Ibland måste man göra saker som inte känns bra. Ofta handlar det då om ett val där alla alternativ på något sätt medför en klump i magen. Det gäller att välja den klump som är minst taggig. Hitta den klump som är lättast att leva med.

Just nu går jag runt med en klump som om magen är full av kroppkaka.
Mjuk, tung och kompakt.

Det är en rätt okej klump.

Jag var tvungen att ta ett svårt beslut på jobbet. Självklart med överläkaren bakom mig, men det var ändå jag som skulle framföra informationen. Jag som skulle ta emot de anhörigas frustration. Jag som skulle neka dem det de ville ha. Jag som skulle tala om för dem att vi inte längre kommer att göra något mer för att deras pappa ska överleva. För att vi inte längre kommer att kunna få honom att överleva.

Jag hade kunnat gå med på deras önskemål om utredningar och behandlingar. Då hade kroppkakeklumpen inte funnits i min mage. Då hade jag inte behövt känna att jag gjort mig osams med de anhöriga.
  Istället hade jag då gått omkring med en annan klump i magen. Sannolikt en mer taggig klump. Som en kastanj med skal. Eller en kaktus.
  Då hade jag i stället våndats över att ha gjort patienten en björntjänst och förlängt lidandet.

Att göra något som ställer mig i konflikt med någon är jobbigt. Då blir det kroppkakeklumpar.
Att göra något som ställer mig i konflikt med min egen inre etik är etter värre. Då blir det kaktusklumpar.

Kroppkakeklumpar är helt klart ett bättre val än kaktusklumpar.