Världen rusar förbi medan jag står stilla och tittar på. Tankarna rusar frenetiskt men tycks aldrig falla på plats och bilda något meningsfullt. Visst kommer det ord ur min mun, visst lyckas jag få ner några ordinationer på papper, visst kan jag svara på en del frågor.
  Utåt sätt ser allt som vanligt bra ut.

Innuti är det rörigt. Den strukturerade ytan är till för att maskera det.

Med gott resultat, uppenbarligen.

Fick jag verkligen med alla ordinationer idag?
Skrev jag in antibiotikan på tolvan-tre? Äh, klart jag måste ha gjort. Han kom ju in med blodförgiftning! Visst måste antibiotika varit det första jag tänkte.
Jag glömde sätta in blodfettssänkande på elvan-ett! Äh, inte hela världen. Det kan jag göra i morgon.

Patient efter patient rasslar runt i huvudet. Om och om igen. Försäkrar mig om att inget jag gjort kommer få patienten att dö under natten. Intalar mig att felen jag gjort är tillräckligt små för att kunna korrigeras under morgondagen.

Förhoppningsvis är det också så. Förhoppningsvis gör det inget att jag inte kan allt. Eftersom jag aldrig kommer att kunna allt. Det är inte ens så att jag strävar efter att kunna allt.

Men det skulle vara trevligt att ha samma koll inuti skallen som utanför...