Äntligen har jag hunnit med tillräckligt många mini-frukostar för att jag ska komma till sista sidan i Dagens Medicin från den 24/6. Där skriver Åsa Vilbäck (dr Åsa, SVT) om varför det är viktigt att vara en "hysterisk kverulant". Hon menar att man måste våga stå på sig och säga emot när en patient far illa. Säga emot sin handledare/överläkare/vem-än-det-nu-må-vara. Att det är förfärligt att patienter far illa av den behandling någon ger dem, och resten runt omkring står bara tyst och ser på.

Självklart håller vi alla med.

I teorin.

Det är hemskt när patienter far illa. Visst borde vi alla säga ifrån om vi ser att någon beter sig eller illa eller gör fel. Visst önskar vi alla att vi vågade.
  I praktiken är det inte så enkelt. Saker är sällan så enkla som de låter.

Att säga ifrån och stå på sig när en själv är i underläge är inte helt lätt. Man kommer med största sannolikhet att tvingas ta skit för det. En kan tycka att det vore värt det, i tanken. I verkligheten är det mycket som tar emot.

Jag har bara vågat gå emot överläkaren en enda gång. En bra början. Men långt kvar. Någonstans i framtiden hoppas jag att jag vågar stå på mig för patienternas skull. När jag har fått lite mer skinn på näsan.