Vid bordet med Tilde sitter Sofia Rapp. På pappret i egenskap av författare, men i verkligheten för en overklig livshistoria som berör.
  Mitt liv är inte i närheten av hennes, men jag blir förskräckt över hur mycket jag känner igen mig.

I slutet av hennes nya bok (Tills skulderbladen blivit vingar) finns ett autentiskt polisförhör. Under en timme pressas hon om sin situation utan att släppa ur sig något att gå på. När Tilde frågar henne berättar hon hur hon fått kämpa för att inte säga för mycket - och precis lika mycket för att inte säga för lite. Om saker och ting låter för bra blir människor misstänksamma.
  Polisen frågade om hon tvingats klä av sig inför de vuxna. Istället för att svara nej svarar hon medvetet omedveten om vad hon säger: "Jo, jag var ju tvungen att klä av mig när jag skulle bada. Men det var ju bara roligt."

Hur många gånger har jag inte suttit och mixtrat med orden och ansiktsuttryck och försökt komma på hur ett "vanligt" barn skulle svara på frågorna. Funderat på hur jag skulle bete mig för att inte avslöja vilken hemsk människa jag var. För att ingen skulle se mina brister. (Tanken på att bristerna låg hos någon annan hade aldrig slagit mig...)
  Ofta lyckades jag också. Mina största hemligheter behölls kvar i mörkret, även om det innebar att jag ibland var tvungen att avslöja mig på mindre känsliga områden. Lagom dåliga saker.
  Jag funderade fram situationer som jag kunde berätta och sparade dem på lager. Färdiga att plockas fram då omgivningen krävde något att lägga huvudet på sned åt med ledsna ögon. Krävde en förklaring på de små tecknen som ändå smet ut om att något stod på tok. Hade i förväg tänkt ut hur jag skulle berätta dem för att folk skulle bli nöjda och inte rota vidare.

Tilde frågade Sofia också om det verkligen går att älska någon som gjort en så illa. Det är klart det gör! Utifrån låter det helt befängt för man ser bara allt det hemska. I vekligheten finns det både bra och dåliga sidor hos personerna i fråga. Hade de varit onda rakt igenom hade det väl inte varit något problem, men människor fungerar inte så. Det går inte att fördöma en hel människa även om han/hon gör hemska saker.
  Självklart påverkas ens egen bild av verkligheten också och det är svårt som barn att förstå när man behandlats fel. Man lever i den verklighet man lever i och vet ännu inte så mycket annat. Jag insåg först när jag var runt 18 att jag hade en annorlunda uppfattning om vad som var normalt och inte. Inte så att jag skulle utsätta någon för det jag har varit med om, det tyckte jag vore vidrigt hemskt. Men jag tyckte inte att det var så konstigt att jag hade utsatts. Det reflekterade jag inte ens över, det var bara så det var.

Att sitta och lyssna på någon som har en så hemsk historia berör. Samtidigt blir jag rädd av att känna igen mig. Det betyder ju att även jag har utsatts för något hemskt. Sofias historia är bra mycket värre än min, så jag kan leva i förnekelse ett litet tag till: 'Så illa var det ju faktiskt inte. Det var nog inte så fel ändå. Och jag har nog ändå mig själv att skylla.' Men jag tycker ju ändå att det hon har råkat ut för är helt fel. Och jag ser flera mönster hos henne som helt klart passar in på mig. Så då måste ju även jag ha varit med om något som kanske inte var så bra.
  Det känns ganska skönt. Det kanske inte är mig det är fel på ändå...