fart. Alla argument är bara dåliga ursäkter.
Spark i baken!
Respekterade fågelungar
Fågelungar är ynkliga. Det är okej. För små människor och djur finns det överseende.
Även äldre människor blir fågelungar. Ihopdragna i sängen, knäna mot magen. Ben som inte längre går att sträcka ut. Gapar när de vill ha mat, kanske piper lite. Magra och rynkiga.
Dem har vi inte lika stort överseende med.
De har blivit avtvingade sin integritet. De har tappat kontrollen över sin kropp. De är helt beroende av andra människors välvilja.
Det är så lätt att glömma bort!
Att de också är alldeles vanliga människor som du och jag. Med liknande tankar och önskningar. Liknande behov.
Personalen på avdelningen drar förbi dessa patienter och stannar längre vid de yngre. De är roligare. De är lättare att känna igen sig i.
Inte tycka synd om. Inte prata bebisspråk. Det är inte det jag är ute efter.
Respekt och omtanke.
Det är två bra ord.
Respekt och omtanke.
Fågelunge snarare än vårdpaket.
Det hjälper mig att ge de äldre sjuka en bättre vård.
Idag är en bra dag! :)
Vetenskapsmagasinet - neonatologi
Gårdagens Vetenskapsmagasinet hade tema För tidigt född, med anledning av det uppmärksammade fallet med den dråphäktade läkaren på Astrid Lindgrens Barnsjukhus tidigare i våras. Ett sevärt inslag!
För en gångs skull ger de en nyanserad bild av detta komplexa område. Det finns inga exakta svar. Det finns inget rätt och fel. Många känslor är inblandade i dessa barn, naturligtvis, och det gör problemet än svårare. Framför allt eftersom det inte går att förutse varken händelseförlopp eller de inblandades känslosvar.
Att barn som föds för tidigt dör eller drabbas för svåra handikapp är en tragedi i varje enskillt fall. Ändå går det inte alltid att förebygga. Läkarvärlden kan inte ordna allt. Kan inte lösa allt. Hur vi än väljer att hantera de här frågorna kommer de att vara svåra.
Jag sänder en tanke både till föräldrarna som mist sitt barn och till läkaren som tills vidare är tjänstledig.
Veckans jobbansökan - kirurgi
UL-vik önskas.
MVH Maskrosen
Stiltje
Å andra sidan tog det mig ett år att komma tillbaks till en frukostrutin. Jag ska inte vara för hård mot mig själv vad det gäller städningen. Än så länge har den bara stått i rampljuset en vecka.
Nya tag och en liten bit åt gången!
Peter Jöback gäst hos Skavlan
Det finns människor som gör saker som jag önskar att jag också vågade. Som jag en gång kanske också kan våga. Fram till dess tänker jag bara beundra dem som har kommit längre än jag.
I kvällens Skavlan var en av gästerna Peter Jöback. Tyvärr ligger programmet inte ute på svtplay.se när jag skriver det här så jag kan inte länka, men gå gärna in och titta. Han var en av de sista gästerna.
Han berättar om sin största hemlighet. Hur han som tolvåring blev utsatt för sexuella övergrepp av en man inom teatern. Hur lång tid det har tagit för honom att inse att det inte var hans fel. Hur denne man var den första som sa till honom att han var bra på något.
Att våga erkänna det inför sig själv, inför publiken - det avundas jag honom.
En gång i framtiden kanske jag också vågar avlöja min stora hemlighet. För mig själv och dem runt omkring mig.
"Du verkar vara en så perfekt människa!"
Kommentaren som jag borde bli glad för. Stolt.
Men som bara stressar mig.
Jag är inte perfekt!!
Mitt liv är inte perfekt.
Jag vill inte heller att det ska vara det.
Mycket i mitt liv är bra. Det finns mycket i mitt liv som jag är glad för. Men allt är inte bra.
Att jag varje dag kämpar för att få ihop vardagen syns inte. Kämpar för att ta mig ur sängen på morgonen, kämpar för att få i mig frukost, kämpar för att ta mig iväg till sjukhuset...
Positiva kommentarer gör även mig glad. Jag tycker om när människor ger mig komplimanger. Problemet med ordet "perfekt" är att det innefattar att det inte finns några fel. Om det inte finns något som är fel, då borde det inte heller finnas något att må dåligt över.
En kommentar som i rubriken gör att jag känner det som om jag inte får vara ledsen. Som att jag är bortskämd om jag mår dåligt. "Äh, så farligt är det väl inte! Du överdriver bara!" är en kommentar som jag har hört alldeles för ofta från olika håll. "Du som har det så bra. Vad klagar du för?"
De som har sagt så har inte vetat, har inte förstått. Jag ser det nu, men jag förstod det inte då. De vuxnas och de professionellas oförstående tog mig hårt. Jag trodde på dem. Jag trodde att det var mig det var fel på. Att jag hade för höga krav på världen runtomkring mig.
Det hade jag inte.
Jag hade inte orimliga krav. Jag trodde inte att livet skulle vara perfekt. Jag önskade bara att det vore bättre. Det hade jag all rätt att göra.
Jag vill inte vara perfekt och jag vill inte ha ett perfekt liv. Jag vill ha ett bra liv. En fungerande vardag som jag trivs med. Det är mitt mål. Det är vad jag längtar efter.
En dag tänker jag ta mig dit!
Lycklig?
Att vara lycklig. Vad innebär det? Hur tar man sig dit? Många strävar efter lyckan. Ibland är det just den överdrivna strävan som gör att vi går lyckan förbi. Många har åsikter. Många har tankar kring vad som är viktigt. Ett omdebatterat tillstånd som vi aldrig verkar tröttna på.
Vad tycker du? Vad gör dig lycklig?
Dr Wannabe har på sin blogg ett inlägg om lycka. Även lite tips på hur man ska hitta dit. Håller inte själv med om alla, men något kan man nog hitta. Välj och vraka fritt!
Lyckostrategierna enligt L
yubomirsky
1. Uttryck tacksamhet.
2. Tänk positivt.
3. Jämför dig inte med andra.
4. Var snäll.
5. Vårda sociala relationer.
6. Lär dig härda ut.
7. Lär dig förlåta.
8. Sträva efter flow.
9. Njut av livets glädjeämnen.
10. Sätt upp mål och sträva dit.
11. Utöva religion eller andlighet.
12. Ta hand om din kropp
Steg uppåt i doktorsgraderna?
En vit gipsfläck har prytt mina svarta sjukhusskor den senaste veckan. Jag har inte kunnat förmå mig att tvätta bort den. Ärligt talat känns det ganska bra att ha gips-smutsiga fötter, även om jag inte skulle erkänna det. Som att vara "doktor" på riktigt. Jag har varit med i verkligheten. Det känns lite fånigt, men så är det.Ända till jag mötte en kursare i korridoren idag. Hennes skor är inte svarta utan vita. Fläcken på hennes skor var inte vit. Inte gips. Hon kom direkt från operation. Med röda stänk på skorna.
Mer makabert än häftigt. Raka vägen bort till omklädningsrummet. Nu är min fläck borta.
Vad tokiga saker man kan få för sig under den här utbildningen...
Aj aj aj!
Ont där inne, långt in i mörkret.
Värker och river.
Vill inte vara med längre. Inte vara kvar. Orkar inte med mer.
Har dåligt samvete över att allt det som är bra inte räcker. Dåligt samvete över att jag inte är glad. Dåligt samvete över allt det onda som jag känner.
Känner mig som en urusel människa. För att jag inte är värd att älska. För att jag inte är värd att ge tid
Det sitter djupt.
Jag tar det enormt hårt när människor inte har tid. Onödigt hårt.
Jag vet det, men det känns så ändå.
Värker och river.
Långt in i mörkret.
Byte av fokus
Antagligen kommer jag att behöva fortsätta kämpa med frukosten, men jag tar en paus där för tillfället. Energin flyttas istället över till nästa projekt.
Städning.
Som jag skrivit förut är jag inte ute efter klinisk renhet. Inte ens att det ser snyggt ut. Mer en känsla av att det är jag som bestämmer hur det ser ut hemma hos mig, det är inte bara något som blir.
Första ledet i detta blir: att bara göra istället för att bara inte göra.
"Jag gör det sen" begravs härmed och det som kan göras nu ska göras nu. Med lagom press, men utan tvång.
Fronten rör sig framåt!
